onsdag 21 mars 2012

Ludwig von Mises och demokratin

Om man bara ska läsa en bok av ekonomen Ludwig von Mises tror jag att de flesta Miseskännare skulle rekommendera Human Action (ett slags bibel för vissa anhängare av den s.k. österrikiska skolan). Är man däremot ganska ointresserad av nationalekonomi (åtminstone gällande dess metodologiska grundvalar) och inte är så angelägen om att få en hundraprocentigt "korrekt" bild av Mises' samhällssyn så är det relativt tidiga verket Nation, Staat und Wirtschaft (eng. övers. Nation, State, and Economy) ganska intressant läsning.

Denna bok är ingen nationalekonomisk traktat (även om en del av boken innehåller vissa avsnitt om ekonomisk politik) utan diskuterar i huvudsak orsakerna till första världskriget. En stor del handlar också om begreppet nation, och Mises definierar detta i huvudsak som en språkgemenskap. I samband med detta finns en av de få längre resonemangen i genren demokratiteori som han någonsin presterade, och oavsett vad man tycker om Mises som ekonom och laissez-faire-liberal så är hans resonemang kring demokratins problem i en stat med flera nationer ganska intressant.

Man kan nog hävda att Mises, till skillnad från en del andra i den österrikiska skolan, inte har något direkt emot ett demokratiskt styre. Visserligen anser han att majoriteten i någon mening kan ha fel (inte i moraliska frågor, d.v.s. målen för politiken, men väl när det gäller medlen), men det gäller i så fall för dem som anser sig veta bättre (t.ex. eftersom de är bättre ekonomer!) att försöka övertala majoriteten att ändra sig. Som han skriver: "It may be that the majority errs. But only through errors that it itself has committed and whose consequences it itself suffers can a people achieve insight and can it become politically mature. [...] Liberal theory denies that there are special interests of particular classes or groups opposing the common good. It can therefore see only justice in the decisions of the majority".

Majoritetsbeslut måste alltså i någon mening ses som "rättvisa", enligt Mises. Ett undantag ser han dock om en stat hyser flera nationer, varvid det uppstår permanenta minoriteter som inte delar majoritetssamhällets språk, kultur och dylikt. Sådana minoriteter har ingen utsikt att någonsin vara i majoritet och kommer därför aldrig att kunna påverka politiken. Sålunda gäller enligt Mises att i flerspråkiga enheter (såsom Österrike innan 1919) "the introduction of a democratic constitution does not mean the same thing at all as introduction of democratic autonomy. Majority rule signifies something quite different here than in nationally uniform territories; here, for a part of the people, it is not popular rule but foreign rule."

Med en annan formulering säger Mises följande: "In polyglot territories the application of the majority principle leads not to the freedom of all but to the rule of the majority over the minority." Detta är mycket intressant, eftersom det ger en sorts rousseauansk spinn på hans demokratiteori. Den minoritetsinvånare som styrs av en majoritet i en multinationell stat är inte fri, medan minoritetsinvånaren i en mera homogen stat är en fri medborgare. Att vara fri handlar alltså inte om huruvida man är "offer" för maktutövning eller inte, utan huruvida den stat man ingår i är avpassad för demokratiskt styre eller inte. Om den demokratiska staten är "optimalt" uppbyggd i nationellt hänseende finns det m.a.o. inget illegitimt i att man s.a.s. är tvingad att vara fri (d.v.s. även om man ingår i minoriteten så är man en fri människa).

Hur som helst såg Mises det som mycket viktigt att problemet med multinationella stater måste lösas: "The catastrophe of the World War has shown to what abyss that problem has led mankind. And all the streams of blood that have flowed in this war have not brought it a hairsbreadth closer to solution."

tisdag 13 mars 2012

Libertarianism och demokrati

Många hyser nog en intuitiv motvilja mot att tvinga andra människor att leva i enlighet med ens egna tankar om vad som är ett gott liv - en slags liberal grundhållning kanske man kan säga. Samtidigt kan man notera att ganska få människor är beredda att fullfölja denna hållning konsekvent. De flesta som kallar sig liberaler är, med andra ord, demokrater och godtar att en majoritet kan tvinga en minoritet att göra saker som de annars inte skulle göra. Man accepterar att det är legitimt att individen ibland får bli en slags marionett för andra människors moraliska ideal.

Sedan finns det förstås andra som försöker dra argumentet till sin spets och hävda att demokratiskt styre är illegitimt eftersom det alltid är fel med tvång, oavsett om det är 50.1% eller 99.9% som vill tvinga den återstående minoriteten att göra någonting. Det är med andra ord endast frivilliga kontrakt som är legitima. Några individer skulle kanske hävda att detta är "sann" liberalism, men det är nog enklast att rent stipulativt kalla positionen libertarianism (även om kanske vore mera träffande att kalla den "anarko-kapitalism", med tanke på att många som i vardagligt tal kallar sig libertarianer godtar någon form av minimal stat).

Varför skulle man då hävda att icke-tvång/frivillighet är den politiska filosofins grundsats? Antingen kan man hävda att det "rationellt" (eller kanske rentav "logiskt") går att bevisa att detta är den sanna moralen (vilket till exempel Murray Rothbard, och kanske också Ayn Rand, gör). Oavsett vad människor tycker så är det objektivt fel att tvinga människor att göra saker. Eller också kan man hävda att det är en princip som just för mig ter sig intuitivt tilltalande (vilket tycks vara Robert Nozicks utgångspunkt). Andra behöver inte dela denna moral, men för mig är det grundvalen för politisk legitimitet.

Vi kan alltså argumentera för libertarianismen objektivistiskt eller subjektivistiskt. Den första vägen tror jag dock är filosofiskt ohållbar. Att argumentera för att en viss moral är mera "sann", eller mera objektivt riktig, än någon annan är helt enkelt inte möjligt; jag har åtminstone inte stött på något lyckat försök hittills. Men det kanske ändå inte spelar så stor roll, ty man kan kanske försvara libertarianismen ganska bra om man inte tror på objektiva värden? Om nu inte din moral kan visas vara objektivt bättre än min, hur kan det då vara rimligt att du tvingar din moral på mig (och vice versa)? Om det inte kan visas vara sant eller falsk att man har en moraliskt skyldighet att hjälpa fattiga människor, vad har man då för grund att tvinga andra att betala skatt för att hjälpa fattiga?

Det senare låter kanske som ett ganska hyfsat argument - om det inte vore för det faktum att frågan om huruvida det är rätt eller fel att använda andra människor för sina egna moraliska syften inte heller kan sägas vara objektivt sann eller falsk! Vi kan tänka oss att A och B är nykterister och vill att C också bör vara det. C hävdar dock att deras nykterism endast är deras subjektiva moral; de har ingen rätt tvinga andra att leva efter den. Problemet är dock att A och B hävdar att det inte är moraliskt förbjudet att tvinga människor att leva efter sin egen moral. För att C ska kunna fortsätta att hävda sin rätt att slippa bli underkastad ett alkoholförbud måste hon alltså hävda att just den moraliska satsen "det är fel att tvinga någon annan att leva efter en moral som denne inte har valt" har någon speciell status, att den s.a.s. är "bättre" än dess motsats. Problemet är alltså att man inte kan hävda det om man har förkastat objektiva värden.

Poängen är alltså: var gärna libertarian om du vill, men om du hävdar att principen om icke-tvång har något slags moraliskt företräde även om en majoritet är emot den så får du nog gå tillbaka till studerkammaren och finslipa dina argument. Detta är dock ingalunda en akademisk fråga, eftersom det finns både finns människor (de må kalla sig liberaler, libertarianer, anarkister etc.) som avvisar demokratins legitimitet helt och hållet eller som (vilket är betydligt vanligare) vill inskränka det "ohämmade" majoritetsstyret, eftersom majoriteten när allt kommer om kring kan ha "fel" när det gäller vissa moraliska frågor. Men jag skulle vilja hävda att om man är subjektivist (eller "värdenihilist") när det gäller moral så bör man också vara anhängare av majoritets-"tyranni". Om majoriteten vill ha en nattväktarstat så är nattväktarsstaten legitim. Vill majoriteten ha en omfördelande välfärdskoloss så är det legitimt.

fredag 9 mars 2012

Kommentarer till dilemmat

Exemplet som jag presenterade i förra inlägget handlar naturligtvis om den kvistiga frågan om det någonsin kan vara moraliskt försvarbart att döda. För vissa är det rimligt att man tar en persons liv för att rädda nitton, i enlighet med en utilitaristisk kalkyl (handlingen maximerar välbefinnandet för de inblandade). Möjligen skulle man alternativt kunna vara en s.k. regel-utilitarist, och då kanske anse att det visst kan vara försvarbart att döda vid vissa särskilda tillfällen, men eftersom det vanligtvis inte är det så bör vi ställa upp som en regel att aldrig döda (själv är jag dock inte så övertygad om regelutilitarismens förträfflighet).

När allt kommer omkring är det nog rätt ovanligt med människor som anser att mord aldrig är berättigat. Krig brukar ju ses som ett fall där speciella regler gäller, och jag tror att många skulle anse att självförsvar är berättigat när det är uppenbart att någon håller på att försöka döda dig. I vårt föreliggande exempel har vi dock problemet att den/de som ska dödas är oskyldiga till någon sådan aggression. Den finns ju t.ex. libertarianer som anser att det enda man i princip inte får göra mot andra människor är att initiera aggression (använda våld eller hot om våld), men om någon redan har initierat aggression mot dig så har du rätt att s.a.s. besvara elden.

Men även om man anser att det ändå gäller att man aldrig får döda oskyldiga människor så skulle nog en del ha svårt att dra slutsatsen att man inte bör göra vad man kan för att se till att färre oskyldiga dör än vad som annars skulle vara fallet. I exemplet har vi ju två konsekvenser att välja på: antingen dör en oskyldig människa  eller också dör tjugo oskyldiga människor (inklusive den som vi kunde ha räddat). Låter rimligt att välja det första alternativet, även om man själv måste utföra själva dödandet. Eller?

Sedan kommer naturligtvis en svårare fråga: vem skulle du välja ut för avrättning? Välja någon på måfå eller försöka utröna vilket frånfälle som skulle orsaka minst lidande (bland de efterlevande)? En av de tidiga utilitaristerna, William Godwin, hade ett exempel när det gällde vem man skulle rädda ur en eldsvåda: en piga eller en biskop. Hans exempel förutsatte att biskopens existens var viktigare för flera personer än pigans och därför skulle man rädda den förstnämnde - även om pigan skulle råka vara din egen mor!

måndag 5 mars 2012

Ett makabert dilemma

Tänkte jag skulle presentera ett moraliskt dilemma som jag tycker är ganska intressant. Det hittades en gång i tiden på av Bernard Williams, och en del av er har kanske stött på det tidigare:

"Jim befinner sig på torget i en sydamerikansk by. Bundna längs en vägg står tjugo indianer, de flesta med en skrämd uppsyn, ett fåtal med en trotsig. Framför dem står ett antal beväpnade män i uniform. En storväxt karl i svettig khakiskjorta visar sig vara kapten och befälhavare för gruppen. Efter en stunds förhör av Jim som avslöjar att denne är på botanisk expedition och råkat hamna i byn av en slump berättar kaptenen att indianerna är ett slumpmässigt ihopsamlat urval av invånarna som efter nyligen inträffade protester mot regeringen ska dödas som en påminnelse till andra möjliga demonstranter om fördelarna med att inte protestera.

Emellertid, eftersom Jim är en ärad besökare från utlandet så erbjuder kaptenen Jim ett gästens privilegium att döda en av indianerna själv. Om Jim accepterar så kommer kaptenen att göra detta till ett högtidligt undantag och låta de övriga indianerna gå. Om Jim å andra sidan avböjer så finns det ingen anledning till speciella undantag och kaptenen Pedro kommer att utföra proceduren som det var tänkt innan Jim dök upp, d.v.s. döda dem alla.

Jim drar sig desperat till minnes hjälteberättelser han läst som pojke och funderar på om han skulle kunna hota Pedro och de andra soldaterna om han lyckades få tag i ett vapen. Situationen är dock sådan att det står klart att inget sådant skulle fungera: ett försök i den riktningen skulle innebära att alla indianerna och han själv blir dödade. De män som står bundna mot väggen och de övriga byborna förstår situationen och bönfaller uppenbarligen Jim att acceptera. Vad bör han göra?"

(Exemplet, skrivet på 1970-talet, förutsätter uppenbarligen att det rör sig om tilldragelser i en diktatorisk stat. Och exemplet kräver nog för övrigt att man lägger till att det är helt säkert att kaptenen kommer att följa uppgörelsen och att de eventuellt befriade indianerna kommer att kunna leva ostörda i framtiden, eller åtminstone så ostört som gemene man i övrigt kan leva i landet ifråga. Jag tror också man kan förutsätta att ingen utomstående någonsin kommer att få reda på hur Jim har handlat.)