måndag 27 juni 2011

Vad USA:s konstitution säger (och inte säger)

Jag är inte direkt någon tidnings- och tidskriftläsare, men idag läste jag iallafall i Time en intressant artikel om den amerikanska konstitutionen av Richard Stengel. Det pågår ju ständigt politiska strider i USA om vad konstitutionen tillåter eller inte tillåter att lagstiftarna gör. Nu senast är det Tea Party-rörelsen som är bullrigast, med dess "almost fanatical focus on the founding document". Stengel vill dock understryka att USA inte befinner sig i en konstitutionell kris. Konflikt, ja, men inte kris. Den amerikanska konstitutionen tycks vara ett dokument som är relativt töjbart, och därför inte lätt blir föremål för en fullfjädrad kris. Som Stengel skriver: "Conflict is at the core of our politics, and the Constitution is designed to manage it. [...] A crisis is when the Constitution breaks down. We're not in danger of that."

Men att konstitutionen är töjbar medför också att den kan användas som slagträ i debatten av olika politiska schatteringar. Om Ron Paul hävdar att "konstitutionen var uttryckligen skriven med ett syfte - att hålla den federala regeringen tillbaka", så svarar Stengel: "Well, not exactly. In fact, the framers did the precise opposite. They strengthened the center and weakened the states"; och vidare: "If the Constitution was intended to limit the federal government, it sure doesn't say so. Article I, Section 8, the longest section of the longest article [...] is a drumroll of congressional power. And it ends with the 'necessary and proper' clause, which delegates to Congress the power 'to make all laws which shall be necessary and proper for carying into Execution the foregoing Powers, and all other powers vested by this Constitution in the Government of the United States, or in any Department or Officer thereof'. Limited government indeed."

Sedan går Stengel igenom några aktuella frågor, och försöker utröna vad konstitutionen säger om dem. Och fallet med USA:s engagemang i Libyen exemplifierar hur töjbar konstitiutionen är. Det finns en War Powers Resolution, som säger att kongressen måste godkänna att landet går ut i krig. Men i detta fall kunde man från vita huset t.ex. hävda att det inte handlade om ett "krig". Och kritiken mot presidentens makt verkar skifta beroende vilket parti han kommer ifrån: republikanerna kritiserar Obama för att inte gå till kongressen och be om tillstånd - samtidigt som George W. Bush var en av de främsta förespråkarna för en obunden exekutiv makt (och på den tiden var naturligtvis Obama kritisk till Bush).

Nåväl... det är tur att svensk politik inte präglas av grundlagsdyrkan. Tänk vilken debatt vi skulle få om frågor som könsneutrala äktenskap, prostitution, abort och dylikt fördes genom att hänvisa till Sveriges grundlag snarare än till de argument som föreligger i de specifika frågorna. Men å andra sidan skulle det inte vara lika problematiskt för oss som det är för amerikanerna eftersom vår grundlag är relativt lätt att ändra.

måndag 20 juni 2011

Moraliska intuitioner och utilitarism

För mig handlar etik i huvudsak om att ge skäl för sina moraliska åsikter. Att endast rabbla upp en katalog på vad man intuitivt anser vara moraliskt fel kan alltså knappast ses som en lyckad etik. Men ändå: någonstans måste intuitionerna komma in, med tanke på att etiken inte kan ha någon objektivt giltig grund. Henry Sidgwick hade intressanta åsikter om detta; han ägnade en stor del åt sin Methods of Ethics åt intuitioner och common sense-moral.

För Sidgwick handlade etik främst om att hitta universaliserbara principer, och det var med det syftet han undersökte om de flesta vanliga moraliska intuitionerna var hållbara eller ej. Och för att citera honom själv: "There is no doubt that the moral opinions of ordinary men are in many points loose, shifting, and naturally contradictory, but it does not follow that we may not obtain from this fluid mass of opinion, a deposit of clear and precise principles commanding universal acceptance. The question, whether we can do this or not, seemed to me one which should not be decided a priori without a fair trial".

För att se om common sense-moralens intuitioner är universaliserbara (d.v.s. kan antas av alla som uppenbart sanna) måste vi alltså enligt Sidgwick göra en grundlig undersökning av dem. Hans undersökning gav dock vid handen att "as soon as we attempt to give them the definiteness which science requires, we find that we cannot do this without abandoning the universality of acceptance. We find, in some cases, that alternatives present themselves, between which it is necessary that we should decide; but between which we cannot pretend that Common Sense does decide, and which often seem equally or nearly equally possible. In other cases the moral notion seems to resist all efforts to obtain from it a definite rule: in others it is found to comprehend elements which we have no means of reducing to a common standard, except by application of the Utilitarian - or some similar - method."

Sidgwicks lösning är förstås att verkligen göra det sistnämnda, d.v.s. falla tillbaka på utilitarismen. Det är ett gott val, ty utilitarismen ter sig, åtminstone för mig, som den mest rimliga yttersta intutitionen. Om vi ska kunna föra någon sorts etisk debatt måste vi på något sätt kunna sortera mellan intuitioner (eftersom det inte finns några sanningar att fastslå i värdefrågor), så det gäller att på något sätt försöka försvara just den intuition som man själv utgår ifrån. Man kan naturligtvis ifrågasätta en utilitarists intuition att njutning är gott och lidande är ont, men det vore absurt att fråga efter någon ytterligare princip som rättfärdigar detta. På något sätt har man nått en yttersta intuitiva grundval.

Personligen anser jag att andra typer av etik har svårare problem på denna punkt. Man kan t.ex. fråga sig om de som hävdar rättighets- eller pliktteorier har en rimlig intuitiv grund att stå på. Det ter sig inte absurt att fråga fråga varför t.ex. mänsklig autonomi är så värdefull, på samma sätt som det ter sig absurt att fråga varför njutning är värdefullt. Ska vi utvärdera etiska system så måste vi nog försöka att placera moraliska intuitioner på en slags skala mellan de hållbara eller rimliga intuitionistiska principerna på ena sidan och de "ultraintuitionistiska" principerna (för att låna ett ord från Sidgwick) på den andra.

Men vi bör aldrig försöka hävda sanningen i våra etiska omdömen. Om vi t.ex. är utilitarister bör vi i Benthams efterföljd säga följande: "is it [the utilitarian principle] susceptible of any direct proof? It should seem not: for that which is used to prove every thing else , cannot itself be proved: a chain of proofs must have their commencements somewhere. To give such proof is as impossible as it is needless." Om etik alltså handlar om att ge skäl för sina åsikter, så måste goda skäl i grunden handla om att peka på var denna "chain of proofs" startar. Man kan som sagt aldrig hävda att någons yttersta grund är osann, men det minsta man kan begära är att de är klara med vilken den yttersta grunden verkligen är, så att man kan jämföra den med sin egen, och därmed uttala sig om (den subjektiva) rimligheten i den föreslagna etiken.

Problemet med de flesta etiska system är alltså inte att den grundsten som de bygger på skulle vara orimlig; det största problemet brukar vara att det är högst oklart hur denna grundsten över huvud taget ser ut!

måndag 13 juni 2011

Politisk filosofi och metodfrågan

Frågan om hur man ska bedriva politisk filosofi är något som har upptagit mina tankar ett tag nu. Själv är jag av åsikten att man bör ha en så pragmatisk approach som möjligt, och att politisk-filosofiska undersökningar bör syfta till att ge oss intressanta svar på frågan om vad vi, som medlemmar i en given politisk gemenskap, bör göra här och nu. Vilken typ av information man behöver för att svara på den frågan är ju inte lätt att slå fast en gång för alla, vilket gör att politisk filosofi i denna bemärkelse ibland kan verka mera som en konstart än som en vetenskap. Hur som helst har jag reflekterat en smula kring dessa saker i ett papper som jag offentliggjorde härom veckan. För den nyfikne finns det att läsa här.

lördag 4 juni 2011

Några ord om Henry Sidgwick

Just nu håller jag på och läser Henry Sidgwicks (1838-1900) Elements of politics. Jag vill nog inte rekommendera denna bok till någon, såvida personen ifråga inte har ett abnormt intresse för statsvetenskapens idéhistoria. Har man dock det intresset så är det inte helt ointressant att se hur det "vetenskapliga" studiet av politik kunde se ut för drygt hundra år sedan. Vad man främst kan notera är att det på varje sida uttrycks åsikter om vilka konstitutionella utformningar och dylikt som är lämpligast, med nästan total avsaknad av referenser till empiriska undersökningar som understödjer dessa synpunkter. Som läsare måste man ha rätt stort förtroende för Sidgwicks visdom om man ska svälja hans åsikter om politik.

Varför jag intresserar mig för Sidgwick är främst för att han är en av de mera kända utilitaristerna. Vad man kan konstatera är dock att han uppvisar samma otillräcklighet som andra utilitarister ofta har gjort, d.v.s. att det finns en oklarhet när det gäller att visa hur den politik man förespråkar hänger ihop med de etiska grundprinciperna. Sidgwick är noga med att poängtera att alla hans politiska rekommendationer bygger på vad som maximerar lyckan, men vad som saknas är faktiska belägg för att just de saker han förespråkar maximerar lyckan på ett bättre sätt än andra åtgärder.

Man kan för övrigt tillägga att Sidgwick inte tillhör de mest radikala utilitaristerna när det gäller politiska frågor. Huvudsakligen landar han i att saker och ting är ganska väl inrättade i de mest "civiliserade" staterna (huvudsakligen Storbritannien). Men det skall nog tillstås att om man (som jag) vill bygga politiken på empiriskt hållbar utilitarism, så måste man kanske vara lite skeptisk emot alltför radikal politik, åtminstone tills någon risktagande demos (som jag är tveksam till att ingå i) någonstans har visat att en radikalt annorlunda politik verkligen visar sig vara gynnsam för lyckomaximeringen. Denna "konservatism" gäller alltså vare sig det gäller samhällsförändringar åt höger eller vänster; men skulle jämförande studier visa att det faktiskt finns fog för att gå åt endera riktningen så finns det inga ursäkter för sådan konservatism längre.