tisdag 30 augusti 2011

TV-avgiften

På något sätt känns det som att den "naturliga" lösningen när man vill ha Public Service-kanaler är att det betalas över skatten. Så varför har vi det inte så? Är det för att det vore orättvist om de som inte har TV skulle tvingas betala? Frågan är i så fall varför människor som aldrig använder bibliotek ska betala för det (vi kunde ju införa en lånekortsavgift motsvarande TV-avgiften). Människor som aldrig cyklar betalar för cykelvägar (inför cykelavgift!), människor som inte har barn betalar för skolan (införa barnavgift istället?!?) etc. Kort sagt: den vanliga svenska lösningen är att allmännyttiga saker betalas med skatt och inte avgifter.

Skatter har ju också den fördelen att man betalar i proportion till det man tjänar (en fördel om man inte tillhör det fåtal som gillar per capita-skatter). Som det ser ut nu är tv-avgiften en slags regressiv skatt. Ju mer man tjänar, desto lägre andel av sin inkomst betalar man. För övrigt skulle nog en Public Service-skatt både innebära att de flesta skulle betala mindre än vad de gör idag och att man skulle få in en större summa totalt sett.

Detta skulle alltså bli en skattehöjning, men för de flesta en höjning av den disponibla inkomsten. Om man ändå skulle behöva kompromissa med dem som inte vill ha flera skattefinansierade saker i samhället skulle jag nog personligen vara villig att ta bort något som nu är skattefinansierat till Public Service förmån, t.ex. stöd till viss kultur. Att det finns högkvalitativa nyhets-, debatt- och dokumentärprogram är nog viktigare för samhället än att det finns opera och teater för alla plånböcker...

söndag 21 augusti 2011

Boktips om Rousseau

För den som har ett seriöst intresse för Jean-Jacques Rousseaus politiska filosofi så kan jag verkligen rekommendera Rousseau's Theory of Freedom av Matthew Simpson, från 2006 (den finns att tillgå elektroniskt för er som har tillgång till databasen Ebrary, t.ex. via ett universitet).

Simpson stukturerar sin bok efter tre typer av frihet som förekommer hos Rousseau: naturlig, medborgerlig (civil) och moralisk. Den naturliga friheten handlar om vad man kan göra i "naturtillståndet", d.v.s. innan det finns något samhällskontrakt. Det handlar då mest om att man är fri att ta det man lyckas ta av andra människor. Den medborgerliga friheten handlar om vad man inte är hindrad (av den demokratiska majoriteten) från att göra (och det är här många gör en demokratisk-totalitär tolkning av Rousseaus teori). Den moraliska friheten, slutligen, handlar om att ha friheten att handla som en autonom människa, d.v.s. friheten att agera efter de regler man har satt för sig själv (alltså inte handla efter ens "blinda" passioner).

En slutsats av Simpsons bok är följande: "Each kind of freedom excludes other kinds; and the conditions needed for a free society sometimes limit those very freedoms. Thus, the most important consequence of his theory of freedom is that perfection and finality in politics, whether liberal, democratic, or Kantian are impossible because all the desires, aspirations, and potentials of the human being cannot be fulfilled simultaneously. The deepest implication of his theory is that no permanent solution exists to the human problem because no order of things wholly satisfies our nature. [...] Rousseau's strange fate is that the man who was thus above all a philosopher of moderation and caution should have been made the pretext for simplistic and imprudent fanaticism."

onsdag 10 augusti 2011

Rawls och den svenska fördelningspolitiken

John Rawls brukar nog ofta ses som 1900-talets främsta politiska filosof. Jag vet dock inte hur förtrogen den bildade allmänheten är med hans filosofi, så jag börjar med en snabbversion:

Enligt Rawls så ska principerna för en rättvis politik bestämmas av människor i en hypotetisk ursprungsposition. De rättviseprinciper man kommer överens om där är per definition rättvisa. I urpsrungspositionen befinner man sig bakom en "okunnighetens slöja", vilket gör att man själv inte vet vilken position man kommer att ha i det samhälle där rättviseprinciperna skall förverkligas.

Rawls argumenterar för att de principer man skulle komma fram till i ursprungspositionen är: (1) Alla ska ha samma rätt till vissa grundläggande friheter (t.ex. yttrandefrihet); (2) Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de både (a) är knutna till befattningar och ämbeten som står öppna för alla, och (b) rimligtvis kan väntas vara till allas fördel. Och principernas ordning har betydelse: man kan inte åberopa princip 2 för att inskränka människor grundläggande friheter (1 är således överordnad 2).

Mest intresse har nog funnits för princip 2b, den s.k. differensprincipen. Den säger att ekonomiska ojämlikheter endast skall tillåtas om de är till fördel för dem som har det sämst ställt. Man skulle ju t.ex. kunna tänka sig att man inte inför stark progressiv beskattning (även om det skulle kunna skapa mera jämlikhet), eftersom de fattigaste kan tjäna på att det finns rika människor som investerar pengar i företag och dylikt.

Frågan är om den svenska politiken skulle klara ett rawlsianskt test. Att det finns inte obetydliga skillnader mellan fattiga och rika tror jag de flesta kan ställa upp på. Kanske kan man också hävda att klyftorna har ökat under senare år (även om jag här och nu inte kan åberopa några siffror som styrker det). Vad man skall fråga sig är alltså om dessa ojämlikheter är till nytta för dem som har det sämst ställt i Sverige.

