söndag 26 februari 2012

Monarki, republik, demokrati

Mycket bra krönika av Ulrika Knutson i dagens Godmorgon världen! (ett av P1:s bästa program, om det var några stenåldersmänniskor därute som inte visste det...). Jag håller helt med henne om att frågan om vi ska ha monarki eller republik inte är så intressant, eftersom det viktiga är hur demokratin i landet fungerar (d.v.s. den kan fungera bra i en "monarki" som Sverige, och dåligt i en republik som USA). Att införa republik (med en president) utan att tänka över vad det skulle innebära för folkstyret skulle kunna vara att gå ur askan in i elden. Själv tänker jag då aldrig gå in i republikanska föreningen om det skulle visa sig att de flesta där skulle vilja ersätta kungahuset med en stark presidentmakt. Nej, om nu kungahuset ska avskaffas så måste det bli en strikt ceremoniell president som ersätter vår nuvarande statschef.

Hur som helst: kan avsluta med att citera Knutson:

"Strålglans må utgå från både prinsessor och presidenter. Men makten i Sverige utgår från folket, alltså riksdagen. Om vi vill ha mer demokrati kan vi omöjligt lämna över makt till en president av amerikanskt snitt. Till och med i Finland har presidenten absurt mycket makt, eftersom han eller hon inte är underställd riksdagen. Det finns inte många intellektuellt hederliga argument för ärftlig monarki. Men det hederligaste alternativet till lillprinsessan är absolut inte en sexig Obama utan faktiskt en ullgrå talman i Per Westerbergs skepnad."

tisdag 21 februari 2012

En reflektion kring Greklandskrisen

Media tycks inte ha tagit upp vad jag själv upplever som den intressanta frågan i sammanhanget: varför röstar människor i ett demokratiskt land in ekonomiskt oansvariga politiker mandatperiod efter mandatperiod?

Jag kan inte låta bli att fråga mig om väljarna (själva eller genom olika organisationer) i någon väsentlig utsträckning kontinuerligt granskar sina förtroendevalda, vilket åtminstone i teorin ter sig som en förutsättning för en välfungerande demokrati. Och rapporterar media om misskötsel när det gäller offentliga medel och dylikt?

Kort sagt: låt krisen i Grekland bli startskottet för en revitalisering av demokratin, d.v.s. de aktiva medborgarnas demokrati. Om politiker missköter sig ska de åka ut i nästa val. Om de traditionella partierna förstelnar i en korrupt kultur, skapa nya partier! I en demokrati kan man inte skylla på något annat än väljarna, och då gäller det att som väljare ta lite ansvar. Man kan inte bara rösta in lite folk som verkar allmänt trevliga i parlamenten och sedan återgå till sitt eget lilla liv och hoppas att allt ska gå bra tills nästa val.

Nu kan det hända att det finns roligare saker att göra än att intressera sig för politik, statsfinanser och dylikt. Men allt kan inte vara roligt hela tiden; lite kan man väl anstränga sig för att säkra kommande generationers politiska frihet...?

söndag 5 februari 2012

Kristdemokraterna och välfärdsstaten

Kristdemokraterna har tydligen lanserat följande förslag inom familjepolitiken: låt föräldrar som inte använder offentligt finansierad barnomsorg göra avdrag på skatten.

Detta fick mig att göra följande reflektion: är det inte så att vår välfärdsstat bygger på att varje enskild medborgare inte ska ha rätt att så att säga ta ut pengar av ett värde som motsvarar de tjänster man inte utnyttjar; d.v.s. att de personer som väljer att inte skaffa barn inte ska kunna "ta ut" de pengar som de har betalt till skolorna etc.

En solidarisk välfärd bygger snarare på att en del människor (kanske de flesta) betalar in mer än de faktiskt utnyttjar; detta för att det ska finnas resurser för de riktiga krävande fallen. Att de som inte utnyttjar kommunal barnomsorg ändå bidrar med skattepengar till detta gör att de som verkligen behöver denna barnomsorg får den till billigare pris än vad som annars skulle vara möjligt. Föräldrarna till en "vanlig" skolelev betalar in mera skatt än de s.a.s. får tillbaka så föräldrarna till t.ex. en funktionshindrad elev inte ska behöva betala så mycket som de skulle ha fått göra om de själva skulle bekosta den extra hjälp som barnet behöver.

Och skulle man förresten kunna tänka sig att de som föredrar att skydda sig med sina egna vapen skulle kunna göra avdrag på skatten för att de inte vill ha polisens (och försvarets) beskydd? Eller att de som föredrar att plåstra om sig själva om de skadar sig har rätt att få tillbaka de pengar de betalar till sjukvården?

Kort sagt: att man ska kunna få någon slags återbäring på de välfärdstjänster man inte använder ter sig som en annan slags samhällsmodell än den vi är vana vid. Men kanske är det en sådan, mindre solidarisk, modell som kristdemokraterna vill främja.