tisdag 25 oktober 2011

Moderaterna och den allmänna rösträtten

Bl.a. med anledning av diskussionen i Studio Ett idag, så skulle jag vilja påpeka för nyfikna åskådare att rösträtten faktiskt infördes under högerledaren Arvid Lindman. Men anledningen till att han gick med på det var inte för att han principiellt var för allmän rösträtt, utan för att han insåg vad timman var slagen. Vad han försökte göra var att minimera skadan genom att själv lägga fram ett förslag om allmän rösträtt kombinerat med ett förslag om proportionell representation. Om han hade vägrat så skulle troligen vänstern (socialdemokraterna och liberalerna) ha genomfört rösträtten efter nästa val, men med majoritetsvalsystem, vilket högern skulle ha förlorat stort på som parti. Detta kan man läsa mer om i Leif Lewins bok Ideologi och strategi, där det framgår att Lindman använde den bästa strategin han kunde när han skådade nederlaget i vitögat.

lördag 22 oktober 2011

Nietzsche och tredje riket

Friedrich Nietzsche ter sig (åtminstone för mig) inte som en filosof som man läser för att hitta verkliga hållbara insikter - kanske kan man rentav diskutera om man överhuvudtaget ska kalla Nietzsche för filosof. Möjligen kan man använda honom för att stryka under vissa resonemang med något slående citat (och så används han nog ofta, t.ex. i viss existentialistisk litteratur). Jag har dock svårt att se vad det skulle innebära att kalla sig "nietzschean" idag. Och om man mot förmodan skulle vilja kalla sig så, så måste man onekligen bearbeta Nietzsches texter rätt så rejält.

Tyvärr har dock sådana tidigare bearbetningar blivit rätt olyckliga. Ett impulsköp (för den ringa summan 5 kr) fick mig nyligen att inhandla Nietzsche och tredje riket av Melker Johnsson - en skrift som faktiskt kom till medan andra världskriget fortfarande höll på (1943). Nu är jag ju ingen expert på Nietzsche direkt, men nog verkar det som att Johnsson argumenterar rätt trovärdigt för att det inte var särskilt svårt att använda Nietzsches "filosofi" för nationalsocialistiska syften.

Med Johnssons terminologi (som han lånat från Crane Brinton) så är det lättare att vara "hård" nietzschean än "mjuk". Enligt de mjuka så "menade Nietzsche i grund och botten väl. De fogar in honom i Västerlandets stora etiska tradition i linje med Sokrates, Jesus, Luther och andra stora namn. [...] Man säger till exempel att Nietzsche 'i grund och botten' eller 'rätt fattat' var mera kristen än någon så kallad kristen". Johnsson anser dock att denna mjuka tolkning stämmer rätt dåligt med "den Nietszsche, som möter oss i breven och skrifterna. Det lilla, vari man kan inlägga en human mening, är vagt och obestämt och strider mot de energiskt försvarade doktrinerna, medan han däremot under hela sitt liv skriver inträngade och uttrycksfullt till våldets försvar".

För övrigt fungerar Johnssons bok rätt bra som en allmän introduktion till Nietzsches tänkande, så jag kan varmt rekommendera den till folk som har tillgång till något välsorterat bibliotek. Och även om Nietzsche nuförtiden kanske inte är så intressant som filosof så tycker jag personligen att han är intressant som idéhistorisk "företeelse". Man får på något sätt en inblick i den fin-de-siècle-värld, eller den dekadans, som kan te sig tilldragande när man befinner sig i ett visst sinnestillstånd, men som nog ändå i grunden borde bekämpas.

söndag 16 oktober 2011

Som socialdemokraterna, fast bättre

Hela Juholt-affären är naturligtvis inget unikt i det politiska livet. Vare sig sådana saker sker p.g.a. slarv eller medvetet fiffel så vet vi att det sker hela tiden. Frågan är vad det egentligen får för konsekvenser hos väljarkåren. Tänk t.ex. på dem som är övertygade anhängare av en socialdemokratisk politik, men som avskyr de höga politikerlönerna och deras ibland låga moral när det gäller att tillskansa sig fördelar. Vart skall man vända sig? Är alternativet att inte rösta i nästa val?

Nej, vad som skulle behövas vore nog ett slags rening av partiet (helst då av alla partier, fast i olika grad kanske), som endast för fram kandidater som aktivt propagerar för lägre politikerlöner och som anser att det är ett ädelt kall (och inte ett karriärval) för en medborgare att vara förtroendevald. Vad man skulle vilja se vore politiker som tävlar i att avstå från ersättningar som de rent formellt är berättigade till.

Vore det t.ex. inte ett intressant experiment att sänka riksdagslönerna till typ 25 000 (plus en övernattningslägenhet i någon förort och ett SL-kort) i månaden, och förbjuda individer att sitta i riksdagen två (eller möjligen tre) mandatperioder i rad? Kunde man inte, med andra ord, göra politik (på heltid) till något som flera människor kan syssla med, men under en mycket begränsad del av deras liv. Något slags gammaldags "republikanism", kanske...

Och om inte socialdemokraterna (d.v.s. deras höga företrädare) skärper sig så vore det kanske ett alternativ för partiet att splittras i god tid innan nästa val. Själv har jag ett förslag på en slogan till den "idealistiska" falangen: "Som socialdemokraterna, fast bättre!"

tisdag 11 oktober 2011

Ellsberg-paradoxen

Jag stötte här om dagen på detta intressanta tankeexperiment, kallat Ellsberg-paradoxen:

Tänk dig att du har två burkar framför dig med 100 kulor i vardera. Burk A har 50 röda och 50 svarta kulor. I burk B är dock fördelningen mellan de två färgerna okänd. Tänk dig vidare att du vinner 1000kr om du drar en röd kula från någon av burkarna. Från burk A har man alltså 50% chans att vinna, medan chansen i burk B är okänd.

