fredag 27 januari 2012

Hur använda framtida tillväxt?

Det har från höger- och näringslivshåll talats om den nye S-ledaren Stefan Löfven i termer av att han "förstår att välstånd måste skapas innan det kan fördelas" och liknande. Jag tror det skulle vara ganska intressant om alla partier (åtminstone de som tror att fortsatt ökad tillväxt är möjlig) kunde anamma ett sådant sätt att resonera, ty då kanske vi skulle få en tydlig bild av de politiska skiljelinjerna. Då kunde alla redovisa för hur de anser att frukterna av den framtida tillväxten ska fördelas; inte bara tala om behovet om ökad tillväxt. Och är det inte omöjligt att människor är mera beredda att s.a.s. kavla upp ärmarna och hugga i om de i förväg har fått löften om att deras ansträngningar ska leda till vissa resultat?

Om vi går tillbaka till tiden strax efter andra världskriget så gjorde Sverige ett politiskt vägval, där man under socialdemokratisk egid valde att använda den ökande tillväxten (som ju i själva verket blev fantastiskt stor) dels till ökad privat konsumtion (levnadsstandard), dels till att bygga upp de offentliga välfärdstjänsterna (genom ökade skatter). Tack vare tillväxten kunde man alltså både få det mycket bättre materiellt sett och betala höga skatter. Man använde dock inte tillväxten till en förkortning av arbetstiden (mer än lite ökad semester).

Det skulle vara intressant att höra vad våra partier skulle säga om man idag antog att vi stod inför stora välståndsökningar i framtiden. Hur skulle de vilja att vi använde dessa nya resurser? Mera skattesänkningar? Mera resurser till skolan? Arbetstidsförkortning? Ökat bistånd? Vad de än väljer här så vore det bra om de kunde utställa löften om dessa saker; kanske till och med utforma budgettekniska mekanismer som automatiskt överför resurser till det man tidigare har gett löften om. Om man t.ex. anser att att hälften av vår välståndsökning ska gå till bistånd och hälften till inkomstskattesänkningar så skulle det vid t.ex. en BNP-ökning på 2% automatiskt överföras en viss summa till just dessa saker. De som jobbar och stretar för att åstadkomma denna ökade tillväxt skulle alltså med säkerhet veta vad belöningen för deras uppoffringar är.

Och även om det är orealistiskt att anta att stora tillväxtökningar (i likhet med dem vi hade under efterkrigstiden) är möjliga så skulle det ändå vara intressant om man hypotetiskt antog det, ty det skulle avslöja mycket intressanta saker om de politiska skiljelinjerna (även inom blocken).

Fördelen med denna typ av politiska visioner är att den bygger på att tillväxten ska fördelas, d.v.s. ingen behöver ge upp något som den redan har (under "rekordåren" fick svenskarna det bättre på många plan samtidigt). Men man kan mycket väl använda samma logik även om man t.ex. måste offra något för en högre tillväxt. Om man t.ex. antar att uppmjukad arbetsrätt leder till flera jobb (och ökad tillväxt, får vi anta) så skulle det vara bra att i förväg veta vad denna uppoffring ska vara bra för. Denna uppoffring är ju knappast värd någonting om man själv vet att man värderar anställningstrygghet mer än det som politikerna säger att tillväxten ska användas till.

Kort sagt, man vill nog ofta veta till vilket syfte man gör saker här i livet. Visst är det sant att en kaka måste bakas innan den kan fördelas. Men om man vet att det mesta av kakan kommer att ätas upp av människor som redan ätit sig mätta så kanske det inte är värt att anstränga sig så mycket för att baka den.

måndag 23 januari 2012

Stevenson och Gud

Ett ytterligare citat av Stevenson känner jag att jag måste anföra. Det belyser på ett föredömligt sätt hur definitioner används som ett "knep" för att övertyga människor och hur ett ords positiva laddning behålls medan dess innebörd förändras. Citatet belyser för övrigt också svårigheterna med att vara ateist när "Gud" kan betyda mycket olika saker (och därför betraktar jag mig själv nuförtiden som "ignostiker").

