lördag 24 september 2011

Horace Engdahl om marxism och arbetsmoral

Jag avslutar (tror jag) min upptäcksfärd i radions annaler med ett utdrag ur en intervju med Horace Engdahl, Svenska Akademiens ständige sekreterare mellan 1999 och 2009. Historien har väl mest underhållningsvärde, antar jag, men det kan ju vara intressant att fråga sig hur mycket marxism man behöver kunna idag...

TOMAS RAMBERG: Enligt egen utsago så har du bedrivit omfattande marxistiska studier i ett halvt decennium. Varför gjorde du det?
HORACE ENGDAHL: Ja, jag tror att det gick till på ungefär följande sätt, att några år in på sjuttiotalet så var jag fortfarande helt immun och oemottaglig för den strömning som då hade gripit en stor del av min generation, och framför allt de mest begåvade i den generationen. Och jag ägnade mig åt andra saker, framför allt åt studier av klassisk europeisk kultur på universitetet. Men till slut så kom jag fram till att om jag skulle kunna ha en dialog med begåvade människor bland mina jämnåriga, så var jag tvungen att förstå vad det där handlade om. Så jag gick - jag minns det var en vinterdag, det torde ha varit i januari 1974, tror jag - ner till den lilla bokhandeln som då låg i änden på Kungsgatan, med ett kafé; det kanske hette Kafé Marx, rentav. Det var iallafall vänsterpartiets - dåvarand VPK:s - bokhandel. [...] Och så gick jag in i den här butiken , och så frågade jag: har ni några böcker av Karl Marx? (fniss från intervjuaren). Och det bekräftade de då att de hade, och då sa jag då att jag köper allt ni har av Marx; så att jag gick därifrån med en försvarlig trave, - jag köpte även Engels' böcker - allt som fanns i översättning, till att börja med. Och sen gick jag upp och satte mig [...] och började läsa det där, och läste det dygn efter dygn; och gjorde oerhörda ansträngningar att sätta mig in i den intellektuella konstruktion som marxismen innebär. [...] Och sen kunde jag då börja samtala med mina marxistiska kamrater på litteraturvetenskapliga seminariet; jag kunde komma med i grupper, där förutsättningen var att man hade absorberat en del av det där. Och så småningom så fördjupades mina studier. Jag kom med i en Grundrisse-cirkel, - det var sånt som fanns på den tiden - där man studerade det här förstadiet till Marx stora verk Kapitalet, som hette Grundrisse, [och] som innehöll vissa finesser som sen inte kom till lika tydligt uttryck i det följande verket. Och då var vi redan vi det stadiet att vi läste allt på tyska. Jag började läsa Hegel för att kunna förstå den filosofiska förutsättningen för det marxska systemet. Jag satte mig in i hela den dialektiska traditionen, med början hos Lukacs [...] och så småningom frankfurtskolan. Och efter fem, sex år så - ja - då var jag fullfjädrad marxistisk teoretiker.
TR: Vad har du kvar av det här, som du har med dig?
HE: Ja, man glömmer ju inte allting av det som man lär sig i den åldern, det vill jag inte påstå.
TR: Men vad har du med dig som du känner att du fortfarande har någon glädje av?
HE: Jag tycker nog ändå att det var ett mycket stort värde med att försöka förstå mekanismerna bakom historisk förändring på det [...] fullständigt oförskräckta vis som man ju ändå gör i den marxistiska teorin; där man utgår från att historien inte bara är möjlig att beskriva, utan också möjlig att förklara. Nu kanske jag inte är så övertygad om att det är på det sättet längre, men att en gång ha tänkt igenom en sån konstruktion, det är ett mycket stort värde.
TR: Jag tänkte lite på det där när jag såg en intervju med dig för några år sen då du sa att vårt ekonomiska system var en finare form av slaveri. Hur menade du då?
HE: Det kommer jag inte ihåg vad jag menade i det ögonblicket.
TR: Den var en finare form av slaveri det ögonblicket. Hur är det idag?
HE: Ja, det kan man ju säga på ett sätt. Jag har ju altid varit misstrogen mot arbete egentligen. På sjuttiotalet fanns det en förening i Danmark som utgick ifrån Marx' svärson, Lafargue, den här mannen som skrev en bok om rätten till lättja, [...] och de kallade sig själva för [...] medvetet arbetsskygga element. Och det där var ju en levande utopisk tradition ändå på sjuttiotalet, som nu är helt borta, där man på fullt allvar ansåg att arbetet egentligen är en förbannelse och att målet för samhällsutvecklingen ska vara att befria människan från arbete. Det hör man ju inte någon säga idag. Men jag tror att innerst inne har jag alltid ansett det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar