fredag 16 december 2011

Vad är fel med Sharia?

Nu när Egypten (och kanske andra länder, småningom) tycks stå inför en slags demokratisering tycks den största skräcken för många människor (huvudsakligen i Europa) vara att man med valurnornas hjälp ska införa "Sharia-lagar". Jag tycker dock man ska vara noggrann med vad det är man kritiserar och inte utgå från nån slags ryggmärgsreflex. Ofta gäller kritiken mot Sharia dess drakoniska straff, som t.ex. att stena äktenskapsbrytare eller hugga handen av tjuvar. När man kritiserar sådana saker bör man dock vara klar över vilken teori om rätta bestraffningar man själv utgår från. Ty dessa straff kan inte enkelt avfärdas för att de är "odemokratiska" eller dylikt. Odemokratiska behöver de inte vara. Vi kan mycket väl diskutera om tjuvar ska straffas med stympning i Sverige också, helt i demokratisk ordning. Men debatten skulle isåfall gälla om det är ett lämpligt straff eller inte, och då behöver man fristående argument för varför det är ett bra straff eller inte (och att diskvalificera "argument" som att "Gud vill det" behöver för övrigt inte vara demokratiskt nödvändigt).

Så, om man har t.ex. utilitaristiska eller libertarianska motiv för att kritisera Sharia-lagar så kan man naturligtvis göra det, men de kan inte avfärdas a priori eller anses som illegitima så länge som de genomförts i demokratisk ordning. Man kan dock kritisera Sharia med demokratiargument om det är så att själva begreppet anses innefatta omfattande typer av censur, inskränkande av politiska rättigheter och dylikt. Den typen av åtgärder kan man reflexmässigt avfärda som demokrat. Men när det gäller straffens hårdhet så kan man som sagt inte åberopa demokratiargumentet. Och detta innebär för övrigt att jag inte ser något demokratiproblem när det gäller dödstraff, även om jag tror jag har fristående argument för att anse att det är ett dåligt straff. Men om en majoritet i demokratisk ordning vill ha dödstraff (eller stympning eller stening) så kan jag inte använda argumentet att straffen är illegitima.

söndag 11 december 2011

Ye olde human trafficking

Jag stötte på nedanstående redogörelse i boken A New Conscience and an Ancient Evil (1912) av Jane Addams. Man behöver nog inte byta ut så många fakta för att det hela ska te sig som en relevant historia för vår samtid (jag har för övrigt brutit upp texten i kortare stycken för bättre läsbarhet).

"First in value to the white slave commerce is the girl imported from abroad who from the nature of the case is most completely in the power of the trader. She is literally friendless and unable to speak the language and at last discouraged she makes no effort to escape. Many cases of international traffic were recently tried in Chicago and the offenders convicted by the federal authorities.

One of these cases, which attracted much attention throughout the country, was of Marie, a French girl, the daughter of a Breton stone mason, so old and poor that he was obliged to take her from her convent school at the age of twelve years. He sent her to Paris, where she became a little household drudge and nurse-maid, working from six in the morning until eight at night, and for three years sending her wages, which were about a franc a day, directly to her parents in the Breton village.

One afternoon, as she was buying a bottle of milk at a tiny shop, she was engaged in conversation by a young man who invited her into a little patisserie where, after giving her some sweets, he introduced her to his friend, Monsieur Paret, who was gathering together a theatrical troupe to go to America. Paret showed her pictures of several young girls gorgeously arrayed and announcements of their coming tour, and Marie felt much flattered when it was intimated that she might join this brilliant company.

After several clandestine meetings to perfect the plan, she left the city with Paret and a pretty French girl to sail for America with the rest of the so-called actors. Paret escaped detection by the immigration authorities in New York, through his ruse of the "Kinsella troupe," and took the girls directly to Chicago. There they were placed in a disreputable house belonging to a man named Lair, who had advanced the money for their importation.

The two French girls remained in this house several months until it was raided by the police, when they were sent to separate houses. The records which were later brought into court show that at this time Marie was earning two hundred and fifty dollars a week, all of which she gave to her employers. In spite of this large monetary return she was often cruelly beaten, was made to do the household scrubbing, and was, of course, never allowed to leave the house.

Furthermore, as one of the methods of retaining a reluctant girl is to put her hopelessly in debt and always to charge against her will the expenses incurred in securing her, Marie as an imported girl had begun at once with the huge debt of the ocean journey for Paret and herself. In addition to this large sum she was charged, according to universal custom, with exorbitant prices for all the clothing she received and with any money which Paret chose to draw against her account. Later, when Marie contracted typhoid fever, she was sent for treatment to a public hospital and it was during her illness there, when a general investigation was made of the white slave traffic, that a federal officer visited her. Marie, who thought she was going to die, freely gave her testimony, which proved to be most valuable.

[...]

Marie, herself, at the end of her third year in America, wrote to the police appealing for help, but the lieutenant who in response to her letter visited the house, was convinced by Lair that she was there of her own volition and that therefore he could do nothing for her. It is easy to see why it thus becomes part of the business to break down a girl's moral nature by all those horrible devices which are constantly used by the owner of a white slave. Because life is so often shortened for these wretched girls, their owners degrade them morally as quickly as possible, lest death release them before their full profit has been secured. [...] Moreover, a girl thus rendered more useful to her owner, will thereafter fail to touch either the chivalry of men or the tenderness of women because good men and women have become convinced of here innate degeneracy, a word we have learned to use with the unction formerly placed upon original sin. The very revolt of society against such girls is used by their owners as a protection to the business."

tisdag 6 december 2011

Helvétius och intelligent design

Ni kanse minns att "intelligent design" var på tapeten för några år sedan. Jag påmindes om detta begrepp när jag läste ytterligare en bok (eller åtminstone delar av den) av Claude-Adrien Helvétius, nämligen hans postumt utgivna Les progrès de la raison , dans la recherche du vrai. För min egen del var jag en smula förbryllad av ID-debatten, eftersom jag tyckte att de olika sidorna knappast hade så mycket av att vinna på en seger. För de kristna (det är väl mest företrädare för den religionen som varit aktiva) måste det ju ändå till långt mycket mer än en tro på intelligent design för att man ska vara kristen (i traditionell bemärkelse). Att gå och döpa sig för att man blivit övertygad om ID vore en ganska absurd handling. Och andra sidan av det myntet är naturligtvis att vetenskapen knappast har vunnit mycket genom att besegra ID, eftersom det inte är det som den religiösa tron hänger på.

Kanske tänker dock en del vetenskapsmän att det ändå är viktigt att vederlägga ID enligt någon logik att om man ger dem (de religiösa) lillfingret så tar de hela handen. Möjligen kan det finnas lite förnuft i ett sådant tänkande. Saken skulle dock hamna i annan dager om det vore så att detta lillfinger vore det enda de religiösa ville ha. Detta är i stort sett vad Helvétius' religion går ut på, där han befinner sig i "upplysningens" framkant. Han utttrycker en tro som helt klart kan beskrivas som "intelligent design". "Gud" är den yttersta intelligensen, den princip som har satt igång naturen och dess lagar. Denna "Gud" är sedan inte någon "person" som ingriper i världen. Och Helvétius tror inte heller på någon immateriell "själ" i människan - hans tro på intelligent design får honom inte att svikta när det gäller en helt och hållet naturalistisk syn på människan. Han uttrycker också rätt så mycket "proto-evolutionistiska" tankegångar.

Vad man kan säga avslutningsvis är alltså att för en upplysningstänkare var en tro på intelligent design ett sätt att reducera religions roll i det intellektuella livet. Om Gud är lika med naturen eller dylikt så kan man i praktiken skjuta honom/henne/det i bakgrunden och gå vidare som en "vanlig" vetenskapsman. Den moderna tron på ID utgör dock bara en ganska liten pusselbit i en större bild, och syftet är knappast att få folk att tro endast på ID. Om de moderna förespråkarna hade debatterat religion med Helvétius, så skulle han ju villigt erkänna förnuftet i ID, men han skulle ändå anse att det mesta av det andra som de religiösa tror på endast är ren och skär vidskepelse. Frågan om religion kontra vetenskap avgörs med andra ord inte på det enskilda slagfält som heter intelligent design. Och det kanske är därför ID-förspråkarna tycks ha lagt ner sina vapen just i den frågan...

(Sedan kan jag också lägga till att jag nyligen hörde ett föredrag på YouTube där man presenterade en undersökning av litteraturen om ID, som visade att de flesta läroböcker som förespråkar detta endast hade bytt ut ordet "creation" mot "design", då en domstol - jag tror det var 1987 - hade ansett att det förra stred mot skolans sekulära principer; vilket återigen understryker att det egentligen inte är frågan om ID som dess moderna förespråkare egentligen är ute efter att vinna.)

måndag 21 november 2011

Helvétius och tv-tittandet

Jag har bläddrat lite i Claude Adrien Helvétius' fascinerande verk De l'esprit (1758). Helvétius måste nog beskrivas som en typisk upplysningstänkare, men i sin samtid sågs han som alltför radikal (bl.a. på grund av sin utilitarism och sin materialism). Hans tänkande hade dock ett visst inflytande på två relativt olika tänkare som Bentham och Marx.

Hur som helst kan jag citera denna passage av Helvétius, som måhända har viss modern relevans (och jag måste påpeka att min översättning med all säkerhet inte är enastående):

"Tristessen är [...] ett de vanligaste och mäktigaste tillstånd man kan föreställa sig. [...] På grund av vår strävan efter lycka kommer vi alltid att betrakta bristen på nöjen som en olycka. Vi vill gärna att de nödvändiga intervall som åtskiljer våra livaktiga nöjen [...] fylls av några av de intryck som alltid är angenäma eftersom de inte är smärtfyllda. Vi önskar alltså, genom ständigt nya intryck, att vid varje ögonblick påminnas om vår existens; ty vart och ett av dessa intryck är ett nöje för oss. Se där varför vilden så fort som han har utfört sina nödvändiga göromål tar sig till en bäck, där strömmens ständiga växlingar vid varje ögonblick ger honom nya intryck; se där varför vi föredrar att betrakta saker i rörelse framför de som är stillastående; se där varför man enligt ordspråket säger att Elden gör sällskap, d.v.s. att den hjälper oss att övervinna tristessen."

måndag 14 november 2011

Valfrihet i vården

Mycket snack nu om vård och omsorg. Själv bryr jag mig mest om att så många som möjligt får en så bra omsorg som möjligt, och om det innebär att på kuppen inskränka en minoritets valfrihet så ska jag ärligt säga att jag bryr mig föga. Se till att människor ur olika samhällsklasser blandas på alla vårdinrättningar (och skolor) så ska vi nog få en jämn och hyfsad kvalitet. Lagar man ett hål i en livbåt så kan man inte undgå att rädda även sina medpassagerare.

torsdag 3 november 2011

Liberalism i Epstein i P1

Lite roligt att man tar sig tid att prata ideologi ibland i radion, vilket gjordes i dagens Epstein i P1. Folkpartiledaren Björklund sa bl.a. att tre förebilder för honom är Adam Smith, John Stuart Mill och Bertil Ohlin.

Jag tycker dock det är lite tråkigt att ideologiska diskussioner oftast går ut på att presentera sin ideologi, men knappast att argumentera för den. När Björklund t.ex. hävdar att "individens frihet" är grundvalen för sin ideologi, så vill jag att han försöker övertyga mig om att jag också borde dela den åsikten i konkurrens med andra etiska principer. Säg mig varför det är viktigt (rentav viktigast!) att vara en fri människa!

