fredag 16 december 2011

Vad är fel med Sharia?

Nu när Egypten (och kanske andra länder, småningom) tycks stå inför en slags demokratisering tycks den största skräcken för många människor (huvudsakligen i Europa) vara att man med valurnornas hjälp ska införa "Sharia-lagar". Jag tycker dock man ska vara noggrann med vad det är man kritiserar och inte utgå från nån slags ryggmärgsreflex. Ofta gäller kritiken mot Sharia dess drakoniska straff, som t.ex. att stena äktenskapsbrytare eller hugga handen av tjuvar. När man kritiserar sådana saker bör man dock vara klar över vilken teori om rätta bestraffningar man själv utgår från. Ty dessa straff kan inte enkelt avfärdas för att de är "odemokratiska" eller dylikt. Odemokratiska behöver de inte vara. Vi kan mycket väl diskutera om tjuvar ska straffas med stympning i Sverige också, helt i demokratisk ordning. Men debatten skulle isåfall gälla om det är ett lämpligt straff eller inte, och då behöver man fristående argument för varför det är ett bra straff eller inte (och att diskvalificera "argument" som att "Gud vill det" behöver för övrigt inte vara demokratiskt nödvändigt).

Så, om man har t.ex. utilitaristiska eller libertarianska motiv för att kritisera Sharia-lagar så kan man naturligtvis göra det, men de kan inte avfärdas a priori eller anses som illegitima så länge som de genomförts i demokratisk ordning. Man kan dock kritisera Sharia med demokratiargument om det är så att själva begreppet anses innefatta omfattande typer av censur, inskränkande av politiska rättigheter och dylikt. Den typen av åtgärder kan man reflexmässigt avfärda som demokrat. Men när det gäller straffens hårdhet så kan man som sagt inte åberopa demokratiargumentet. Och detta innebär för övrigt att jag inte ser något demokratiproblem när det gäller dödstraff, även om jag tror jag har fristående argument för att anse att det är ett dåligt straff. Men om en majoritet i demokratisk ordning vill ha dödstraff (eller stympning eller stening) så kan jag inte använda argumentet att straffen är illegitima.

söndag 11 december 2011

Ye olde human trafficking

Jag stötte på nedanstående redogörelse i boken A New Conscience and an Ancient Evil (1912) av Jane Addams. Man behöver nog inte byta ut så många fakta för att det hela ska te sig som en relevant historia för vår samtid (jag har för övrigt brutit upp texten i kortare stycken för bättre läsbarhet).

"First in value to the white slave commerce is the girl imported from abroad who from the nature of the case is most completely in the power of the trader. She is literally friendless and unable to speak the language and at last discouraged she makes no effort to escape. Many cases of international traffic were recently tried in Chicago and the offenders convicted by the federal authorities.

One of these cases, which attracted much attention throughout the country, was of Marie, a French girl, the daughter of a Breton stone mason, so old and poor that he was obliged to take her from her convent school at the age of twelve years. He sent her to Paris, where she became a little household drudge and nurse-maid, working from six in the morning until eight at night, and for three years sending her wages, which were about a franc a day, directly to her parents in the Breton village.

One afternoon, as she was buying a bottle of milk at a tiny shop, she was engaged in conversation by a young man who invited her into a little patisserie where, after giving her some sweets, he introduced her to his friend, Monsieur Paret, who was gathering together a theatrical troupe to go to America. Paret showed her pictures of several young girls gorgeously arrayed and announcements of their coming tour, and Marie felt much flattered when it was intimated that she might join this brilliant company.

After several clandestine meetings to perfect the plan, she left the city with Paret and a pretty French girl to sail for America with the rest of the so-called actors. Paret escaped detection by the immigration authorities in New York, through his ruse of the "Kinsella troupe," and took the girls directly to Chicago. There they were placed in a disreputable house belonging to a man named Lair, who had advanced the money for their importation.

The two French girls remained in this house several months until it was raided by the police, when they were sent to separate houses. The records which were later brought into court show that at this time Marie was earning two hundred and fifty dollars a week, all of which she gave to her employers. In spite of this large monetary return she was often cruelly beaten, was made to do the household scrubbing, and was, of course, never allowed to leave the house.