"Why did Spinoza, so anxious to free thinking from anthropomorphism, nevertheless tempt his readers to anthropomorphism by using the word 'God'? Why did he not speak always of 'The One Substance'?

One points, of course, to the political and social forces of the times, which made a semblance of orthodoxy imperative. But assuredly this is not all. The word 'God' arouses, as if by magic, the very deepest of feelings. By giving the word a new conceptual meaning Spinoza was enabled to direct its emotional force away from the old anthropomorphic fictions and center it upon Substance, which he so earnestly thought would be a more rewarding object for all our wonder and humility.

Had he said, 'there is no God; nothing but Substance and its Modes,' he would have said what he believed, provided 'God' was used in the popular sense. But this would have been poor economy of the emotions. It would have taken away the object of men's wonder and humility, providing no substitute; and so these feelings would have died, to the great impoverishment of emotional life.
The persuasive definition of a word was needed to preserve emotional vitality.

The change in the meaning of 'God' was too abrupt, however, to escape notice. Spinoza 'the atheist' was long in giving place to Spinoza 'the Godintoxicated man'; for the supporters of orthodoxy were not slow to see that his God was God in emotive meaning only."

fredag 20 januari 2012

Charles L. Stevenson

En av 1900-talets mest intressanta filosofer är utan tvekan Charles Leslie Stevenson (1908-1979). Han undervisade några år på 40-talet vid Yale-universitetet, men fick enligt ryktet ingen fast anställning där för att andra filosofer vid institutionen ogillade hans filosofiska hållning (han blev dock sedermera professor vid universitetet i Michigan).

Vad var det då i hans filosofi som framkallade denna aversion? Man kan säga att det han gör är att dra den logiska positivismen till sin spets när det gäller metaetik (vilket tidigare hade gjorts i en mera skissartad form av Alfred Jules Ayer). Enligt den logiska positivismen ska utsagor som inte kan verifieras empiriskt klassas som "meningslösa", vilket bl.a. utesluter en hel del metafysik och dylikt. Men det får också viktiga konsekvenser för etiken. Det innebär t.ex. att värderingar inte kan avgöras vetenskapligt (och därmed finns det inga värderingar som har en "objektiv" grund).

Huvudsaken för Stevenson är att man måste skilja på beliefs och attitudes. Det förstnämnda handlar om frågor som kan avgöras vetenskapligt. Man kan t.ex. (i princip) komma överens om de faktiska konsekvenserna om en viss handling, d.v.s. hysa samma beliefs (hur ska det översättas till svenska?), men ändå ha olika attityder till handlingen. För att citera Stevenson:

"Is the empirical method sufficient for attaining ethical agreement? Clearly not. For empirical knowledge resolves disagreement in interest only to the extent that such disagreement is rooted in disagreement in belief. Not all disagreement in interest is of this sort. For instance : A is of a sympathetic nature and B is not. They are arguing about whether a public dole would be good. Suppose that they discovered all the consequences of the dole. Is it not possible, even so, that A will say that it is good and B that it is bad ? The disagreement in interest may arise not from limited factual knowledge but simply from A's sympathy and B's coldness."

Problem som gäller attityder kan alltså inte lösas på ett "rationellt" sätt: "When ethical disagreement is not rooted in disagreement in belief, is there any method by which it may be settled? If one means by 'method' a rational method, then there is no method." Men Stevenson tillägger att "in any case there is a 'way.' Let us consider the above example again, where disagreement was due to A's sympathy and B's coldness. Must they end by saying, 'well, it's just a matter of our having different temperaments'? Not necessarily. A, for instance, may try to change the temperament of his opponent. He may pour out his enthusiasms in such a moving way—present the sufferings of the poor with such appeal—that he will lead his opponent to see life through different eyes. He may build up by the contagion of his feelings an influence which will modify B's temperament and create in him a sympathy for the poor which did not previously exist. This is often the only way to obtain ethical agreement, if there is any way at all. It is persuasive, not empirical or rational; but that is no reason for neglecting it. There is no reason to scorn it, either, for it is only by such means that our personalities are able to grow, through our contact with others."