Jag vet inte vad Ohlin ansåg om den sistnämnda frågan, men när det gällde Smith så såg han frihet närmast som en "naturlig" rättighet, och för Mills del är det en slags komplicerad utilitarism som utgör grunden. Vilket av dessa synsätt som Jan Björklund skriver under på (om han nu har tagit ställning i frågan) har viss relevans för hur åtminstone jag bedömer honom som politisk "filosof".

tisdag 25 oktober 2011

Moderaterna och den allmänna rösträtten

Bl.a. med anledning av diskussionen i Studio Ett idag, så skulle jag vilja påpeka för nyfikna åskådare att rösträtten faktiskt infördes under högerledaren Arvid Lindman. Men anledningen till att han gick med på det var inte för att han principiellt var för allmän rösträtt, utan för att han insåg vad timman var slagen. Vad han försökte göra var att minimera skadan genom att själv lägga fram ett förslag om allmän rösträtt kombinerat med ett förslag om proportionell representation. Om han hade vägrat så skulle troligen vänstern (socialdemokraterna och liberalerna) ha genomfört rösträtten efter nästa val, men med majoritetsvalsystem, vilket högern skulle ha förlorat stort på som parti. Detta kan man läsa mer om i Leif Lewins bok Ideologi och strategi, där det framgår att Lindman använde den bästa strategin han kunde när han skådade nederlaget i vitögat.

lördag 22 oktober 2011

Nietzsche och tredje riket

Friedrich Nietzsche ter sig (åtminstone för mig) inte som en filosof som man läser för att hitta verkliga hållbara insikter - kanske kan man rentav diskutera om man överhuvudtaget ska kalla Nietzsche för filosof. Möjligen kan man använda honom för att stryka under vissa resonemang med något slående citat (och så används han nog ofta, t.ex. i viss existentialistisk litteratur). Jag har dock svårt att se vad det skulle innebära att kalla sig "nietzschean" idag. Och om man mot förmodan skulle vilja kalla sig så, så måste man onekligen bearbeta Nietzsches texter rätt så rejält.

Tyvärr har dock sådana tidigare bearbetningar blivit rätt olyckliga. Ett impulsköp (för den ringa summan 5 kr) fick mig nyligen att inhandla Nietzsche och tredje riket av Melker Johnsson - en skrift som faktiskt kom till medan andra världskriget fortfarande höll på (1943). Nu är jag ju ingen expert på Nietzsche direkt, men nog verkar det som att Johnsson argumenterar rätt trovärdigt för att det inte var särskilt svårt att använda Nietzsches "filosofi" för nationalsocialistiska syften.

Med Johnssons terminologi (som han lånat från Crane Brinton) så är det lättare att vara "hård" nietzschean än "mjuk". Enligt de mjuka så "menade Nietzsche i grund och botten väl. De fogar in honom i Västerlandets stora etiska tradition i linje med Sokrates, Jesus, Luther och andra stora namn. [...] Man säger till exempel att Nietzsche 'i grund och botten' eller 'rätt fattat' var mera kristen än någon så kallad kristen". Johnsson anser dock att denna mjuka tolkning stämmer rätt dåligt med "den Nietszsche, som möter oss i breven och skrifterna. Det lilla, vari man kan inlägga en human mening, är vagt och obestämt och strider mot de energiskt försvarade doktrinerna, medan han däremot under hela sitt liv skriver inträngade och uttrycksfullt till våldets försvar".

För övrigt fungerar Johnssons bok rätt bra som en allmän introduktion till Nietzsches tänkande, så jag kan varmt rekommendera den till folk som har tillgång till något välsorterat bibliotek. Och även om Nietzsche nuförtiden kanske inte är så intressant som filosof så tycker jag personligen att han är intressant som idéhistorisk "företeelse". Man får på något sätt en inblick i den fin-de-siècle-värld, eller den dekadans, som kan te sig tilldragande när man befinner sig i ett visst sinnestillstånd, men som nog ändå i grunden borde bekämpas.

söndag 16 oktober 2011

Som socialdemokraterna, fast bättre

Hela Juholt-affären är naturligtvis inget unikt i det politiska livet. Vare sig sådana saker sker p.g.a. slarv eller medvetet fiffel så vet vi att det sker hela tiden. Frågan är vad det egentligen får för konsekvenser hos väljarkåren. Tänk t.ex. på dem som är övertygade anhängare av en socialdemokratisk politik, men som avskyr de höga politikerlönerna och deras ibland låga moral när det gäller att tillskansa sig fördelar. Vart skall man vända sig? Är alternativet att inte rösta i nästa val?

Nej, vad som skulle behövas vore nog ett slags rening av partiet (helst då av alla partier, fast i olika grad kanske), som endast för fram kandidater som aktivt propagerar för lägre politikerlöner och som anser att det är ett ädelt kall (och inte ett karriärval) för en medborgare att vara förtroendevald. Vad man skulle vilja se vore politiker som tävlar i att avstå från ersättningar som de rent formellt är berättigade till.

Vore det t.ex. inte ett intressant experiment att sänka riksdagslönerna till typ 25 000 (plus en övernattningslägenhet i någon förort och ett SL-kort) i månaden, och förbjuda individer att sitta i riksdagen två (eller möjligen tre) mandatperioder i rad? Kunde man inte, med andra ord, göra politik (på heltid) till något som flera människor kan syssla med, men under en mycket begränsad del av deras liv. Något slags gammaldags "republikanism", kanske...

Och om inte socialdemokraterna (d.v.s. deras höga företrädare) skärper sig så vore det kanske ett alternativ för partiet att splittras i god tid innan nästa val. Själv har jag ett förslag på en slogan till den "idealistiska" falangen: "Som socialdemokraterna, fast bättre!"

tisdag 11 oktober 2011

Ellsberg-paradoxen

Jag stötte här om dagen på detta intressanta tankeexperiment, kallat Ellsberg-paradoxen:

Tänk dig att du har två burkar framför dig med 100 kulor i vardera. Burk A har 50 röda och 50 svarta kulor. I burk B är dock fördelningen mellan de två färgerna okänd. Tänk dig vidare att du vinner 1000kr om du drar en röd kula från någon av burkarna. Från burk A har man alltså 50% chans att vinna, medan chansen i burk B är okänd.

Nu hävdar de som är anhängare av subjektiv bayesianism (uppkallat efter matematikern Thomas Bayes) att människor alltid tänker i termer av sannolikheter (medvetet eller ej) när utgången av våra handlingar är osäker. Detta innebär att om vi när vi ställs inför ovanstående situation väljer att dra från burk A måste vi (medvetet eller omedvetet) ha antagit att det är färre än 50 röda kulor i burk B. Detta måste också innebära att om vi får dra igen, men priset utgår för en svart kula så skulle det vara irrationellt att inte dra från burk B istället, eftersom vi redan har "antagit" att det är fler än 50 svarta kulor i denna.

Anledningen till att detta alltså kallas en paradox av bayesianer är att det ter sig som mystiskt när människor ändå väljer burk A i båda fallen. Så vad är då förklaringen till att många människor ändå skulle dra från burk A i båda fallen? Grubbla på det, ni!

torsdag 6 oktober 2011

Uppsatser, avhandlingar och politisk teori

Somliga av er har säkert erfarenhet av att skriva uppsatser på högskolenivå, och vet isåfall hur de förväntas vara strukturerade: en syftesbeskrivning med klara frågeställningar, en redovisning av metod, material, ett teoriavsnitt o.s.v. och längst bak ett slutsatsavsnitt där man knyter an till inledningen (i teorin ska man nästan kunna läsa bara början och slutet på en uppsats och se om det inledande syftet är uppfyllt i slutsatserna). I stort sett är oftast doktorsavhandlingar strukturerade på samma sätt, fast i större skala naturligtvis.

Intressant att notera är dock att - åtminstone är det så inom det fält jag är minst okunnig om (politisk teori) - de verk som blir klassiker inom samhällsvetenskap och humaniora vanligtvis inte har denna tydliga struktur (extremfallet torde vara Wittgenstein, som aldrig skrev någon regelrätt examensuppsats eller doktorsavhandling, men ändå blev filosofisk gigant och professor). Att klart uttala sina syften och slutsatser är ingalunda ett krav för att en bok ska bli citerad och utgöra underlag för vidare forskning. Ibland kan det t.o.m. vara en fördel att inte vara för tydlig, för då kan många forskare bli sysselsatta med att tolka verket ifråga, vilket i sin tur kan leda till nya intressanta tankebanor och föra disciplinen framåt.

Så egentligen är det nog inte helt ointressant att fråga sig vad det är man utbildas för (både som vanlig student och forskarstudent). Är det för att skriva tankeväckande och kanske stilistiskt högstående "minor classics", eller är det för att skriva väl strukturerade forskningsrapporter, enligt konstens alla regler, som kanske kommer att uppmärksammas en smula när de kommer ut, men som snart glöms bort. Men det kanske är löjligt att begära att alla de som doktorerar idag (nuförtiden finns det lika många doktorander som det fanns studenter på 1940-talet) ska ha ambitionen att bli stora namn inom sitt fält. Och för övrigt: när det gäller studier som är till för att få ett "vanligt" jobb kan man kanske fråga hur viktigt det är med uppsatser över huvud taget...

lördag 1 oktober 2011

Kommentarer om arbete och lättja

Vad ska man då säga om Horace Engdahls ideal om att befria människor från arbete? För det första tror jag knappast han kan mena att man ska befria människor från det arbete som man upplever som lustfyllt och stimulerande etc. Den sortens utopi där alla får ha sitt drömjobb (och därtill få tillräcklig inkomst från detta) kan nog de flesta ställa upp på. Den utopin är nog svår att realisera, men man borde nog försöka göra vad man kan för att fler ska få tillfälle att arbeta med saker som de verkligen gillar under någon del av livet.

Annars kan man konstatera att strävandet efter lättja ganska mycket har motverkats av strävan efter mera materiella ting under åtminstone de senaste tvåhundra åren. Det tycks alltid finnas nya hål att stoppa pengar i om man får välja mellan löneökningar eller förkortad arbetstid. Vi har ju haft åttatimmarsdagen rätt länge nu, samtidigt som vi fått allt högre materiell levnadsstandard.

Sedan finns det ju ett klassperspektiv på allt det här. Ju fattigare man är desto mindre kan man unna sig att byta lön mot fritid, även om man kan säga att det finns vissa möjligheter för t.ex. en svensk på samhällets botten att ha mycket fritid om man har intressen som inte kräver mycket utöver ett spartanskt minimum (efter nordeuropeiska mått på "spartanskt" naturligtvis).

Man kan ju också konstatera att det inte hörs så mycket krav på förkortad arbetstid nuförtiden. Det skulle nog innebära ett rätt stort "paradigmskifte" om politiken började inriktas på att få den materiella tillväxten att stanna av och att istället främja mera av t.ex. kulturella och intellektuella mått på samhällsframgång. Dessutom tror jag många skulle uppleva det som orättvist om rikedomsförhållandena s.a.s. skulle frysas på vår nuvarande nivå. Och då måste man ta itu med själva frågan om hur mycket rikedom man kan omfördela utan att falla ner alltför mycket i levnadsstandard.

Hur som helst, intressant vore iallafall om man kunde återinföra det orättmätigt bespottade friåret, vilket ju faktiskt innebar att individer för en tid hade möjlighet att göra avkall på det materiella till förmån för "lättjan" (samtidigt som arbetslösa fick möjligheter att skaffa sig den erfarenhet som är så nödvändig idag).

lördag 24 september 2011

Horace Engdahl om marxism och arbetsmoral

Jag avslutar (tror jag) min upptäcksfärd i radions annaler med ett utdrag ur en intervju med Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständige sekreterare mellan 1999 och 2009. Historien har väl mest underhållningsvärde, antar jag, men det kan ju vara intressant att fråga sig hur mycket marxism man behöver kunna idag...