Furthermore, as one of the methods of retaining a reluctant girl is to put her hopelessly in debt and always to charge against her will the expenses incurred in securing her, Marie as an imported girl had begun at once with the huge debt of the ocean journey for Paret and herself. In addition to this large sum she was charged, according to universal custom, with exorbitant prices for all the clothing she received and with any money which Paret chose to draw against her account. Later, when Marie contracted typhoid fever, she was sent for treatment to a public hospital and it was during her illness there, when a general investigation was made of the white slave traffic, that a federal officer visited her. Marie, who thought she was going to die, freely gave her testimony, which proved to be most valuable.

[...]

Marie, herself, at the end of her third year in America, wrote to the police appealing for help, but the lieutenant who in response to her letter visited the house, was convinced by Lair that she was there of her own volition and that therefore he could do nothing for her. It is easy to see why it thus becomes part of the business to break down a girl's moral nature by all those horrible devices which are constantly used by the owner of a white slave. Because life is so often shortened for these wretched girls, their owners degrade them morally as quickly as possible, lest death release them before their full profit has been secured. [...] Moreover, a girl thus rendered more useful to her owner, will thereafter fail to touch either the chivalry of men or the tenderness of women because good men and women have become convinced of here innate degeneracy, a word we have learned to use with the unction formerly placed upon original sin. The very revolt of society against such girls is used by their owners as a protection to the business."

tisdag 6 december 2011

Helvétius och intelligent design

Ni kanse minns att "intelligent design" var på tapeten för några år sedan. Jag påmindes om detta begrepp när jag läste ytterligare en bok (eller åtminstone delar av den) av Claude-Adrien Helvétius, nämligen hans postumt utgivna Les progrès de la raison , dans la recherche du vrai. För min egen del var jag en smula förbryllad av ID-debatten, eftersom jag tyckte att de olika sidorna knappast hade så mycket av att vinna på en seger. För de kristna (det är väl mest företrädare för den religionen som varit aktiva) måste det ju ändå till långt mycket mer än en tro på intelligent design för att man ska vara kristen (i traditionell bemärkelse). Att gå och döpa sig för att man blivit övertygad om ID vore en ganska absurd handling. Och andra sidan av det myntet är naturligtvis att vetenskapen knappast har vunnit mycket genom att besegra ID, eftersom det inte är det som den religiösa tron hänger på.

Kanske tänker dock en del vetenskapsmän att det ändå är viktigt att vederlägga ID enligt någon logik att om man ger dem (de religiösa) lillfingret så tar de hela handen. Möjligen kan det finnas lite förnuft i ett sådant tänkande. Saken skulle dock hamna i annan dager om det vore så att detta lillfinger vore det enda de religiösa ville ha. Detta är i stort sett vad Helvétius' religion går ut på, där han befinner sig i "upplysningens" framkant. Han utttrycker en tro som helt klart kan beskrivas som "intelligent design". "Gud" är den yttersta intelligensen, den princip som har satt igång naturen och dess lagar. Denna "Gud" är sedan inte någon "person" som ingriper i världen. Och Helvétius tror inte heller på någon immateriell "själ" i människan - hans tro på intelligent design får honom inte att svikta när det gäller en helt och hållet naturalistisk syn på människan. Han uttrycker också rätt så mycket "proto-evolutionistiska" tankegångar.

Vad man kan säga avslutningsvis är alltså att för en upplysningstänkare var en tro på intelligent design ett sätt att reducera religions roll i det intellektuella livet. Om Gud är lika med naturen eller dylikt så kan man i praktiken skjuta honom/henne/det i bakgrunden och gå vidare som en "vanlig" vetenskapsman. Den moderna tron på ID utgör dock bara en ganska liten pusselbit i en större bild, och syftet är knappast att få folk att tro endast på ID. Om de moderna förespråkarna hade debatterat religion med Helvétius, så skulle han ju villigt erkänna förnuftet i ID, men han skulle ändå anse att det mesta av det andra som de religiösa tror på endast är ren och skär vidskepelse. Frågan om religion kontra vetenskap avgörs med andra ord inte på det enskilda slagfält som heter intelligent design. Och det kanske är därför ID-förspråkarna tycks ha lagt ner sina vapen just i den frågan...

(Sedan kan jag också lägga till att jag nyligen hörde ett föredrag på YouTube där man presenterade en undersökning av litteraturen om ID, som visade att de flesta läroböcker som förespråkar detta endast hade bytt ut ordet "creation" mot "design", då en domstol - jag tror det var 1987 - hade ansett att det förra stred mot skolans sekulära principer; vilket återigen understryker att det egentligen inte är frågan om ID som dess moderna förespråkare egentligen är ute efter att vinna.)