lördag 24 september 2011

Horace Engdahl om marxism och arbetsmoral

Jag avslutar (tror jag) min upptäcksfärd i radions annaler med ett utdrag ur en intervju med Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständige sekreterare mellan 1999 och 2009. Historien har väl mest underhållningsvärde, antar jag, men det kan ju vara intressant att fråga sig hur mycket marxism man behöver kunna idag...

TOMAS RAMBERG: Enligt egen utsago så har du bedrivit omfattande marxistiska studier i ett halvt decennium. Varför gjorde du det?
HORACE ENGDAHL: Ja, jag tror att det gick till på ungefär följande sätt, att några år in på sjuttiotalet så var jag fortfarande helt immun och oemottaglig för den strömning som då hade gripit en stor del av min generation, och framför allt de mest begåvade i den generationen. Och jag ägnade mig åt andra saker, framför allt åt studier av klassisk europeisk kultur på universitetet. Men till slut så kom jag fram till att om jag skulle kunna ha en dialog med begåvade människor bland mina jämnåriga, så var jag tvungen att förstå vad det där handlade om. Så jag gick - jag minns det var en vinterdag, det torde ha varit i januari 1974, tror jag - ner till den lilla bokhandeln som då låg i änden på Kungsgatan, med ett kafé; det kanske hette Kafé Marx, rentav. Det var iallafall vänsterpartiets - dåvarand VPK:s - bokhandel. [...] Och så gick jag in i den här butiken , och så frågade jag: har ni några böcker av Karl Marx? (fniss från intervjuaren). Och det bekräftade de då att de hade, och då sa jag då att jag köper allt ni har av Marx; så att jag gick därifrån med en försvarlig trave, - jag köpte även Engels' böcker - allt som fanns i översättning, till att börja med. Och sen gick jag upp och satte mig [...] och började läsa det där, och läste det dygn efter dygn; och gjorde oerhörda ansträngningar att sätta mig in i den intellektuella konstruktion som marxismen innebär. [...] Och sen kunde jag då börja samtala med mina marxistiska kamrater på litteraturvetenskapliga seminariet; jag kunde komma med i grupper, där förutsättningen var att man hade absorberat en del av det där. Och så småningom så fördjupades mina studier. Jag kom med i en Grundrisse-cirkel, - det var sånt som fanns på den tiden - där man studerade det här förstadiet till Marx stora verk Kapitalet, som hette Grundrisse, [och] som innehöll vissa finesser som sen inte kom till lika tydligt uttryck i det följande verket. Och då var vi redan vi det stadiet att vi läste allt på tyska. Jag började läsa Hegel för att kunna förstå den filosofiska förutsättningen för det marxska systemet. Jag satte mig in i hela den dialektiska traditionen, med början hos Lukacs [...] och så småningom frankfurtskolan. Och efter fem, sex år så - ja - då var jag fullfjädrad marxistisk teoretiker.
TR: Vad har du kvar av det här, som du har med dig?
HE: Ja, man glömmer ju inte allting av det som man lär sig i den åldern, det vill jag inte påstå.
TR: Men vad har du med dig som du känner att du fortfarande har någon glädje av?
HE: Jag tycker nog ändå att det var ett mycket stort värde med att försöka förstå mekanismerna bakom historisk förändring på det [...] fullständigt oförskräckta vis som man ju ändå gör i den marxistiska teorin; där man utgår från att historien inte bara är möjlig att beskriva, utan också möjlig att förklara. Nu kanske jag inte är så övertygad om att det är på det sättet längre, men att en gång ha tänkt igenom en sån konstruktion, det är ett mycket stort värde.
TR: Jag tänkte lite på det där när jag såg en intervju med dig för några år sen då du sa att vårt ekonomiska system var en finare form av slaveri. Hur menade du då?
HE: Det kommer jag inte ihåg vad jag menade i det ögonblicket.
TR: Den var en finare form av slaveri det ögonblicket. Hur är det idag?
HE: Ja, det kan man ju säga på ett sätt. Jag har ju altid varit misstrogen mot arbete egentligen. På sjuttiotalet fanns det en förening i Danmark som utgick ifrån Marx' svärson, Lafargue, den här mannen som skrev en bok om rätten till lättja, [...] och de kallade sig själva för [...] medvetet arbetsskygga element. Och det där var ju en levande utopisk tradition ändå på sjuttiotalet, som nu är helt borta, där man på fullt allvar ansåg att arbetet egentligen är en förbannelse och att målet för samhällsutvecklingen ska vara att befria människan från arbete. Det hör man ju inte någon säga idag. Men jag tror att innerst inne har jag alltid ansett det.

måndag 19 september 2011

Maud Olofsson löste Olof Johanssons problem

Jag fortsätter oförtrutet att gräva i gamla politikerintervjuer. Denna gång gäller det Olof Johansson, intervjuad 1998, d.v.s. samma år som han avgick (och efterträddes av Lennart Daléus). Som framgått i intervjuerna med Birger Schlaug och Carl Bildt så stod centern på den tiden inte fast förankrat i det borgerliga blocket. Av det följande utdraget framgår t.ex. vilka problem Johansson såg när det gällde samarbete med moderaterna - problem som sedermera löstes av Maud Olofsson (och av Fredrik Reinfeldt också, kanske man ska tillägga, genom att både M och C justerade sin politik).