TOMAS RAMBERG: Enligt egen utsago så har du bedrivit omfattande marxistiska studier i ett halvt decennium. Varför gjorde du det?
HORACE ENGDAHL: Ja, jag tror att det gick till på ungefär följande sätt, att några år in på sjuttiotalet så var jag fortfarande helt immun och oemottaglig för den strömning som då hade gripit en stor del av min generation, och framför allt de mest begåvade i den generationen. Och jag ägnade mig åt andra saker, framför allt åt studier av klassisk europeisk kultur på universitetet. Men till slut så kom jag fram till att om jag skulle kunna ha en dialog med begåvade människor bland mina jämnåriga, så var jag tvungen att förstå vad det där handlade om. Så jag gick - jag minns det var en vinterdag, det torde ha varit i januari 1974, tror jag - ner till den lilla bokhandeln som då låg i änden på Kungsgatan, med ett kafé; det kanske hette Kafé Marx, rentav. Det var iallafall vänsterpartiets - dåvarand VPK:s - bokhandel. [...] Och så gick jag in i den här butiken , och så frågade jag: har ni några böcker av Karl Marx? (fniss från intervjuaren). Och det bekräftade de då att de hade, och då sa jag då att jag köper allt ni har av Marx; så att jag gick därifrån med en försvarlig trave, - jag köpte även Engels' böcker - allt som fanns i översättning, till att börja med. Och sen gick jag upp och satte mig [...] och började läsa det där, och läste det dygn efter dygn; och gjorde oerhörda ansträngningar att sätta mig in i den intellektuella konstruktion som marxismen innebär. [...] Och sen kunde jag då börja samtala med mina marxistiska kamrater på litteraturvetenskapliga seminariet; jag kunde komma med i grupper, där förutsättningen var att man hade absorberat en del av det där. Och så småningom så fördjupades mina studier. Jag kom med i en Grundrisse-cirkel, - det var sånt som fanns på den tiden - där man studerade det här förstadiet till Marx stora verk Kapitalet, som hette Grundrisse, [och] som innehöll vissa finesser som sen inte kom till lika tydligt uttryck i det följande verket. Och då var vi redan vi det stadiet att vi läste allt på tyska. Jag började läsa Hegel för att kunna förstå den filosofiska förutsättningen för det marxska systemet. Jag satte mig in i hela den dialektiska traditionen, med början hos Lukacs [...] och så småningom frankfurtskolan. Och efter fem, sex år så - ja - då var jag fullfjädrad marxistisk teoretiker.
TR: Vad har du kvar av det här, som du har med dig?
HE: Ja, man glömmer ju inte allting av det som man lär sig i den åldern, det vill jag inte påstå.
TR: Men vad har du med dig som du känner att du fortfarande har någon glädje av?
HE: Jag tycker nog ändå att det var ett mycket stort värde med att försöka förstå mekanismerna bakom historisk förändring på det [...] fullständigt oförskräckta vis som man ju ändå gör i den marxistiska teorin; där man utgår från att historien inte bara är möjlig att beskriva, utan också möjlig att förklara. Nu kanske jag inte är så övertygad om att det är på det sättet längre, men att en gång ha tänkt igenom en sån konstruktion, det är ett mycket stort värde.
TR: Jag tänkte lite på det där när jag såg en intervju med dig för några år sen då du sa att vårt ekonomiska system var en finare form av slaveri. Hur menade du då?
HE: Det kommer jag inte ihåg vad jag menade i det ögonblicket.
TR: Den var en finare form av slaveri det ögonblicket. Hur är det idag?
HE: Ja, det kan man ju säga på ett sätt. Jag har ju altid varit misstrogen mot arbete egentligen. På sjuttiotalet fanns det en förening i Danmark som utgick ifrån Marx' svärson, Lafargue, den här mannen som skrev en bok om rätten till lättja, [...] och de kallade sig själva för [...] medvetet arbetsskygga element. Och det där var ju en levande utopisk tradition ändå på sjuttiotalet, som nu är helt borta, där man på fullt allvar ansåg att arbetet egentligen är en förbannelse och att målet för samhällsutvecklingen ska vara att befria människan från arbete. Det hör man ju inte någon säga idag. Men jag tror att innerst inne har jag alltid ansett det.

måndag 19 september 2011

Maud Olofsson löste Olof Johanssons problem

Jag fortsätter oförtrutet att gräva i gamla politikerintervjuer. Denna gång gäller det Olof Johansson, intervjuad 1998, d.v.s. samma år som han avgick (och efterträddes av Lennart Daléus). Som framgått i intervjuerna med Birger Schlaug och Carl Bildt så stod centern på den tiden inte fast förankrat i det borgerliga blocket. Av det följande utdraget framgår t.ex. vilka problem Johansson såg när det gällde samarbete med moderaterna - problem som sedermera löstes av Maud Olofsson (och av Fredrik Reinfeldt också, kanske man ska tillägga, genom att både M och C justerade sin politik).

INGER ARENANDER: Du sa tidigare att du har legitimerat moderaterna som regeringsparti, och du har sagt att du är stolt över resultaten i regeringssamarbetet med moderaterna. Men hur kan det komma sig då att du verkar så väldigt lite intresserad av att centern skulle regera ihop med moderaterna igen?
OLOF JOHANSSON: Nämen jag har ju analyserat det politiska landskapet. Det handlar inte om moderaterna som parti. Det handlar inte om Carl Bildt som person; jag har haft bra samarbete med Carl. Men det handlar om att jag upptäcker ju när jag tittar på denna terräng att de tycker tvärtom mot oss när det gäller EMU-medlemskap; de tycker att energiomställning och den uppgörelse vi har gjort med socialdemokraterna och vänsterpartiet är fel; de har en helt annan uppfattning än oss - och alla andra också, höll jag på och säga - när det gäller avvägningen mellan vård och omsorg - de resurser som ska gå dit; och möjligen alternativt skattesänkningar. Jag menar, såna här problem måste man ju lösa ; i annat fall så bäddar man ju in stora problem och slitningar i en regering. [...]
IA: Men har du anledning att tro att de skulle ändra uppfattning i de här centrala frågorna [innan valet 1998]?
OJ: Jaa, makten lockar ju alltid. En del ändrar sig sent.
IA: Och då kompromissar moderaterna, menar du, åt ert håll?
OJ: Ja, jag kan inte se att det finns nåt riktigt bra annat alternativ.

lördag 17 september 2011

Borgerligheten innan alliansen

Återigen en tillbakablick till 1997 med hjälp av Sveriges radios arkiv; denna gång en intervju med moderatledaren Carl Bildt angående borgerlig samverkan före valet (1998). Intressant att notera är att centern på den tiden framstod som borgerlighetens osäkra kort, som kunde samarbeta både åt vänster och höger (jämför intervjun med Schlaug nedan). (Notera också Bildts tidsfilosofiska resonemang på slutet!)

THOMAS HEMPEL: Kan moderater och centern ingå i samma regering?
CARL BILDT: Det får du väl fråga centern om. Jag får alltid frågan om...
TH: Vad tror du? [...]
CB: Jag tycker det är för tidigt att besvara den frågan, och...
TH: Har du inte gjort någon analys av centerpartiet och dess möjligheter att ingå i en ny borgerlig regering?
CB: Nej, jag analyserar mera Sveriges problem än centerns problem. Faktiskt. [...]
TH: Men centern ingår idag i socialdemokraternas valunderlag [regeringsunderlag]. Finns det någon anledning att tro att det är annorlunda efter valet?
CB: [Du] Får fråga centern om deras vägval.
TH: Du har ingen som helst egen bedömning alltså?
CB: Nej, jag tycker inte att det är min uppgift. Politiska journalister har som uppgift att recensera partier, och bedöma och spekulera. Min uppgift tycker jag är att tala om Sveriges problem och om vad som behövs göras, och [...] försöka skapa så breda allianser som möjligt för förnyelse.
INGER ARENANDER: Det kan ju vara av intresse att veta hur du tänker genomföra det du vill genomföra, och inte bara vad. [...] Du måste väl ha en politisk grund för att kunna bilda regering?
CB: Den politiska grunden är förtroendet ute hos människorna. [...] Sedan tillkommer då - visst gör det det - dagen efter valet [...] den parlamentariska komponenten [...].
IA: Men där lämnar du inga besked just nu om hur du har tänkt dig?
CB: Nej, för det vet ingen. Vet du?
IA: Det är ju du som vill bilda regering.
CB: Ja, men vi är inte där än. Vi bildar regering , och då ska jag svara på den frågan utifrån de förutsättningar som finns . Men ingen kan idag veta hur de ser ut . Det vi kan veta idag det är att vi ska försöka förändra dem mellan den dag som är nu och den dag som är då.

lördag 10 september 2011

Birger Schlaug i högform

Man kan hitta en hel del intressanta saker i p1:s arkiv. Jag lyssnade t.ex. idag på en intervju med MP:s förre språkrör Birger Schlaug som på ett föredömligt sätt illustrerar journalisternas besatthet att politisk strategi (en besatthet som ofta motsvaras av politikerna själva). Jag citerar (med några redigeringar av mig själv):

THOMAS HEMPEL: Ska man tolka det som du säger som att ni gärna vill ta över centerns väljare?
BIRGER SCHLAUG: Alltså, ni journalister är så roliga, för ni tror att alla politiska partier är som företag, som ska norpa marknadsandelar. Miljöpartiet - och jag hoppas också andra partier - (i alla fall borde det vara så) står för en politik. Gillar folk den så röstar man på den, gillar man den inte så röstar man inte [på den]. Miljöpartiet är inget Marabou som ger ut en massa godbitar som folk ska lockas att köpa, utan vi står för en politik. Gillar folk den så röstar man, annars inte.
INGER ARENANDER: Men ambitionen måste väl ändå vara att få så många väljare som möjligt? Annars blir ju hela aktiviteten rätt meningslös, eller?
BS: Jo, men det ska ske för att väljarna och människor själva tycker att vi har rätt. Vi ska inte locka med godis. Det är inte det det handlar om, utan människor måste känna: "den här gröna ideologin är rätt. Det är bra med ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Det är bra med decentralisering". Då kan man gilla oss. Gillar man inte det ska man inte rösta på oss.

torsdag 8 september 2011

Frihandel och kostråd

Läste idag nyheten att Livsmedelsverkets "miljösmarta" kostråd (som man arbetat med i många år) stoppas tack vare EU:s invändningar att dessa råd står i konflikt med frihandelsprincipen. Visst är frihandel för det mesta en god idé, men att denna princip skall drivas så långt att en statlig myndighet inte ens får ge råd om vad människor bör äta finner jag en smula absurt (kruxet var tydligen att man förordade en del närproducerade matvaror). Det rör sig alltså inte om något faktiskt handelshinder. En liberal handelspolitik kan knappast förbjuda att man försöker påverka varandra med verbala medel att konsumera olika saker, även om man kan se till att det inte råder olika importtullar och dylikt på olika varor. Och vad har vi för övrigt för demokrati om svenska myndigheter (med uppbackning av de folkvalda) inte får föra ut sina rekommendationer till medborgarna utan att först få ett godkännande från EU?

onsdag 7 september 2011

Maskinmetaforen och dess moraliska konsekvenser

Det är ibland intressant att begrunda frågan som gäller hur våra moraliska uppfattningar påverkas om hur vi betraktar saker och ting, d.v.s. till vilken grad vårt betraktande påverkar vårt värderande. I den mån det är fråga om samband (eller implikationer) mellan det första och det andra, måste man nog oftast säga att det handlar om pragmatiska implikationer, snarare än logiska. Ett sätt att betrakta fenomen behöver inte nödvändigtvis medföra en logisk slutats att det också bör värderas på ett visst sätt, men i realiteten tycks det ofta finnas en pragmatisk koppling: ett visst betraktelsesätt s.a.s. underlättar en viss normativ hållning.

Ett intressant exempel på ett betraktelsesätt kan man kalla "maskinmetaforen". Två olika versioner på denna är djuret som maskin och ekonomin som en maskin.