Det finns nog olika kandidater till vilken den mest missgynnade gruppen är, men jag ska här stipulera att det är de långtidssjukskrivna (och uppenbart arbetsoförmögna). Nå, vi kan konstatera att de som arbetar har fått mera ekonomiska resurser de senaste åren genom skattesänkningar, medan sjukskrivna har fått sänkt ersättning. Skillnaden mellan grupperna har alltså ökat, och den ökade skillnaden skulle alltså kunna rättfärdigas om de sjukskrivna tjänar på den.

Det torde väl egentligen bara finnas två sätt på vilka de sjukskrivnas situation kan förbättras: de får mera ekonomiska resurser och/eller förbättrad hälsa. Vi vet att de inte har fått det förstnämnda, snarare har den ekonomiska situationen försämrats. Har de då fått bättre sjukvård, rehabilitering och dylikt? Jag vet inte om så är fallet. Men det finns en sak man måste tänka på här: om rehabiliteringen blir mera effektiv så att man snabbare kan återgå till arbete så blir ju resultatet att man försvinner från den minst gynnade gruppen. Man måste därvidlag tänka på att den rawlsianska principen skall tillämpas på dem som är kvar i sjukskrivning (kanske de som har små utsikter att återgå till arbete över huvud taget), inte på dem som försvinner från den tack vare god rehabilitering.

Ökande klyftor i Sverige tycks alltså inte gynna åtminstone denna "bottengrupp". Och jag tror detsamma kan sägas om man t.ex. bytte ut dem mot socialbidragstagare. Möjligen skulle någon argumentera att en skattesänkarpolitik gör att människor i denna grupp lättare får arbete. Återigen är detta ett felaktigt argument, eftersom de som får arbete försvinner från socialbidragsgruppen, d.v.s. den grupp vars situation vi här skall beakta. De som är kvar i gruppen får det inte bättre av att vissa andra tidigare socialbidragstagare får jobb.

Möjligen skulle jobbskapar- och rehabiliteringsargumenten fungera (d.v.s. åtgärder som gör att man inte behöver öka de missgynnade gruppernas ekonomiska situation) om både jobbskaparpolitiken och rehabiliteringen var så fantastiskt effektiv att det i praktiken varken existerade några människor som under mycket lång tid behövde vara sjukskrivna eller socialbidragstagare. Tanken med att principerna bestäms bakom en slöja av okunnighet är ju att man inte skall veta om man själv kommer att bli sjukskriven eller socialbidragstagare i verkliga livet; och om man vet att även om man hamnar i någon av dessa situationer så kan man vara säker på att den blir kortvarig så skulle man kanske kunna gå med på den svenska politiken i ursprungspositionen.

Men fakta tycks inte peka på att varken sjukskrivningar eller arbetslöshet utan a-kassa tycks vara kortvariga tillstånd för alla. Resultatet är att den nuvarande svenska politiken knappast skulle väljas som tillämpning av Rawls' rättviseprinciper.

Sedan måste man förstås inte vara rawlsian. Personligen anser jag att det finns många brister i hans filosofi (även om jag tror att man kan argumentera för stöd till missgynnade grupper på andra grunder). Men det är en annan historia...

måndag 8 augusti 2011

Naturens rättigheter

Hörde om en kuriös uppfattning i Människor och tro i P1. Tydligen har "naturen" blivit tillerkänd sina rättigheter i Ecuadors konstitution. Att naturen bör skyddas är naturligtvis ofta en vällovlig ambition. Men en kvinna med ursprung i sydamerika som intervjuades i programmet ansåg t.ex. att man inte får smutsa ner vatten, oavsett om någon är intresserad av att använda vattnet över huvud taget. Man må anklaga människor för att vara antropocentriska i många sammanhang, och detta är befogat om man t.ex. bortser från att djur kan lida, men att vatten skulle ha "rättigheter" oavsett dess värde för människan... Jag är skeptisk.

onsdag 3 augusti 2011

En orättvis betraktelse

Jag skulle vilja föreslå en ny etikettsregel i den politiska debatten: sätt ordet "rättvisa" i karantän. Vad är meningen med en term som alla definierar på sitt eget sätt?

Problemet är naturligtvis att alla måste vara för rättvisa. Om vi däremot skulle kunna enas om att "rättvisa" t.ex. (endast) skulle betyda omfattande ekonomisk omfördelning från rika till fattiga, så skulle vi få en debatt där vissa är mot rättvisa och vissa är för rättvisa. Med andra ord skulle rättvisa vara en rent "teknisk" term, vars moraliska värde återstår att argumentera för. Och faktum är ju att man från högerhåll inte så ofta framhöll rättvisa förr i tiden. Man talade mera om t.ex. frihet. Men som det är nu så vill även moderaterna hävda att deras politik är den mest rättvisa, och därmed förlorar ordet sin användbarhet för dem som är intresserade av seriös politisk argumentation. Finansminister Anders Borg ansåg t.ex. i riksdagsdebatt 2008 att "[s]toltheten över egen försörjning är rättvisa" och att "[s]toltheten över att klara sina uppgifter är rättvisa" (detta vid sidan av mera vänsteraktiga rättvisedefinitioner, som han också använder sig av).

Jag får intrycket av att den politiska debatten blir alltmer oseriös (men det kan vara så att det knappast var mycket bättre förr). Man avfärdar sina politiska motståndare med retoriska uppvisningar istället för att tydliggöra vilka värderingar man utgår från. Det räcker inte att säga att man är emot en politik för att den är orättvis, ty det är ju bara att säga att jag är emot den för att jag är emot den. Och så måste man nog fråga sig: är folk så dumma att de skulle rösta på ett parti endast p.g.a. att det stod "vi är för rättvisa" på deras valaffischer? Hur gör de isåfall om det står så på både vänsterpartiets och moderaternas affischer?