måndag 31 januari 2011

Minareter och demokrati

Bisittaren i Nordegren i P1, Dilsa Demirbag Sten, tycktes i detta program antyda att det inte var förenligt med demokrati att förbjuda minareter (men hennes resonemang var inte glasklart). Jag tycker hon hade rätt i att om "majoriteten får för sig att avskaffa yttrandefrihet" så kan man inte kalla slutresultatet en demokrati. Att förbjuda vissa typer av byggnader är dock en annan sak. Frihet av den typen kan knappast räknas som essentiellt nödvändigt för att demokrati skall sägas råda. Essentiellt nödvändigt är däremot möjligheten att fritt propagera för en annan politik än den som för tillfället förs.

lördag 29 januari 2011

Billström och Wikileaks

Migrationsminister Billströms papegojstrategi att svara på frågor angående Wikileaksdokumenten har som bekant mötts av en del löje och retoriska analyser. Den viktiga frågan är naturligtvis hur en minister som undviker svar på detta sätt skall hanteras. Kanske skulle man önska sig att svenska folket gick man ur huse och krävde hans avgång, eller att regeringen skulle hållas till svars för Billströms och andra minstrars felsteg i denna genre när valet så småningom kommer. Regeringen vet dock att något sådant inte kommer att hända, ty frågor av denna typ är inte något som på långa vägar hotar en regering; möjligen kanske om det sker en vecka innan ett val. Papegojstrategin må vara lite smårolig för oss betraktare, men ineffektiv behöver den inte vara.

torsdag 27 januari 2011

Socialdemokratins kris

Om den nuvarande regeringen sitter denna mandatperiod ut (vilket det inte är helt osannolikt att den kommer att göra) så kan man notera att det är den längsta period sedan den allmänna rösträttens införande som vi haft en borgerlig regering utan komplikationer i form av koalitionsavhopp och dylikt. Och den socialdemokratiska hegemonin måste isåfall sägas vara definitivt avslutad. Till yttermera visso kan man konstatera att det inte finns stora tecken hos socialdemokratin på att man försöker göra det som krävs för att kunna komma tillbaka med kraft i de kommande valen. Fast det kanske är förståeligt, med tanke på att det inte är helt lätt att säga exakt vad som krävs. Just nu diskuteras ju mest behovet av en bra partiledare. Det är nog inte helt oviktigt, men jag undrar om inte det massiva tappet av medlemmar de senaste årtionderna kan vara en av de lömskaste bovarna i dramat. Någon slags logik borde göra gällande att en aktiv medlem borde kunna övertala ett antal människor i sin omgivning att rösta på det egna partiet. I så fall borde alltså SAP satsa på att värva medlemmar igen (om de nu kommer ihåg hur man gör). Och kanske bör man se till att medlemmarna integreras i en rörelse där det finns gott om sociala aktiviteter och dylikt. Men detta är kanske en alltför tidskrävande strategi i denna rastlösa tidsålder...

tisdag 25 januari 2011

Fungerar flexicurity?

Igår var jag på ett seminarium om flexicurity, d.v.s. välfärdsmodellen som försöker förena flexibility med security, och det mest uppmärksammade fallet av detta har varit Danmark. Professor Henning Jörgensen hävdade att flexicurity fungerar bra i Danmark och att modellen klarade det "stresstest" som den ekonomiska krisen har inneburit, medan en annan professor, Andranik Tangian, ansåg att flexicurity inte är bra under kriser, då man istället borde satsa mer på större deltagande i ekonomin av den offentliga sektorn. Personligen tycker jag att man skall vara skeptisk mot folk som vill införa "flexicurity" i Sverige, eftersom det oftast är flexibilitetsdelen som förespråkarna är mest intresserade av. För det första är svenska arbetare redan ganska flexibla (med reservation för geografiska svårigheter etc.) och för det andra skulle man vara tvungen att höja a-kassan (och ge fler tillgång till god a-kassa) och öka deltagandet i kompetenshöjande aktiviteter för arbetslösa innan det kan bli tal om en flexicurity värd namnet, och detta lär ju i alla fall inte den nuvarande regeringen vilja göra.

söndag 23 januari 2011

Om behovet av ideologisk debatt

Med anledning av ett inslag i p1:s Godmorgon världen känner jag mig en smula manad att säga ett par ord om det förmodade behovet av en revitaliserad ideologisk debatt i svensk politik. Vad jag undrar är: behöver vi inte snarare än meta-ideologisk debatt? Innan man ska försöka ta reda på vilka övergripande principer som skall guida politiken måste man väl ha en metod att komma fram till dessa principer. Det räcker knappast med att ett parti med emfas hävdar att princip P är bra. Vad man vill ha är goda skäl för att acceptera princip P snarare än den divergerande princip Q. Jag befarar att om den ideologiska debatten i Sverige blev mera livlig så skulle denna "debatt" bestå i att partierna lägger fram sina nya eller nygamla ideologiska principer på ett mera entusiastiskt sätt, utan att försök görs för att ge goda skäl för sina principer (och ännu mindre är chansen att man försöker ge goda skäl för deras metoder att ange goda skäl - o.s.v.).