Den första versionen läste jag nyligen om i en bok av Luc Ferry - Den nya ekologiska ordningen - i vilken den "cartesianska" synen på djur kortfattat beskrivs. Enligt denna är djuren (till skillnad från människorna) att betrakta som en slags automater. Och - som Ferry skriver - "[k]onsekvensen kommer snart att bedömas som ödesdiger: djuren kan inte lida, och deras skrik under vivsektionen betyder inte mer än en klockas slag". Kort sagt kanske man inte är logiskt "tvingad" att nedvärdera djur eftersom man rent "vetenskapligt" betraktar dem som maskiner, men rent pragmatiskt är det lätt att göra denna koppling. Möjligen kan den mildras om man i motsats till Descartes och hans gelikar inte gör denna skarpa skillnad mellan djur och människor och istället betraktar både människor och djur som maskiner. Då har man åtminstone mindre anledning att värdera det ena högre än det andra.

Den andra maskinmetaforen jag tänkte ta upp är ekonomin betraktad som en maskin. Och här hänvisar jag främst till Julie Nelsons bok Economics for Humans. Som hon beskriver det så har den "neoklassiska" nationalekonomin från början fjättrats av dess tendens att betrakta ekonomin som en maskin, vilket hon bl.a. tillskriver det faktum att nationalekonomi som disciplin i mycket utvecklades i samklang med den industriella revolutionen. Ett resultat av denna maskin-approach (vilket bl.a. innefattar antagandet om människan som en "homo economicus") anser Nelson vara att "[c]omplex human motivations didn't fit, so the discipline lopped them off. Relations of care - or of power, for that matter - didn't fit, so they went too. [...] Only thin concepts of self-interest, profit, utility, and maximization survived".

Återigen kan man hävda att det inte logiskt följer några normativa implikationer av den neoklassiska nationalekonomin. Men möjligen kan man misstänka att utvecklandet av modeller som bygger på vissa förenklade antaganden om t.ex. människans natur kan ha en viss pragmatisk (om än inte logisk) påverkan på ens normativa åsikter när det gäller t.ex. politik.

tisdag 30 augusti 2011

TV-avgiften

På något sätt känns det som att den "naturliga" lösningen när man vill ha Public Service-kanaler är att det betalas över skatten. Så varför har vi det inte så? Är det för att det vore orättvist om de som inte har TV skulle tvingas betala? Frågan är i så fall varför människor som aldrig använder bibliotek ska betala för det (vi kunde ju införa en lånekortsavgift motsvarande TV-avgiften). Människor som aldrig cyklar betalar för cykelvägar (inför cykelavgift!), människor som inte har barn betalar för skolan (införa barnavgift istället?!?) etc. Kort sagt: den vanliga svenska lösningen är att allmännyttiga saker betalas med skatt och inte avgifter.

Skatter har ju också den fördelen att man betalar i proportion till det man tjänar (en fördel om man inte tillhör det fåtal som gillar per capita-skatter). Som det ser ut nu är tv-avgiften en slags regressiv skatt. Ju mer man tjänar, desto lägre andel av sin inkomst betalar man. För övrigt skulle nog en Public Service-skatt både innebära att de flesta skulle betala mindre än vad de gör idag och att man skulle få in en större summa totalt sett.

Detta skulle alltså bli en skattehöjning, men för de flesta en höjning av den disponibla inkomsten. Om man ändå skulle behöva kompromissa med dem som inte vill ha flera skattefinansierade saker i samhället skulle jag nog personligen vara villig att ta bort något som nu är skattefinansierat till Public Service förmån, t.ex. stöd till viss kultur. Att det finns högkvalitativa nyhets-, debatt- och dokumentärprogram är nog viktigare för samhället än att det finns opera och teater för alla plånböcker...

söndag 21 augusti 2011

Boktips om Rousseau

För den som har ett seriöst intresse för Jean-Jacques Rousseaus politiska filosofi så kan jag verkligen rekommendera Rousseau's Theory of Freedom av Matthew Simpson, från 2006 (den finns att tillgå elektroniskt för er som har tillgång till databasen Ebrary, t.ex. via ett universitet).

Simpson stukturerar sin bok efter tre typer av frihet som förekommer hos Rousseau: naturlig, medborgerlig (civil) och moralisk. Den naturliga friheten handlar om vad man kan göra i "naturtillståndet", d.v.s. innan det finns något samhällskontrakt. Det handlar då mest om att man är fri att ta det man lyckas ta av andra människor. Den medborgerliga friheten handlar om vad man inte är hindrad (av den demokratiska majoriteten) från att göra (och det är här många gör en demokratisk-totalitär tolkning av Rousseaus teori). Den moraliska friheten, slutligen, handlar om att ha friheten att handla som en autonom människa, d.v.s. friheten att agera efter de regler man har satt för sig själv (alltså inte handla efter ens "blinda" passioner).

En slutsats av Simpsons bok är följande: "Each kind of freedom excludes other kinds; and the conditions needed for a free society sometimes limit those very freedoms. Thus, the most important consequence of his theory of freedom is that perfection and finality in politics, whether liberal, democratic, or Kantian are impossible because all the desires, aspirations, and potentials of the human being cannot be fulfilled simultaneously. The deepest implication of his theory is that no permanent solution exists to the human problem because no order of things wholly satisfies our nature. [...] Rousseau's strange fate is that the man who was thus above all a philosopher of moderation and caution should have been made the pretext for simplistic and imprudent fanaticism."

onsdag 10 augusti 2011

Rawls och den svenska fördelningspolitiken

John Rawls brukar nog ofta ses som 1900-talets främsta politiska filosof. Jag vet dock inte hur förtrogen den bildade allmänheten är med hans filosofi, så jag börjar med en snabbversion:

Enligt Rawls så ska principerna för en rättvis politik bestämmas av människor i en hypotetisk ursprungsposition. De rättviseprinciper man kommer överens om där är per definition rättvisa. I urpsrungspositionen befinner man sig bakom en "okunnighetens slöja", vilket gör att man själv inte vet vilken position man kommer att ha i det samhälle där rättviseprinciperna skall förverkligas.

Rawls argumenterar för att de principer man skulle komma fram till i ursprungspositionen är: (1) Alla ska ha samma rätt till vissa grundläggande friheter (t.ex. yttrandefrihet); (2) Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de både (a) är knutna till befattningar och ämbeten som står öppna för alla, och (b) rimligtvis kan väntas vara till allas fördel. Och principernas ordning har betydelse: man kan inte åberopa princip 2 för att inskränka människor grundläggande friheter (1 är således överordnad 2).

Mest intresse har nog funnits för princip 2b, den s.k. differensprincipen. Den säger att ekonomiska ojämlikheter endast skall tillåtas om de är till fördel för dem som har det sämst ställt. Man skulle ju t.ex. kunna tänka sig att man inte inför stark progressiv beskattning (även om det skulle kunna skapa mera jämlikhet), eftersom de fattigaste kan tjäna på att det finns rika människor som investerar pengar i företag och dylikt.

Frågan är om den svenska politiken skulle klara ett rawlsianskt test. Att det finns inte obetydliga skillnader mellan fattiga och rika tror jag de flesta kan ställa upp på. Kanske kan man också hävda att klyftorna har ökat under senare år (även om jag här och nu inte kan åberopa några siffror som styrker det). Vad man skall fråga sig är alltså om dessa ojämlikheter är till nytta för dem som har det sämst ställt i Sverige.

Det finns nog olika kandidater till vilken den mest missgynnade gruppen är, men jag ska här stipulera att det är de långtidssjukskrivna (och uppenbart arbetsoförmögna). Nå, vi kan konstatera att de som arbetar har fått mera ekonomiska resurser de senaste åren genom skattesänkningar, medan sjukskrivna har fått sänkt ersättning. Skillnaden mellan grupperna har alltså ökat, och den ökade skillnaden skulle alltså kunna rättfärdigas om de sjukskrivna tjänar på den.

Det torde väl egentligen bara finnas två sätt på vilka de sjukskrivnas situation kan förbättras: de får mera ekonomiska resurser och/eller förbättrad hälsa. Vi vet att de inte har fått det förstnämnda, snarare har den ekonomiska situationen försämrats. Har de då fått bättre sjukvård, rehabilitering och dylikt? Jag vet inte om så är fallet. Men det finns en sak man måste tänka på här: om rehabiliteringen blir mera effektiv så att man snabbare kan återgå till arbete så blir ju resultatet att man försvinner från den minst gynnade gruppen. Man måste därvidlag tänka på att den rawlsianska principen skall tillämpas på dem som är kvar i sjukskrivning (kanske de som har små utsikter att återgå till arbete över huvud taget), inte på dem som försvinner från den tack vare god rehabilitering.

Ökande klyftor i Sverige tycks alltså inte gynna åtminstone denna "bottengrupp". Och jag tror detsamma kan sägas om man t.ex. bytte ut dem mot socialbidragstagare. Möjligen skulle någon argumentera att en skattesänkarpolitik gör att människor i denna grupp lättare får arbete. Återigen är detta ett felaktigt argument, eftersom de som får arbete försvinner från socialbidragsgruppen, d.v.s. den grupp vars situation vi här skall beakta. De som är kvar i gruppen får det inte bättre av att vissa andra tidigare socialbidragstagare får jobb.

Möjligen skulle jobbskapar- och rehabiliteringsargumenten fungera (d.v.s. åtgärder som gör att man inte behöver öka de missgynnade gruppernas ekonomiska situation) om både jobbskaparpolitiken och rehabiliteringen var så fantastiskt effektiv att det i praktiken varken existerade några människor som under mycket lång tid behövde vara sjukskrivna eller socialbidragstagare. Tanken med att principerna bestäms bakom en slöja av okunnighet är ju att man inte skall veta om man själv kommer att bli sjukskriven eller socialbidragstagare i verkliga livet; och om man vet att även om man hamnar i någon av dessa situationer så kan man vara säker på att den blir kortvarig så skulle man kanske kunna gå med på den svenska politiken i ursprungspositionen.

Men fakta tycks inte peka på att varken sjukskrivningar eller arbetslöshet utan a-kassa tycks vara kortvariga tillstånd för alla. Resultatet är att den nuvarande svenska politiken knappast skulle väljas som tillämpning av Rawls' rättviseprinciper.

Sedan måste man förstås inte vara rawlsian. Personligen anser jag att det finns många brister i hans filosofi (även om jag tror att man kan argumentera för stöd till missgynnade grupper på andra grunder). Men det är en annan historia...

måndag 8 augusti 2011

Naturens rättigheter

Hörde om en kuriös uppfattning i Människor och tro i P1. Tydligen har "naturen" blivit tillerkänd sina rättigheter i Ecuadors konstitution. Att naturen bör skyddas är naturligtvis ofta en vällovlig ambition. Men en kvinna med ursprung i sydamerika som intervjuades i programmet ansåg t.ex. att man inte får smutsa ner vatten, oavsett om någon är intresserad av att använda vattnet över huvud taget. Man må anklaga människor för att vara antropocentriska i många sammanhang, och detta är befogat om man t.ex. bortser från att djur kan lida, men att vatten skulle ha "rättigheter" oavsett dess värde för människan... Jag är skeptisk.

onsdag 3 augusti 2011

En orättvis betraktelse

Jag skulle vilja föreslå en ny etikettsregel i den politiska debatten: sätt ordet "rättvisa" i karantän. Vad är meningen med en term som alla definierar på sitt eget sätt?