Det viktiga när man analyserar etiska kontroverser är alltså enligt Stevenson att ta reda på om det man argumenterar om är beliefs eller attityder. De förra frågorna kan (åtminstone i princip) lösas vetenskapligt, de senare endast genom en sorts övertalning eller vädjande. Eller annorlunda uttryckt: vi kan ta reda på om vissa beliefs är sanna eller falska, men när det gäller värderingar så är begreppen "sant" och "falskt" inte tillämpbara.

Man kanske bör tillägga att denna metaetiska hållning, som nuförtiden ofta kallas nonkognitivism, inte är detsamma som värderelativism. Om man tolkar det senare som en hållning av typen "man bör inte diktera moral för medlemmar av ett annat samhälle än sitt eget", så är det uppenbart att denna hållning varken är påbjuden eller förbjuden av nonkognitivismen. Allt en nonkognitivist säger är att relativismen i sig inte kan vara sann eller falsk (eftersom relativismen i sig innebär en värdering). Om man däremot tolkar "relativism" som betydande "människor i olika samhällen har olika värderingar" så har vi att göra med en vetenskaplig utsaga, och den säger i sig ingenting om hur vi ska förhålla oss till denna rent moraliskt (d.v.s. relativism av den senare typen behöver inte medföra relativism av den förra).

måndag 16 januari 2012

Stalin som författare

Härom dagen laddade jag ner en officiell sovjetisk utgåva av Josef Stalins verk, utgiven på 1950-talet (på engelska) i åtskilliga band. Jag har bara läst ca halva första bandet (och vi får se om jag kommer att läsa så mycket mer...) med texter från åren 1901-1906, d.v.s. långt innan revolutionen. Huvudintrycket är att Stalin framstår som en någorlunda kompetent, om än inte särskilt originell, agitator. Det skulle inte förvåna mig om en del övertygades att bli kommunister efter att ha läst liknande texter, och han ter sig som mest effektfull när han söker underblåsa motståndet mot den autokratiska regim som säkert inte var så trevlig att leva under (och vars reformer i "demokratisk" riktning var för små och kom för sent...).

Men det mesta av Stalins skriverier från denna tid handlar mest om partiets strategi och dess interna debatter. Ska man hitta något genomgående tema så återkommer han ofta till Lenins linje om hur partiet bör vara organiserat. Med tanke på att motsättningen mellan bourgeoisie och proletariat ofta beskrivs som ett krig blir följande citat belysande: "Since an army cannot operate without leaders, and since every army has a vanguard which marches at its head and lights up its path, it is obvious that with these armies there had to appear corresponding groups of leaders, corresponding parties, as they are usually called. [...] The foregoing makes it sufficiently clear that the proletarian party, being a fighting group of leaders, must, firstly, be considerably smaller than the proletarian class with respect to membership; secondly, it must be superior to the proletarian class with respect to its understanding and its experience; and, thirdly, it must be a united organisation."

Vad han är mån om är alltså att motverka splittring och brist på koordination i leden. Partiet ska vara den lilla (huvudsakligen intellektuella) kärna som leder massorna, som inte vem som helst kan släppas in i: "Up till now our Party has resembled a hospitable patriarchal family, ready to take in all who sympathise. But now that our Party has become a centralised organisation, it has thrown off its patriarchal aspect and has become in all respects like a fortress, the gates of which are opened only to those who are worthy. And that is of great importance to us."

Hur som helst var det i alla fall lite intressantare än förväntat att läsa Stalins tidiga texter, men man kan ju gissa att det blir tråkigare när han väl har fått makten...

måndag 9 januari 2012

Vänsterpartiet och bemanningsföretagen (m.m.)

Jag hörde att vänsterpartiet nu ska ha ett förbud mot bemanningsföretag på den politiska agendan (även om det kanske inte kommer att drivas så hårt, med tanke på svårigheterna med att faktiskt genomföra det). Det låter i grunden som en ganska sympatisk tanke, eftersom det inte tycks vara världens bästa situation för den anställde (jag har inte prövat på det själv).