Nu hävdar de som är anhängare av subjektiv bayesianism (uppkallat efter matematikern Thomas Bayes) att människor alltid tänker i termer av sannolikheter (medvetet eller ej) när utgången av våra handlingar är osäker. Detta innebär att om vi när vi ställs inför ovanstående situation väljer att dra från burk A måste vi (medvetet eller omedvetet) ha antagit att det är färre än 50 röda kulor i burk B. Detta måste också innebära att om vi får dra igen, men priset utgår för en svart kula så skulle det vara irrationellt att inte dra från burk B istället, eftersom vi redan har "antagit" att det är fler än 50 svarta kulor i denna.

Anledningen till att detta alltså kallas en paradox av bayesianer är att det ter sig som mystiskt när människor ändå väljer burk A i båda fallen. Så vad är då förklaringen till att många människor ändå skulle dra från burk A i båda fallen? Grubbla på det, ni!

torsdag 6 oktober 2011

Uppsatser, avhandlingar och politisk teori

Somliga av er har säkert erfarenhet av att skriva uppsatser på högskolenivå, och vet isåfall hur de förväntas vara strukturerade: en syftesbeskrivning med klara frågeställningar, en redovisning av metod, material, ett teoriavsnitt o.s.v. och längst bak ett slutsatsavsnitt där man knyter an till inledningen (i teorin ska man nästan kunna läsa bara början och slutet på en uppsats och se om det inledande syftet är uppfyllt i slutsatserna). I stort sett är oftast doktorsavhandlingar strukturerade på samma sätt, fast i större skala naturligtvis.

Intressant att notera är dock att - åtminstone är det så inom det fält jag är minst okunnig om (politisk teori) - de verk som blir klassiker inom samhällsvetenskap och humaniora vanligtvis inte har denna tydliga struktur (extremfallet torde vara Wittgenstein, som aldrig skrev någon regelrätt examensuppsats eller doktorsavhandling, men ändå blev filosofisk gigant och professor). Att klart uttala sina syften och slutsatser är ingalunda ett krav för att en bok ska bli citerad och utgöra underlag för vidare forskning. Ibland kan det t.o.m. vara en fördel att inte vara för tydlig, för då kan många forskare bli sysselsatta med att tolka verket ifråga, vilket i sin tur kan leda till nya intressanta tankebanor och föra disciplinen framåt.

Så egentligen är det nog inte helt ointressant att fråga sig vad det är man utbildas för (både som vanlig student och forskarstudent). Är det för att skriva tankeväckande och kanske stilistiskt högstående "minor classics", eller är det för att skriva väl strukturerade forskningsrapporter, enligt konstens alla regler, som kanske kommer att uppmärksammas en smula när de kommer ut, men som snart glöms bort. Men det kanske är löjligt att begära att alla de som doktorerar idag (nuförtiden finns det lika många doktorander som det fanns studenter på 1940-talet) ska ha ambitionen att bli stora namn inom sitt fält. Och för övrigt: när det gäller studier som är till för att få ett "vanligt" jobb kan man kanske fråga hur viktigt det är med uppsatser över huvud taget...

lördag 1 oktober 2011

Kommentarer om arbete och lättja

Vad ska man då säga om Horace Engdahls ideal om att befria människor från arbete? För det första tror jag knappast han kan mena att man ska befria människor från det arbete som man upplever som lustfyllt och stimulerande etc. Den sortens utopi där alla får ha sitt drömjobb (och därtill få tillräcklig inkomst från detta) kan nog de flesta ställa upp på. Den utopin är nog svår att realisera, men man borde nog försöka göra vad man kan för att fler ska få tillfälle att arbeta med saker som de verkligen gillar under någon del av livet.

Annars kan man konstatera att strävandet efter lättja ganska mycket har motverkats av strävan efter mera materiella ting under åtminstone de senaste tvåhundra åren. Det tycks alltid finnas nya hål att stoppa pengar i om man får välja mellan löneökningar eller förkortad arbetstid. Vi har ju haft åttatimmarsdagen rätt länge nu, samtidigt som vi fått allt högre materiell levnadsstandard.

Sedan finns det ju ett klassperspektiv på allt det här. Ju fattigare man är desto mindre kan man unna sig att byta lön mot fritid, även om man kan säga att det finns vissa möjligheter för t.ex. en svensk på samhällets botten att ha mycket fritid om man har intressen som inte kräver mycket utöver ett spartanskt minimum (efter nordeuropeiska mått på "spartanskt" naturligtvis).

Man kan ju också konstatera att det inte hörs så mycket krav på förkortad arbetstid nuförtiden. Det skulle nog innebära ett rätt stort "paradigmskifte" om politiken började inriktas på att få den materiella tillväxten att stanna av och att istället främja mera av t.ex. kulturella och intellektuella mått på samhällsframgång. Dessutom tror jag många skulle uppleva det som orättvist om rikedomsförhållandena s.a.s. skulle frysas på vår nuvarande nivå. Och då måste man ta itu med själva frågan om hur mycket rikedom man kan omfördela utan att falla ner alltför mycket i levnadsstandard.

Hur som helst, intressant vore iallafall om man kunde återinföra det orättmätigt bespottade friåret, vilket ju faktiskt innebar att individer för en tid hade möjlighet att göra avkall på det materiella till förmån för "lättjan" (samtidigt som arbetslösa fick möjligheter att skaffa sig den erfarenhet som är så nödvändig idag).