Problemet är naturligtvis att alla måste vara för rättvisa. Om vi däremot skulle kunna enas om att "rättvisa" t.ex. (endast) skulle betyda omfattande ekonomisk omfördelning från rika till fattiga, så skulle vi få en debatt där vissa är mot rättvisa och vissa är för rättvisa. Med andra ord skulle rättvisa vara en rent "teknisk" term, vars moraliska värde återstår att argumentera för. Och faktum är ju att man från högerhåll inte så ofta framhöll rättvisa förr i tiden. Man talade mera om t.ex. frihet. Men som det är nu så vill även moderaterna hävda att deras politik är den mest rättvisa, och därmed förlorar ordet sin användbarhet för dem som är intresserade av seriös politisk argumentation. Finansminister Anders Borg ansåg t.ex. i riksdagsdebatt 2008 att "[s]toltheten över egen försörjning är rättvisa" och att "[s]toltheten över att klara sina uppgifter är rättvisa" (detta vid sidan av mera vänsteraktiga rättvisedefinitioner, som han också använder sig av).

Jag får intrycket av att den politiska debatten blir alltmer oseriös (men det kan vara så att det knappast var mycket bättre förr). Man avfärdar sina politiska motståndare med retoriska uppvisningar istället för att tydliggöra vilka värderingar man utgår från. Det räcker inte att säga att man är emot en politik för att den är orättvis, ty det är ju bara att säga att jag är emot den för att jag är emot den. Och så måste man nog fråga sig: är folk så dumma att de skulle rösta på ett parti endast p.g.a. att det stod "vi är för rättvisa" på deras valaffischer? Hur gör de isåfall om det står så på både vänsterpartiets och moderaternas affischer?

tisdag 26 juli 2011

Forskningsobjekt: Rothbard

Jag tänkte jag skulle skriva någonting om Murray Rothbard, eftersom jag precis har läst igenom hans Man, Economy, and State och Power and Market från pärm till pärm. Men det finns så mycket man skulle kunna säga att det blir svårt att få ner så mycket vettigt i ett blogginlägg. Det kunde i alla fall vara intressant för er skattebetalare (som finansierar min forskning) att veta att en del av min kommande doktorsavhandling troligen kommer att handla om Rothbard. Han var en förespråkare för den s.k. österrikiska skolan inom nationalekonomi, vilket bl.a. innebär att han ansåg att ekonomisk analys skall utgå från ett antal axiom om mänskligt handlande som med nödvändighet är sanna, d.v.s. att ekonomi inte skall göra "fiktiva" antaganden som t.ex. att människan är en egoistisk eller rationell varelse och dylikt eftersom det genererar fina teoretiska modeller. Dessutom är "österrikarna" mycket skeptiska till att kvantifiera nationalekonomi; för dem har begrepp som bruttonationalprodukt mycket begränsat värde. Som politisk filosof var Rothbard anarkist (medan de flesta österrikare nog nöjer sig med att vara starkt "nyliberala") och hans grundläggande moraliska princip är att allt tvång är illegitimt. Nåväl, om det låter intressant så kan ni förhoppningsvis se fram emot någonting i skrift från min sida om detta när jag är klar med min avhandling (om sisådär tre år). För dem som redan är anhängare av Rothbards politiska filosofi måste jag dock förvarna om att min analys troligen inte kommer att falla ut till dess fördel. Men vem vet, jag kanske ändrar åsikt på vägen; konstigare saker har hänt...

torsdag 14 juli 2011

Rimliga och orimliga skatter

Jag kan tillägga en ytterligare intressant sak angående den debatt jag nämnde i föregående inlägg. Det förekom en ekonom från Skattebetalarnas förening, som hade denna "argumentation":

"Fortfarande är det så att en vanlig svensk inkomsttagare betalar ungefär 55% av sin inkomst i skatt [...] när du räknar med allt det dolda och det synliga [...], och jobbskatteavdraget har plockat ner det här från 60%, så vi har kommit en bit. Men jag tycker att det är värdefullt just att man gör skattebördan för en vanlig svensk inkomsttagare lite rimligare, åtminstone att man kan få behålla hälften; det tycker jag är ett väldigt viktigt mål."

Skulle vara intressant hur man kom fram till att just 50 procents skatt är "rimligt". Man kan ju t.ex. vara lite filosofiskt jobbig och ställa den urgamla frågan: om nu 50% är en rimlig skatt kan ju knappast 50,001% vara en orimlig skatt, och om 50,001% är en rimlig skatt kan ju knappast 50,002% vara orimlig o.s.v. (Ty man kan ju hoppas att de inte anser att 50% är rimligt bara för att det är en så "snygg" siffra).

Istället skulle man ju kunna hävda att en skatts rimlighet handlar om att de samlade skatteintäkterna räcker till det man har kommit överens att de skall räcka till. Om man t.ex. vill ha en stor offentlig sektor och mycket omfördelning (eller för all del en groteskt stor försvarsmakt) så torde det vara rimligt att ha höga skatter. Om man vill ha en nattväktarstat är det rimligt att ha låga skatter. Om nu Skattebetalarnas förening har som mål att uppnå det senare vore det bra om de är öppna med det.

onsdag 13 juli 2011

Nationalekonomi och värderingar

Mycket bra disussion i Studio Ett idag, där bl.a. Lars Calmfors medverkade, som underströk vikten av att att vara medveten om att ekonomer som ger råd i politiska frågor alltid blandar sina ekonomiska "fakta" med värderingar. Det jobbiga är naturligtvis att intervjuer med ekonomer vanligtvis inte sker på ett sådant sätt att värderingarna kommer upp i ljuset. Ofta verkar det som att de målkonflikter (som så förtjänstfullt togs upp i dagens reportage) inte existerar. Det skulle dock vara intressant att veta hur de ekonomer som försöker vara politiskt neutrala, och samtidigt vill uttala sig om politik, tänker. Föreställer de sig en genomsnittsindivid och ger råd som skulle passa den personens preferenser, eller skall deras råd gälla givet den politiska majoritetens preferenser (och i så fall måste de ju ge helt olika råd om skatter och dylikt om regeringen t.ex. skulle skifta från M till V).

onsdag 6 juli 2011

Bentham om icke-mänskliga djur och deras lidande

"If the being eaten were all, there is very good reason why we should be suffered to each such of them as we like to eat: we are the better for it, and they are never the worse. They have none of those long-protracted anticipations of future misery which we have. The death they suffer in our hands commonly is, and always may be, a speedier, and by that means a less painful one, than that which would await them in the inevitable course of nature. If the being killed were all, there is very good reason why we should be suffered to kill such as molest us: we should be the worse for their living, and they are never the worse for being dead. But is there any reason why we should be suffered to torment them? Not any that I can see. Are there any why we should not be suffered to torment them? Yes, several.

The day has been , I grieve to say in many places it is not yet past, in which the greater part of the species, under the denomination of slaves, have been treated by the law exactly upon the same footing as, in England for example, the inferior races of animals are still. The day may come, when the rest of the animal creation may acquire those rights which never could have been withholden from them but by the hand of tyranny. The French have already discovered that the blackness of the skin is no reason why a human being should be abandoned without redress to the caprice of a tormentor. It may come one day to be recognized, that the number of the legs, the villosity of the skin, or the termination of the os sacrum, are reasons equally insufficient for abandoning a sensitive being to the same fate.

What else is it that should trace the insuperable line? Is it the faculty of reason, or, perhaps, the faculty of discourse? But a full-grown horse or dog is beyond comparison a more rational, as well as a more conversable animal, than an infant of a day, or a week, or even a month, old. But suppose the case were otherwise, what would it avail? the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer?"

(ur An Introduction to the Principles of Morals and Legislation, 1789)

lördag 2 juli 2011

Universitetsrankingar

Hur står sig svenska högskolor i den internationella konkurrensen? Enligt Academic Ranking of World Universities (ARWU) finns dessa lärosäten med på topp-100-listan:

42. Karolinska institutet
66. Uppsala universitet
79. Stockholms universitet

Och enligt Times Higher Education:

43. Karolinska institutet
89. Lunds universitet

Är detta bra eller dåliga resultat? Personligen brukar jag ofta leva efter filosofin att man inte ska sträva för mycket att bättra sig om det redan går hyfsat. Att ha med två till tre högskolor bland världens hundra bästa är nog inte så illa för ett land som har ca 0.15% av världens befolkning.

Tittar vi på Europa ser det naturligtvis bättre ut. Då ser listan ut enligt följande:

9. Karolinska institutet
23. Lunds universitet
41. Stockholms universitet
53. Uppsala universitet
80. KTH
82. SLU

I detta fall kan man notera att de universitet som ligger ovanför Karolinska på listan alla ligger i betydligt större länder, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, med undantag för Schweiz (som är marginellt mindre än Sverige).

Den stora dominanten i universitetsvärlden är förstås alltjämt USA. På ARWU:s lista ligger Harvard först, och USA har de 18 översta platserna, med undantag för Cambridge och Oxford på 5 och 11. Det bästa nordiska landet på denna lista är Danmark: Köpenhamns universitet slår Karolinska med två platser. Danmark och, återigen, Schweiz, är de enda länderna som är mindre än Sverige och som kommer högre på listan.

Själv tog jag min fil. mag. vid Linköpings universitet. Det ligger enligt ARWU någonstans mellan plats 401 och 500.

måndag 27 juni 2011

Vad USA:s konstitution säger (och inte säger)

Jag är inte direkt någon tidnings- och tidskriftläsare, men idag läste jag iallafall i Time en intressant artikel om den amerikanska konstitutionen av Richard Stengel. Det pågår ju ständigt politiska strider i USA om vad konstitutionen tillåter eller inte tillåter att lagstiftarna gör. Nu senast är det Tea Party-rörelsen som är bullrigast, med dess "almost fanatical focus on the founding document". Stengel vill dock understryka att USA inte befinner sig i en konstitutionell kris. Konflikt, ja, men inte kris. Den amerikanska konstitutionen tycks vara ett dokument som är relativt töjbart, och därför inte lätt blir föremål för en fullfjädrad kris. Som Stengel skriver: "Conflict is at the core of our politics, and the Constitution is designed to manage it. [...] A crisis is when the Constitution breaks down. We're not in danger of that."

Men att konstitutionen är töjbar medför också att den kan användas som slagträ i debatten av olika politiska schatteringar. Om Ron Paul hävdar att "konstitutionen var uttryckligen skriven med ett syfte - att hålla den federala regeringen tillbaka", så svarar Stengel: "Well, not exactly. In fact, the framers did the precise opposite. They strengthened the center and weakened the states"; och vidare: "If the Constitution was intended to limit the federal government, it sure doesn't say so. Article I, Section 8, the longest section of the longest article [...] is a drumroll of congressional power. And it ends with the 'necessary and proper' clause, which delegates to Congress the power 'to make all laws which shall be necessary and proper for carying into Execution the foregoing Powers, and all other powers vested by this Constitution in the Government of the United States, or in any Department or Officer thereof'. Limited government indeed."

Sedan går Stengel igenom några aktuella frågor, och försöker utröna vad konstitutionen säger om dem. Och fallet med USA:s engagemang i Libyen exemplifierar hur töjbar konstitiutionen är. Det finns en War Powers Resolution, som säger att kongressen måste godkänna att landet går ut i krig. Men i detta fall kunde man från vita huset t.ex. hävda att det inte handlade om ett "krig". Och kritiken mot presidentens makt verkar skifta beroende vilket parti han kommer ifrån: republikanerna kritiserar Obama för att inte gå till kongressen och be om tillstånd - samtidigt som George W. Bush var en av de främsta förespråkarna för en obunden exekutiv makt (och på den tiden var naturligtvis Obama kritisk till Bush).

Nåväl... det är tur att svensk politik inte präglas av grundlagsdyrkan. Tänk vilken debatt vi skulle få om frågor som könsneutrala äktenskap, prostitution, abort och dylikt fördes genom att hänvisa till Sveriges grundlag snarare än till de argument som föreligger i de specifika frågorna. Men å andra sidan skulle det inte vara lika problematiskt för oss som det är för amerikanerna eftersom vår grundlag är relativt lätt att ändra.

måndag 20 juni 2011

Moraliska intuitioner och utilitarism

För mig handlar etik i huvudsak om att ge skäl för sina moraliska åsikter. Att endast rabbla upp en katalog på vad man intuitivt anser vara moraliskt fel kan alltså knappast ses som en lyckad etik. Men ändå: någonstans måste intuitionerna komma in, med tanke på att etiken inte kan ha någon objektivt giltig grund. Henry Sidgwick hade intressanta åsikter om detta; han ägnade en stor del åt sin Methods of Ethics åt intuitioner och common sense-moral.