Problemet är naturligtvis detsamma som alltid när det gäller lagstadgade minimivillkor på arbetsmarknaden: det leder nog vanligtvis till ökad arbetslöshet (givet att inga andra typer av åtgärder mot detta sätts in på andra håll) - eftersom svagare grupper endast är attraktiva att anställa på sämre villkor än det som annars är brukligt.

Så här ställs man inför frågan om man är beredd att betala priset (i form av ökad arbetslöshet). Man kan ju t.ex. anse att det går att acceptera en högre arbetslöshet om de som redan har fått in en fot på arbetsmarknaden får en tryggare tillvaro (och sedan kan ju den senare gruppen via skatten bidra till att de arbetslösa får bra utbildning, praktik eller dylikt medan de väntar på att komma in).

Problemet är dock att man sällan vet hur stort pris man får betala i form av ökad arbetslöshet. Det gäller ju här att isolera vad i arbetslösheten som beror på just arbetsrätten och vad som beror på t.ex. konjunkturen. Men det vore naturligtvis intressant om man hade hårda data på vilken arbetslöshet man kan tolerera. Man skulle kanske ha ett starkt argument för en uppmjukning av arbetsrätten om man visste att det kunde sänka arbetslösheten med, låt oss säga, tre procentenheter. Men om det bara är en halv procentenhet: är det då värt att betala priset?

Det är detta jag tycker debatten om arbetsrätt borde handla om, och det är denna typ av konsekvensanalyser som borde tillhandahållas till allmänheten. Ge oss svart på vitt (i den utsträckning det är möjligt) när det gäller fördelar och nackdelar av politiken och inte en massa ideologiskt och känslomässigt munväder.

tisdag 3 januari 2012

Varför studera politisk teori?

"It is sometimes urged against political, as against ethical, theory that it is incapable of giving definite answers; for instance, it is said that if you hold some view strongly about the nature of liberty or the rights of the individual or the spiritual value of democracy you cannot prove your position to an opponent with the same finality with which you can prove a proposition in geometry. This is perfectly true, and this is one very good reason for avoiding the term 'political science.' Science, rightly or wrongly, is a term usually applied to spheres of knowledge where exact results are obtainable, as in mathematics, and thus the use of the phrase 'moral and political science' is open to serious misconception.

Admittedly in ethics and politics you cannot, in the last resort, prove your opponent to be wrong; if he likes to maintain that selfishness is plain common sense, that ordinary morality is conventional humbug, and that right is might in all forms of society you cannot demonstrate his error as you can show up the fallacy of one who believes equilateral triangles to have unequal angles. The difference is this. Geometry lays down a series of postulates and axioms, about which there is a general concordance of opinion ; from these it works straight forward to certain, demonstrable results. But in ethics and politics there may be a fundamental disagreement about first principles, since one man's virtue is another man's vice. These first principles cannot be proved, but are the result of a direct intellectual judgment or a mere emotional intuition.

But that is no reason for abandoning as useless all study of ethical and political theory. What these studies can achieve is to bring men together in a common field of reflection and discussion, and, when this has been done, something fruitful has been accomplished. They begin to define their terms and to understand each other's standpoint; they may not in the end agree, nor is it desirable that all men should always agree. That it takes all sorts to make a world is both true and happily true.

What we have to avoid is unnecessary misunderstanding. The Tory Imperialist and the International Socialist will never lie down in intellectual amity, nor will one ever prove the other to be wrong. But large numbers of men who disagree will, by studying the opinions of others and the history of those opinions, realise where, how, and why they disagree. Thus the resulting contest, instead of being a blind, happy-go-lucky struggle on the lines of catch-as-catch-can, will become orderly and purposive, conducted according to some sensible rules of the ring. And if the result is not unity but a mutual respect and toleration, the study of moral and political theory is more than justified."

(Ivor Brown, English Political Theory [1920])