INGER ARENANDER: Du sa tidigare att du har legitimerat moderaterna som regeringsparti, och du har sagt att du är stolt över resultaten i regeringssamarbetet med moderaterna. Men hur kan det komma sig då att du verkar så väldigt lite intresserad av att centern skulle regera ihop med moderaterna igen?
OLOF JOHANSSON: Nämen jag har ju analyserat det politiska landskapet. Det handlar inte om moderaterna som parti. Det handlar inte om Carl Bildt som person; jag har haft bra samarbete med Carl. Men det handlar om att jag upptäcker ju när jag tittar på denna terräng att de tycker tvärtom mot oss när det gäller EMU-medlemskap; de tycker att energiomställning och den uppgörelse vi har gjort med socialdemokraterna och vänsterpartiet är fel; de har en helt annan uppfattning än oss - och alla andra också, höll jag på och säga - när det gäller avvägningen mellan vård och omsorg - de resurser som ska gå dit; och möjligen alternativt skattesänkningar. Jag menar, såna här problem måste man ju lösa ; i annat fall så bäddar man ju in stora problem och slitningar i en regering. [...]
IA: Men har du anledning att tro att de skulle ändra uppfattning i de här centrala frågorna [innan valet 1998]?
OJ: Jaa, makten lockar ju alltid. En del ändrar sig sent.
IA: Och då kompromissar moderaterna, menar du, åt ert håll?
OJ: Ja, jag kan inte se att det finns nåt riktigt bra annat alternativ.

lördag 17 september 2011

Borgerligheten innan alliansen

Återigen en tillbakablick till 1997 med hjälp av Sveriges radios arkiv; denna gång en intervju med moderatledaren Carl Bildt angående borgerlig samverkan före valet (1998). Intressant att notera är att centern på den tiden framstod som borgerlighetens osäkra kort, som kunde samarbeta både åt vänster och höger (jämför intervjun med Schlaug nedan). (Notera också Bildts tidsfilosofiska resonemang på slutet!)

THOMAS HEMPEL: Kan moderater och centern ingå i samma regering?
CARL BILDT: Det får du väl fråga centern om. Jag får alltid frågan om...
TH: Vad tror du? [...]
CB: Jag tycker det är för tidigt att besvara den frågan, och...
TH: Har du inte gjort någon analys av centerpartiet och dess möjligheter att ingå i en ny borgerlig regering?
CB: Nej, jag analyserar mera Sveriges problem än centerns problem. Faktiskt. [...]
TH: Men centern ingår idag i socialdemokraternas valunderlag [regeringsunderlag]. Finns det någon anledning att tro att det är annorlunda efter valet?
CB: [Du] Får fråga centern om deras vägval.
TH: Du har ingen som helst egen bedömning alltså?
CB: Nej, jag tycker inte att det är min uppgift. Politiska journalister har som uppgift att recensera partier, och bedöma och spekulera. Min uppgift tycker jag är att tala om Sveriges problem och om vad som behövs göras, och [...] försöka skapa så breda allianser som möjligt för förnyelse.
INGER ARENANDER: Det kan ju vara av intresse att veta hur du tänker genomföra det du vill genomföra, och inte bara vad. [...] Du måste väl ha en politisk grund för att kunna bilda regering?
CB: Den politiska grunden är förtroendet ute hos människorna. [...] Sedan tillkommer då - visst gör det det - dagen efter valet [...] den parlamentariska komponenten [...].
IA: Men där lämnar du inga besked just nu om hur du har tänkt dig?
CB: Nej, för det vet ingen. Vet du?
IA: Det är ju du som vill bilda regering.
CB: Ja, men vi är inte där än. Vi bildar regering , och då ska jag svara på den frågan utifrån de förutsättningar som finns . Men ingen kan idag veta hur de ser ut . Det vi kan veta idag det är att vi ska försöka förändra dem mellan den dag som är nu och den dag som är då.

lördag 10 september 2011

Birger Schlaug i högform

Man kan hitta en hel del intressanta saker i p1:s arkiv. Jag lyssnade t.ex. idag på en intervju med MP:s förre språkrör Birger Schlaug som på ett föredömligt sätt illustrerar journalisternas besatthet att politisk strategi (en besatthet som ofta motsvaras av politikerna själva). Jag citerar (med några redigeringar av mig själv):

THOMAS HEMPEL: Ska man tolka det som du säger som att ni gärna vill ta över centerns väljare?
BIRGER SCHLAUG: Alltså, ni journalister är så roliga, för ni tror att alla politiska partier är som företag, som ska norpa marknadsandelar. Miljöpartiet - och jag hoppas också andra partier - (i alla fall borde det vara så) står för en politik. Gillar folk den så röstar man på den, gillar man den inte så röstar man inte [på den]. Miljöpartiet är inget Marabou som ger ut en massa godbitar som folk ska lockas att köpa, utan vi står för en politik. Gillar folk den så röstar man, annars inte.
INGER ARENANDER: Men ambitionen måste väl ändå vara att få så många väljare som möjligt? Annars blir ju hela aktiviteten rätt meningslös, eller?
BS: Jo, men det ska ske för att väljarna och människor själva tycker att vi har rätt. Vi ska inte locka med godis. Det är inte det det handlar om, utan människor måste känna: "den här gröna ideologin är rätt. Det är bra med ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Det är bra med decentralisering". Då kan man gilla oss. Gillar man inte det ska man inte rösta på oss.

torsdag 8 september 2011

Frihandel och kostråd

Läste idag nyheten att Livsmedelsverkets "miljösmarta" kostråd (som man arbetat med i många år) stoppas tack vare EU:s invändningar att dessa råd står i konflikt med frihandelsprincipen. Visst är frihandel för det mesta en god idé, men att denna princip skall drivas så långt att en statlig myndighet inte ens får ge råd om vad människor bör äta finner jag en smula absurt (kruxet var tydligen att man förordade en del närproducerade matvaror). Det rör sig alltså inte om något faktiskt handelshinder. En liberal handelspolitik kan knappast förbjuda att man försöker påverka varandra med verbala medel att konsumera olika saker, även om man kan se till att det inte råder olika importtullar och dylikt på olika varor. Och vad har vi för övrigt för demokrati om svenska myndigheter (med uppbackning av de folkvalda) inte får föra ut sina rekommendationer till medborgarna utan att först få ett godkännande från EU?

onsdag 7 september 2011

Maskinmetaforen och dess moraliska konsekvenser

Det är ibland intressant att begrunda frågan som gäller hur våra moraliska uppfattningar påverkas om hur vi betraktar saker och ting, d.v.s. till vilken grad vårt betraktande påverkar vårt värderande. I den mån det är fråga om samband (eller implikationer) mellan det första och det andra, måste man nog oftast säga att det handlar om pragmatiska implikationer, snarare än logiska. Ett sätt att betrakta fenomen behöver inte nödvändigtvis medföra en logisk slutats att det också bör värderas på ett visst sätt, men i realiteten tycks det ofta finnas en pragmatisk koppling: ett visst betraktelsesätt s.a.s. underlättar en viss normativ hållning.

Ett intressant exempel på ett betraktelsesätt kan man kalla "maskinmetaforen". Två olika versioner på denna är djuret som maskin och ekonomin som en maskin.

Den första versionen läste jag nyligen om i en bok av Luc Ferry - Den nya ekologiska ordningen - i vilken den "cartesianska" synen på djur kortfattat beskrivs. Enligt denna är djuren (till skillnad från människorna) att betrakta som en slags automater. Och - som Ferry skriver - "[k]onsekvensen kommer snart att bedömas som ödesdiger: djuren kan inte lida, och deras skrik under vivsektionen betyder inte mer än en klockas slag". Kort sagt kanske man inte är logiskt "tvingad" att nedvärdera djur eftersom man rent "vetenskapligt" betraktar dem som maskiner, men rent pragmatiskt är det lätt att göra denna koppling. Möjligen kan den mildras om man i motsats till Descartes och hans gelikar inte gör denna skarpa skillnad mellan djur och människor och istället betraktar både människor och djur som maskiner. Då har man åtminstone mindre anledning att värdera det ena högre än det andra.

Den andra maskinmetaforen jag tänkte ta upp är ekonomin betraktad som en maskin. Och här hänvisar jag främst till Julie Nelsons bok Economics for Humans. Som hon beskriver det så har den "neoklassiska" nationalekonomin från början fjättrats av dess tendens att betrakta ekonomin som en maskin, vilket hon bl.a. tillskriver det faktum att nationalekonomi som disciplin i mycket utvecklades i samklang med den industriella revolutionen. Ett resultat av denna maskin-approach (vilket bl.a. innefattar antagandet om människan som en "homo economicus") anser Nelson vara att "[c]omplex human motivations didn't fit, so the discipline lopped them off. Relations of care - or of power, for that matter - didn't fit, so they went too. [...] Only thin concepts of self-interest, profit, utility, and maximization survived".

Återigen kan man hävda att det inte logiskt följer några normativa implikationer av den neoklassiska nationalekonomin. Men möjligen kan man misstänka att utvecklandet av modeller som bygger på vissa förenklade antaganden om t.ex. människans natur kan ha en viss pragmatisk (om än inte logisk) påverkan på ens normativa åsikter när det gäller t.ex. politik.