För Sidgwick handlade etik främst om att hitta universaliserbara principer, och det var med det syftet han undersökte om de flesta vanliga moraliska intuitionerna var hållbara eller ej. Och för att citera honom själv: "There is no doubt that the moral opinions of ordinary men are in many points loose, shifting, and naturally contradictory, but it does not follow that we may not obtain from this fluid mass of opinion, a deposit of clear and precise principles commanding universal acceptance. The question, whether we can do this or not, seemed to me one which should not be decided a priori without a fair trial".

För att se om common sense-moralens intuitioner är universaliserbara (d.v.s. kan antas av alla som uppenbart sanna) måste vi alltså enligt Sidgwick göra en grundlig undersökning av dem. Hans undersökning gav dock vid handen att "as soon as we attempt to give them the definiteness which science requires, we find that we cannot do this without abandoning the universality of acceptance. We find, in some cases, that alternatives present themselves, between which it is necessary that we should decide; but between which we cannot pretend that Common Sense does decide, and which often seem equally or nearly equally possible. In other cases the moral notion seems to resist all efforts to obtain from it a definite rule: in others it is found to comprehend elements which we have no means of reducing to a common standard, except by application of the Utilitarian - or some similar - method."

Sidgwicks lösning är förstås att verkligen göra det sistnämnda, d.v.s. falla tillbaka på utilitarismen. Det är ett gott val, ty utilitarismen ter sig, åtminstone för mig, som den mest rimliga yttersta intutitionen. Om vi ska kunna föra någon sorts etisk debatt måste vi på något sätt kunna sortera mellan intuitioner (eftersom det inte finns några sanningar att fastslå i värdefrågor), så det gäller att på något sätt försöka försvara just den intuition som man själv utgår ifrån. Man kan naturligtvis ifrågasätta en utilitarists intuition att njutning är gott och lidande är ont, men det vore absurt att fråga efter någon ytterligare princip som rättfärdigar detta. På något sätt har man nått en yttersta intuitiva grundval.

Personligen anser jag att andra typer av etik har svårare problem på denna punkt. Man kan t.ex. fråga sig om de som hävdar rättighets- eller pliktteorier har en rimlig intuitiv grund att stå på. Det ter sig inte absurt att fråga fråga varför t.ex. mänsklig autonomi är så värdefull, på samma sätt som det ter sig absurt att fråga varför njutning är värdefullt. Ska vi utvärdera etiska system så måste vi nog försöka att placera moraliska intuitioner på en slags skala mellan de hållbara eller rimliga intuitionistiska principerna på ena sidan och de "ultraintuitionistiska" principerna (för att låna ett ord från Sidgwick) på den andra.

Men vi bör aldrig försöka hävda sanningen i våra etiska omdömen. Om vi t.ex. är utilitarister bör vi i Benthams efterföljd säga följande: "is it [the utilitarian principle] susceptible of any direct proof? It should seem not: for that which is used to prove every thing else , cannot itself be proved: a chain of proofs must have their commencements somewhere. To give such proof is as impossible as it is needless." Om etik alltså handlar om att ge skäl för sina åsikter, så måste goda skäl i grunden handla om att peka på var denna "chain of proofs" startar. Man kan som sagt aldrig hävda att någons yttersta grund är osann, men det minsta man kan begära är att de är klara med vilken den yttersta grunden verkligen är, så att man kan jämföra den med sin egen, och därmed uttala sig om (den subjektiva) rimligheten i den föreslagna etiken.

Problemet med de flesta etiska system är alltså inte att den grundsten som de bygger på skulle vara orimlig; det största problemet brukar vara att det är högst oklart hur denna grundsten över huvud taget ser ut!

måndag 13 juni 2011

Politisk filosofi och metodfrågan

Frågan om hur man ska bedriva politisk filosofi är något som har upptagit mina tankar ett tag nu. Själv är jag av åsikten att man bör ha en så pragmatisk approach som möjligt, och att politisk-filosofiska undersökningar bör syfta till att ge oss intressanta svar på frågan om vad vi, som medlemmar i en given politisk gemenskap, bör göra här och nu. Vilken typ av information man behöver för att svara på den frågan är ju inte lätt att slå fast en gång för alla, vilket gör att politisk filosofi i denna bemärkelse ibland kan verka mera som en konstart än som en vetenskap. Hur som helst har jag reflekterat en smula kring dessa saker i ett papper som jag offentliggjorde härom veckan. För den nyfikne finns det att läsa här.

lördag 4 juni 2011

Några ord om Henry Sidgwick

Just nu håller jag på och läser Henry Sidgwicks (1838-1900) Elements of politics. Jag vill nog inte rekommendera denna bok till någon, såvida personen ifråga inte har ett abnormt intresse för statsvetenskapens idéhistoria. Har man dock det intresset så är det inte helt ointressant att se hur det "vetenskapliga" studiet av politik kunde se ut för drygt hundra år sedan. Vad man främst kan notera är att det på varje sida uttrycks åsikter om vilka konstitutionella utformningar och dylikt som är lämpligast, med nästan total avsaknad av referenser till empiriska undersökningar som understödjer dessa synpunkter. Som läsare måste man ha rätt stort förtroende för Sidgwicks visdom om man ska svälja hans åsikter om politik.

Varför jag intresserar mig för Sidgwick är främst för att han är en av de mera kända utilitaristerna. Vad man kan konstatera är dock att han uppvisar samma otillräcklighet som andra utilitarister ofta har gjort, d.v.s. att det finns en oklarhet när det gäller att visa hur den politik man förespråkar hänger ihop med de etiska grundprinciperna. Sidgwick är noga med att poängtera att alla hans politiska rekommendationer bygger på vad som maximerar lyckan, men vad som saknas är faktiska belägg för att just de saker han förespråkar maximerar lyckan på ett bättre sätt än andra åtgärder.

Man kan för övrigt tillägga att Sidgwick inte tillhör de mest radikala utilitaristerna när det gäller politiska frågor. Huvudsakligen landar han i att saker och ting är ganska väl inrättade i de mest "civiliserade" staterna (huvudsakligen Storbritannien). Men det skall nog tillstås att om man (som jag) vill bygga politiken på empiriskt hållbar utilitarism, så måste man kanske vara lite skeptisk emot alltför radikal politik, åtminstone tills någon risktagande demos (som jag är tveksam till att ingå i) någonstans har visat att en radikalt annorlunda politik verkligen visar sig vara gynnsam för lyckomaximeringen. Denna "konservatism" gäller alltså vare sig det gäller samhällsförändringar åt höger eller vänster; men skulle jämförande studier visa att det faktiskt finns fog för att gå åt endera riktningen så finns det inga ursäkter för sådan konservatism längre.

onsdag 25 maj 2011

Nassims svarta svanar

Jag måste skriva någonting om den intressanta (och underhållande) boken The Black Swan av Nassim Nicholas Taleb (2:a utökade upplagan från 2010), som jag just har läst färdigt. Hans främsta slutsats är att vi borde vara mera förberedda att hantera "svarta svanar", d.v.s. mycket osannolika, men mycket betydelsfulla händelser (begreppet "svarta svanar" kommer från ett filosofiskt problem som handlar om att upptäckten av en enda svart svan omkullkastar "sanningen" att alla svanar är vita). Problemet för Taleb är att personer som sysslar med att förutsäga saker (han stör sig mest på ekonomer) antar att fenomen som sker i "landet" Extremistan analyseras med hjälp av statistiska verktyg avpassade för Mediokristan.

Om man samlar ihop tusen slumpmässigt utvalda människor från Mediokristan och undersöker en specifik egenskap så kommer ingen enskild individ att kunna påverka totaliteten, hur "extrem" denna individ ändå verkar vara. Om t.ex. världens tyngsta person någonsin skulle råka ingå i urvalet så skulle denna ändå bara utgöra typ 0,6% av den totala vikten. Talebs "lag" för Mediokristan är alltså: "When your sample is large, no single instance will significantly change the aggregate or the total". I Extremistan däremot ser det annorlunda ut. Dit hör t.ex. "egenskaper" som förmögenhet. Om vi t.ex. samlar tusen personer från Extremistan och Bill Gates råkar ingå i urvalet så kommer hans förmögenhet troligen att utgöra omkring 99% av dessa tusen personers totala förmögenhet. "Lagen" för Extremistan är alltså att "inequalities are such that one single observation can disproportionately impact the aggregate, or the total". Saker som tillhör Mediokristan är alltså sådant som: längd, vikt, kaloriintag, levnadsålder, intelligenskvot etc. Till Extremistan hör: rikedom, inkomst, författares bokförsäljning, kändisskap, städers invånarantal, storlek på företag etc.

Problemet blir alltså att t.ex. de som försöker förutsäga hur ekonomin kommer att utvecklas utgår från att de lever i Mediokristan, trots att krascher och dylikt inte kan förutsägas (ekonomin finns i Extremistan). Men eftersom dessa oförutsägbara saker kan få mycket stora följdverkningar så vill Taleb att politiken borde vara mera inriktad på att "försäkra sig" mot dessa "svarta svanar". Boken innehåller dock mycket lite i form av konkreta förslag (ett tydligt är dock att han vill att det s.k. nobelpriset i ekonomi avskaffas). Mot slutet ställer han dock upp några punkter, t.ex dessa:

No socialization of losses and no privatization of gains. Whatever may need to be bailed out should be nationalized; whatever does not need a bailout should be free, small, and risk-bearing.

Do not give children dynamite sticks, even if they come with a warning label. Complex financial products need to be banned because nobody understands them, and few are rational enough to know it. We need to protect citizens from themselves, from bankers selling them "hedging" products, and from gullible regulators who listen to economic theorists.

Citizens should not depend on financial assets as a repository of value and should not rely on fallible "expert" advice for their retirement. Economic life should be definancialized. We should learn not to use markets as warehouses of value: they do not harbor the certainties that normal citizens can require, in spite of "expert" opinions. Investments should be for entertainment. Citizens should experience anxiety from their own businesses (which they control), not from their investments (which they do not control).

tisdag 17 maj 2011

Hanteringen av arbetslösa

Intressant reportage i Studio Ett idag om arbetslöshet. Det var ett par ungdomar där som tydligen skall "söka jobb" framför en dator på arbetsförmedlingen mellan kl. 9 och 15 för att få ersättning (det framgick dock ej om det var varje dag). Man kan undra vad det är för "teori" som ligger bakom en sådan åtgärd. Några förslag skulle kunna vara:

1. Söka jobb sex timmar om dagen är ett effektivt sätt att få jobb
2. De arbetslösa har det trots allt inte tillräckligt tråkigt om dagarna, vilket är en nödvändig (och effektiv) sporre för att få jobb
3. Våra moraliska intuitioner säger oss att människor som får arbetslöshetsunderstöd skall "göra något" för sin ersättning och inte bara vara "lediga"

Det skulle naturligtvis vara intressant att veta om det finns andra skäl, men dessa är iallafall inte mycket att hänga i julgranen.

fredag 13 maj 2011

Hobbes kontra Locke (vem vinner?)

"Leviathan innebar en logik in absurdum. Den ersätter bara en slags förtryck med ett annat: i stället för inbördeskrigets oblida öde underkastas individen en enväldig monark. Naturrättsbegreppet bör därför omtolkas. Naturens lagar, som framkallar människors rivalitet, bör snarare uppfattas som naturliga rättigheter, som ingen - vare sig en individ eller stat - får träda för när. Ett samhällsfördrag utgör en konstitutionell begränsning av statsmakten, varigenom samhällsfreden garanteras utan att den enskildes fri- och rättigheter kränks.

Detta låter förnuftigt, inte sant? Kanske vilar över resonemanget till och med ett drag av snusförnuft: målkonflikten mellan frihet och trygghet, som Hobbes med ett triumferande leende förelade läsaren, förnekas helt enkelt och den efterlängtade balansen i samhällslivet proklameras i förväg som något som måste finnas och respekteras. Sådant tal smeker människornas öron ljuvare än Machiavellis och Hobbes' cynismer. Följaktligen blev teorins upphovsman, engelsmannen John Locke, mera älskad än någon tidigare filosof. Han sa vad Europas bildade klass ville höra och hans arbeten kom ständigt ut i nya upplagor.

Men populariteten köptes till priset av konsekvensen. Som läsaren kommer att finna förenar Locke skilda ståndpunkter på ett tämligen halsbrytande sätt och befinner sig än i det intresseteoretiska lägret, än i läran om de eviga sanningarna. Materialism och empiricism kombineras med värdeobjektivism samtidigt som empiricismen stundom får ge vika för en idealistisk kunskapsteori. Om läsaren har svårigheter att passa in Locke i förordets schema [i Lewins bok] är det sålunda inte läsarens fel [...]. Det är Lockes eget fel."

(ur Upptäckten av framtiden av Leif Lewin)

fredag 6 maj 2011

Bra bitar ur Hobbes "Leviathan", 3

"To this warre of every man against every man, this also is consequent; that nothing can be Unjust. The notions of Right and Wrong, Justice and Injustice have there no place. Where there is no common Power, there is no Law: where no Law, no Injustice. [...] Justice, and Injustice are none of the Faculties neither of the Body, nor Mind. If they were, they might be in a man that were alone in the world, as well as his Senses, and Passions. They are Qualities, that relate to men in Society, not in Solitude. It is consequent also to the same condition, that there be no Propriety, no Dominion, no Mine and Thine distinct; but onely that to be every mans that he can get; and for so long, as he can keep it." (I.13)

tisdag 3 maj 2011

Bra bitar ur Hobbes "Leviathan", 2

"But whatsoever is the object of any mans Appetite or Desire; that is it, which he for his part calleth Good: And the object of his Hate, and Aversion, Evill; And of his Contempt, Vile, and Inconsiderable. Fot these words of Good, Evill, and Contemptible, are ever used with relation to the person that useth them: There being nothing simply and absolutely so; nor any common Rule of Good and Evill, to be taken from the nature of the objects themselves; but from the Person of the man (where there is no Common-wealth;) or, (in a Common-wealth,) from the Person that representeth it; or from an Arbitrator or Judge, whom men disagreeing shall by consent set up, and make his sentence the Rule thereof." (I.6)

måndag 2 maj 2011

Bra bitar ur Hobbes "Leviathan", 1

"Seeing then that truth consisteth in the right ordering of names in our affirmations, a man that seeketh precise truth, had need to remember what every name he uses stands for; and to place it accordingly; or else he will find himselfe entangled in words, as a bird in lime-twiggs; the more he struggles, the more belimed. [...] By this it appears how necessary it is for any man that aspires to true Knowledge, to examine the Definitions of former Authors; and either to correct them, where they are negligently set down; or to make them himselfe. For the errours of Definitions multiply themselves, according as the reckoning proceeds; and lead men into absurdities, which at last they see, but cannot avoyd, without reckoning anew from the beginning; in which lyes the foundation of their errours." (I.4)

lördag 23 april 2011

En utilitaristisk kommentar

Ibland tycker jag mg stöta på ett missförstånd om vad utilitarism (i dess klassiska formulering) innebär. Det faktum att det talas om "utility" (nytta) kan förleda människor att tro att det är nytta som skall maximeras. Nyttan kommer dock in i bilden på ett annat ställe i argumentet, ty principen säger att handlingar bör bedömas efter hur nyttiga de är när det gäller att maximera lycka. Nyttan är alltså ett medel, inte ett mål, kanske man kan säga.

Eller som Bentham skriver: "By the principle of utility is meant that principle which approves or disapproves of every action whatsoever, according to the tendency which it appears to have to augment or diminish the happiness of the party whose interest is in question". [...] "By utility is meant that property in any object, whereby it tends to produce benefit, advantage, pleasure, good, or happiness, (all this in the present case comes to the same thing) or (what comes again to the same thing) to prevent the happening of mischief, pain, evil, or unhappiness".

Utilitarismen är alltså inte i grunden en nyttomoral, utan en lyckomoral. Om vi tog bort det senare så skulle vi inte längre ha något sätt att bedöma om en handling är nyttig eller inte, ty nytta kan aldrig mätas om vi inte vet vad nyttan syftar på. Inom utilitarismen är det alltså lyckan som åsyftas, och inget annat.

tisdag 12 april 2011

Ett Marx-citat (med vidhängande analys)

"Var finnes således den positiva möjligheten till den tyska emancipationen? [...] I uppkomsten av en klass med radikala kedjor; en klass inom det borgerliga samhället, vilken icke är en det borgerliga samhället tillhörande klass; ett stånd, som är upplösningen av alla stånd; en social klass, som får sin universella karaktär genom sina universella lidanden och icke gör anspråk på någon speciell företrädesrätt, emedan ingen speciell orätt, utan orätten över huvud utövas mot densamma, en social klass, som icke kan ställa annat än allmänt mänskliga anspråk, icke blott historiskt betingade anspråk; en klass, som icke står i någon ensidig motsättning till det tyska statsväsendets konsekvenser, utan endast i en allsidig motsats till dess förutsättningar; en social klass, slutligen, som icke kan frigöra sig utan att frigöra sig från alla övriga sociala klasser och därigenom frigöra dessa; en samhällsklass, som i sig förkroppsligar den fullständiga förlusten av mänsklighet och därför kan återvinna sig själv blott genom att fullständigt återvinna mänskligheten åt sig själv. Denna upplösning av samhället såsom särskild klass är proletariatet."

Detta citat (från 1844) visar enligt Gustaf Steffen (i en skrift från 1914) det fundamentalt hegelianska i utvecklingen av begreppet proletariat hos Marx. Således beskriver Steffen det som att Marx "i sin Hegel-kritik av 1844 deducerar fram begreppet 'proletariat' enligt rent hegelsk metod. Marx saknar ännu det omfattande och fördjupade nationalekonomiska vetande, ur vilket ett fullt verklighetstroget proletariat-begrepp kan induktivt vinnas". Jag tror man kan tolka Steffen som att han anser att marxismen skulle ha blivit bättre om Marx inte hade blivit "smittad" av Hegel innan han började studera nationalekonomi ordentligt. Men han tröstar sig å andra sidan med sin observation att socialdemokratins nyvunna framgångar berodde på "att den i grunden alls icke lever på Marx' teorier, utan på den socialekonomiska verklighet, som Marx tolkade så utomordentligt riktigt och delvis så alldeles falskt."

onsdag 6 april 2011

Solidarism

Jag håller just nu på att läsa litegrann om den troligtvis ganska bortglömda "ideologin" solidarism. Det rör sig hvudsakligen om en fransk ideologi som tycks ha varit mest på tapeten fram till åren kring första världskriget (se t.ex. Léon Bourgeois). En av huvudidéerna är att medborgare har vissa skyldigheter och rättigheter i kraft av ett "kvasi-kontrakt" som binder samman såväl de levande som gångna och kommande generationer. Man kan nog se det hela som ett slags försök att skapa en ideologi som förkastar både socialism (så som den vanligtvis definierades på den tiden) och alltför extrem liberalism. Idéhistoriskt sett så är detta egentligen ganska intressant, med tanke på att det under 1900-talet inte har utvecklats så mycket av ideologi som konsekvent försvarar "mittenpolitik", ty sådan politik ter sig alltsomoftast som en pragmatisk kompromiss mellan höger och vänster, där var och en egentligen skulle vilja driva samhället åt sitt håll.

lördag 2 april 2011

Pengar som gräs

Läste just klart Eric Schlossers bok Pengar som gräs (Reefer Madness), som innehåller tre journalistiska nedslag i den svarta marknaden i USA (droger, jordbruk och porr). Intressantast för min del var nog att få lite mera uppgifter om vad som ter sig som en absurd politik när det gäller marijuana. Tydligen spärras människor in i åratal, med sämre utsikter till tidigare frigivning än för grova våldsbrott och dylikt, för att ha sysslat med denna relativt harmlösa drog (vilket naturligtvis bidrar till att öka befolkningen i USA:s redan överfulla fängelser). Och allt detta bygger på en totalt veklighetsfrämmande (och uppenbarligen ideologiskt driven) analys av denna drogs effekter på de som använder dem och deras omgivning. En del domare tycks dock bli mer och mer ovilliga att befatta sig med dessa fall, där de tvingas utdöma långa minimistraff utan hänsyn till individuella omständigheter. En federal domare har t.o.m. citerat Jeremy Benthams enligt min mening kloka ord: "Varje partikel av verkligt straff som utmäts mer än vad som är nödvändigt är precis lika mycket förspilld misär".

söndag 27 mars 2011

Filosofiska rummet om Anscombe och Foot

Ganska intressant Filosofiska rummet på radion idag. Handlade om filosoferna Elisabeth Anscombe och Philippa Foot och deras dygdetik. Som utilitarist är jag nog benägen att säga följande om dygdetik: antingen är den onödig, eller också är den dåligt underbyggd rent filosofiskt.

I det första fallet kan man säga att det ofta kan få viktiga konsekvenser att vara en viss typ av människa och ha vissa avsikter med sina handlingar, varför det kan vara relevant att ta med dygder i den utilitaristiska kalkylen (det kan t.ex. vara utilitaristiskt fördelaktigt att många människor inte i varje situation tänker som utilitarister). I så fall är man alltså ändå i grunden utilitarist.

I det andra fallet så blir dygdetikern svaret skyldig på frågan varför det skulle vara så viktigt att vara dygdig. Som jag förstod det så kritiserade Anscombe och Foot konsekventialistisk etik, och de kan alltså inte hänvisa till konsekvenserna av att världen befolkas av dygdiga människor. Så man undrar: varför är dygd då så viktigt?

torsdag 24 mars 2011

Mänskligt beteende i valsituationer

Jag har roat mig med att läsa valda delar av Barry Schwartz' bok The Paradox of Choice. Why More is Less, vars huvudtes är att alltför många valmöjligheter gör att vi får ut mindre tillfredsställelse av det vi faktiskt väljer. Detta eftersom människor i allmänhet t.ex. grubblar mycket över de alternativ de gav upp när de faktiskt gjorde ett val. Lösningen enligt Schwartz är att man borde vara en "satisficer" snarare än en "maximizer", d.v.s. nöja sig med saker som är tillräckligt bra, och inte ständigt tänka på om det var det absolut bästa man valde. Och politiskt anser han att det borde ske en viss omfördelning av rikedomar mellan rika och fattiga länder, eftersom medborgarna i de senare lider av att de har för få valmöjligheter, medan man i det förra fallet har för många.

Intressanta är också ett kort resonemang som förs om avregleringar av el, telefoni o.s.v. Det är ju ibland omstritt om sådant ger bättre priser och service till konsumenterna. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Men, som Schwartz skriver, "even if we assume that the kinks will be worked out eventually and competitive electric-power provision will benefit consumers, the fact remains that it's another choice we have to make". Och att tvingas göra flera val är alltså i regel inte bra för vårt välbefinnande. Personligen skulle jag nog vara villig att betala typ 5% mera för el och telefoni om det var statliga monopol och jag aldrig behövde (och inte var tillåten att) göra några val när det gällde dessa saker. Fast detta gäller såklart om statliga monopol kunde ta tillvara på innovationer och förbättringar på dessa områden på ett tillfredsställande sätt; kanske krävs det att det finns privata företag som sysslar med dessa saker i andra länder, så att man kan "snylta" på deras experimenterande...

söndag 13 mars 2011

Jeremy Bentham om skatter och bestraffningar

Jag citerar från The Rationale of Punsihment:

"Between taxation and punishment of the pecuniary kind [...], the relation is of this sort; they both consist in the application of compulsion to the extracting out of the pocket in question a certain sum; the difference between them consists in the end in view. In the case of taxation, the object is the obtainment of a certain sum; in the case of punishment, the object is the prevention of the obnoxious act, to the commission of which the obligation of paying money is attached in the character of punishment. In the case of taxation, the wish of the legislator is, that the money may be paid; and, consequently, if it be to the performance of a certain act that the obligation of paying money is annexed, his wish is that the act may be performed".

Vad ska vi, om vi ska tala i benthamitiska vändningar, säga om t.ex. skatt på rökning? Är det en skatt med denna terminologi, d.v.s. något som lagstiftaren vill att vi ska göra (för att den ska få in pengar), eller är det i realiteten en bestraffning, d.v.s. en slags böter för rökning? Kanske skulle man i så fall kalla tobaksskatten vid dess rätta namn: tobaksböter? Och det vore kanske intressant att grubbla på om det finns saker som vi idag kallar böter som borde kallas skatt (d.v.s. saker som lagstiftaren "officiellt" inte vill att vi ska göra, men "inofficiellt" vill att vi ska göra, så att det kommer in mera pengar; t.ex. fortkörningsskatt eller dylikt).

måndag 28 februari 2011

Addendum till föregående inlägg

Man kan naturligtvis fråga sig hur vanligt det är att människor fattar beslut utan att tänka på något annat än den pekuniära vinsten. Jag tror själv att det görs en hel del sådana beslut av svenskar i dagens samhälle (men det är en helt ovetenskaplig observation från min sida). Andra typer av beslut torde falla inom två huvudkategorier: beslut som påverkas av klander eller beröm, samt beslut som påverkas av att man har internaliserat vissa normer. I första fallet kan man nog ganska enkelt inkorporera det eventuella klandret eller berömet i den spelteoretiska kalkylen. Om jag tror att jag kommer att klandras för att jag köper x i stället för y så ska "kostnaden" för klandret jag kommer att utsättas för läggas på kostnaden i pengar (vilket kanske gör att det i själva verket blir "billigare" för mig att köpa y i stället, trots att det var dyrare räknat i pengar). När det gäller den andra typen så är det svårare (praktiskt taget omöjligt?) att använda ett spelteoretiskt resonemang, eftersom ens värderingar gör att man inte ens tänker tanken att göra "fel" val.

Själv tror jag alltså att den första typen av beslut har blivit vanligare (alltså de rent vinstinriktade besluten). Jag tror att människor i allmänhet har blivit mindre benägna att klandra andra människor för sina vardagliga beslut och jag tror att människor i allmänhet har färre orubbliga normer som de agerar efter. Man kunde kanske tycka att det vore önskvärt att detta förhållande förändrades (och i vissa fall är det nog önskvärt), men man bör komma ihåg att det är ett tveeggat svärd. I rasistiska samhällen gör nog människor inga vinstkalkyler när det gäller att köpa varor från människor av "fel ras" även om de skulle tjäna på det rent penningmässigt. Det är alltså inte en fråga om att helt enkelt hävda att människor borde ha flera normer och värderingar, ty sådana kan ju ibland vara av det groteskare slaget.

söndag 27 februari 2011

Spelteori i mataffären

Som vi alla vet är det oftast billigare att köpa större förpackningar än små (d.v.s. det är lägre pris per kilo eller motsvarande). Föreställ dig att du ska köpan varan x för vilken bäst-före-datumet är en ganska avgörande faktor. Du kan köpa en förpackning som innehåller 200g och kostar 20kr eller en förpackning på 100g som kostar 14kr. Du är ingen storkonsument av x, men du kan inte direkt vara utan det heller. Du kommer inte att hinna förbruka en förpackning på 200g innan bäst-före-datumet har passerat, men du tjänar i alla fall på att köpa den större förpackningen och slänga det som blir över.

Det spelteoretiska problemet uppkommer om du vill ta hänsyn till att detta är resursslöseri. Om alla vore beredda att betala lite extra för ett optimalt resursutnyttjande skulle det inte spela någon roll om bara du tog den "oansvariga" strategin. Om de flesta inte är beredda att göra det är det också helt onödigt för dig att ta den "ansvarsfulla" strategin. Slutsatsen tycks bli att en enskild individ som vet att dennes val inte kommer att uppmärksammas av någon inte har någon som helst anledning att tänka på ifall dennes konsumtionsval är "oansvarigt", med ett möjligt undantag i fallet att man är så starkt engagerad i att motverka resursslöseri att man helt enkelt mår bättre (rent fysiskt) av att göra det "rätta" valet.

söndag 13 februari 2011

En teori om bokläsning

Jag håller nu på och läser Ludwig von Mises' bok Human Action som är på nästan tusen sidor. Vad jag kan konstatera är att det tar mig längre tid att läsa den än vad det skulle ta att läsa fyra böcker på 250 sidor. Jag undrar om någon psykolog har utrett detta, men för min del så känner jag att det känns jobbigare att läsa en tjock bok än flera tunna, även om det totala sidantalet är lika. Fast för min egen personliga del gäller nog också att det känns jobbigare att läsa böcker med mindre bokstavsstorlek än med större (jag tror det beror på att det känns som man åstadkommer mer när man får vända blad oftare). Detta torde leda till slutsatsen att om förläggare vill att man ska läsa deras böcker med entusiasm ska man antingen ge ut tunna böcker (under ca 250 sidor) med liten tryckstil eller tjockare böcker med stor tryckstil (alternativet med tunna böcker och stor stil är naturligtvis inte heller uteslutet, men ofta tycker man nog att det blir lite för lite information i dem). Böcker som Human Action skulle alltså möjligen få flera läsare om den delades upp i två eller tre band (fast det kanske skulle motverkas av en större kostnad för köparen!).

lördag 5 februari 2011

Lite radiokritik

Det är en smula tråkigt att Ekots lördagsintervju i P1 så ofta intervjuar ministrar (och andra politiker). Personligen tycker jag inte att det är så intressant att lyssna på ministrars utläggningar om vilka förträffliga saker de anser att de har uträttat. Jag vill höra forskare eller specialiserade journalister som berättar om vad ministrarna faktiskt har utträttat (och hur det hänger ihop med vad de har utlovat). Det ovannämnda programmet borde våga att intervjua lite mer okända (men kunniga) människor. Om programmet sedan skulle komma att handla om politiker som inte är närvarande (och kan stå till svars) så kan det försvaras med att det sällan är meningsfullt att ställa politiker mot väggen ändå, eftersom de är så skickliga på att undvika att svara...

måndag 31 januari 2011

Minareter och demokrati

Bisittaren i Nordegren i P1, Dilsa Demirbag Sten, tycktes i detta program antyda att det inte var förenligt med demokrati att förbjuda minareter (men hennes resonemang var inte glasklart). Jag tycker hon hade rätt i att om "majoriteten får för sig att avskaffa yttrandefrihet" så kan man inte kalla slutresultatet en demokrati. Att förbjuda vissa typer av byggnader är dock en annan sak. Frihet av den typen kan knappast räknas som essentiellt nödvändigt för att demokrati skall sägas råda. Essentiellt nödvändigt är däremot möjligheten att fritt propagera för en annan politik än den som för tillfället förs.

lördag 29 januari 2011

Billström och Wikileaks

Migrationsminister Billströms papegojstrategi att svara på frågor angående Wikileaksdokumenten har som bekant mötts av en del löje och retoriska analyser. Den viktiga frågan är naturligtvis hur en minister som undviker svar på detta sätt skall hanteras. Kanske skulle man önska sig att svenska folket gick man ur huse och krävde hans avgång, eller att regeringen skulle hållas till svars för Billströms och andra minstrars felsteg i denna genre när valet så småningom kommer. Regeringen vet dock att något sådant inte kommer att hända, ty frågor av denna typ är inte något som på långa vägar hotar en regering; möjligen kanske om det sker en vecka innan ett val. Papegojstrategin må vara lite smårolig för oss betraktare, men ineffektiv behöver den inte vara.

torsdag 27 januari 2011

Socialdemokratins kris

Om den nuvarande regeringen sitter denna mandatperiod ut (vilket det inte är helt osannolikt att den kommer att göra) så kan man notera att det är den längsta period sedan den allmänna rösträttens införande som vi haft en borgerlig regering utan komplikationer i form av koalitionsavhopp och dylikt. Och den socialdemokratiska hegemonin måste isåfall sägas vara definitivt avslutad. Till yttermera visso kan man konstatera att det inte finns stora tecken hos socialdemokratin på att man försöker göra det som krävs för att kunna komma tillbaka med kraft i de kommande valen. Fast det kanske är förståeligt, med tanke på att det inte är helt lätt att säga exakt vad som krävs. Just nu diskuteras ju mest behovet av en bra partiledare. Det är nog inte helt oviktigt, men jag undrar om inte det massiva tappet av medlemmar de senaste årtionderna kan vara en av de lömskaste bovarna i dramat. Någon slags logik borde göra gällande att en aktiv medlem borde kunna övertala ett antal människor i sin omgivning att rösta på det egna partiet. I så fall borde alltså SAP satsa på att värva medlemmar igen (om de nu kommer ihåg hur man gör). Och kanske bör man se till att medlemmarna integreras i en rörelse där det finns gott om sociala aktiviteter och dylikt. Men detta är kanske en alltför tidskrävande strategi i denna rastlösa tidsålder...

tisdag 25 januari 2011

Fungerar flexicurity?

Igår var jag på ett seminarium om flexicurity, d.v.s. välfärdsmodellen som försöker förena flexibility med security, och det mest uppmärksammade fallet av detta har varit Danmark. Professor Henning Jörgensen hävdade att flexicurity fungerar bra i Danmark och att modellen klarade det "stresstest" som den ekonomiska krisen har inneburit, medan en annan professor, Andranik Tangian, ansåg att flexicurity inte är bra under kriser, då man istället borde satsa mer på större deltagande i ekonomin av den offentliga sektorn. Personligen tycker jag att man skall vara skeptisk mot folk som vill införa "flexicurity" i Sverige, eftersom det oftast är flexibilitetsdelen som förespråkarna är mest intresserade av. För det första är svenska arbetare redan ganska flexibla (med reservation för geografiska svårigheter etc.) och för det andra skulle man vara tvungen att höja a-kassan (och ge fler tillgång till god a-kassa) och öka deltagandet i kompetenshöjande aktiviteter för arbetslösa innan det kan bli tal om en flexicurity värd namnet, och detta lär ju i alla fall inte den nuvarande regeringen vilja göra.

söndag 23 januari 2011

Om behovet av ideologisk debatt

Med anledning av ett inslag i p1:s Godmorgon världen känner jag mig en smula manad att säga ett par ord om det förmodade behovet av en revitaliserad ideologisk debatt i svensk politik. Vad jag undrar är: behöver vi inte snarare än meta-ideologisk debatt? Innan man ska försöka ta reda på vilka övergripande principer som skall guida politiken måste man väl ha en metod att komma fram till dessa principer. Det räcker knappast med att ett parti med emfas hävdar att princip P är bra. Vad man vill ha är goda skäl för att acceptera princip P snarare än den divergerande princip Q. Jag befarar att om den ideologiska debatten i Sverige blev mera livlig så skulle denna "debatt" bestå i att partierna lägger fram sina nya eller nygamla ideologiska principer på ett mera entusiastiskt sätt, utan att försök görs för att ge goda skäl för sina principer (och ännu mindre är chansen att man försöker ge goda skäl för deras metoder att ange goda skäl - o.s.v.).