tisdag 13 mars 2012

Libertarianism och demokrati

Många hyser nog en intuitiv motvilja mot att tvinga andra människor att leva i enlighet med ens egna tankar om vad som är ett gott liv - en slags liberal grundhållning kanske man kan säga. Samtidigt kan man notera att ganska få människor är beredda att fullfölja denna hållning konsekvent. De flesta som kallar sig liberaler är, med andra ord, demokrater och godtar att en majoritet kan tvinga en minoritet att göra saker som de annars inte skulle göra. Man accepterar att det är legitimt att individen ibland får bli en slags marionett för andra människors moraliska ideal.

Sedan finns det förstås andra som försöker dra argumentet till sin spets och hävda att demokratiskt styre är illegitimt eftersom det alltid är fel med tvång, oavsett om det är 50.1% eller 99.9% som vill tvinga den återstående minoriteten att göra någonting. Det är med andra ord endast frivilliga kontrakt som är legitima. Några individer skulle kanske hävda att detta är "sann" liberalism, men det är nog enklast att rent stipulativt kalla positionen libertarianism (även om kanske vore mera träffande att kalla den "anarko-kapitalism", med tanke på att många som i vardagligt tal kallar sig libertarianer godtar någon form av minimal stat).

Varför skulle man då hävda att icke-tvång/frivillighet är den politiska filosofins grundsats? Antingen kan man hävda att det "rationellt" (eller kanske rentav "logiskt") går att bevisa att detta är den sanna moralen (vilket till exempel Murray Rothbard, och kanske också Ayn Rand, gör). Oavsett vad människor tycker så är det objektivt fel att tvinga människor att göra saker. Eller också kan man hävda att det är en princip som just för mig ter sig intuitivt tilltalande (vilket tycks vara Robert Nozicks utgångspunkt). Andra behöver inte dela denna moral, men för mig är det grundvalen för politisk legitimitet.

Vi kan alltså argumentera för libertarianismen objektivistiskt eller subjektivistiskt. Den första vägen tror jag dock är filosofiskt ohållbar. Att argumentera för att en viss moral är mera "sann", eller mera objektivt riktig, än någon annan är helt enkelt inte möjligt; jag har åtminstone inte stött på något lyckat försök hittills. Men det kanske ändå inte spelar så stor roll, ty man kan kanske försvara libertarianismen ganska bra om man inte tror på objektiva värden? Om nu inte din moral kan visas vara objektivt bättre än min, hur kan det då vara rimligt att du tvingar din moral på mig (och vice versa)? Om det inte kan visas vara sant eller falsk att man har en moraliskt skyldighet att hjälpa fattiga människor, vad har man då för grund att tvinga andra att betala skatt för att hjälpa fattiga?

Det senare låter kanske som ett ganska hyfsat argument - om det inte vore för det faktum att frågan om huruvida det är rätt eller fel att använda andra människor för sina egna moraliska syften inte heller kan sägas vara objektivt sann eller falsk! Vi kan tänka oss att A och B är nykterister och vill att C också bör vara det. C hävdar dock att deras nykterism endast är deras subjektiva moral; de har ingen rätt tvinga andra att leva efter den. Problemet är dock att A och B hävdar att det inte är moraliskt förbjudet att tvinga människor att leva efter sin egen moral. För att C ska kunna fortsätta att hävda sin rätt att slippa bli underkastad ett alkoholförbud måste hon alltså hävda att just den moraliska satsen "det är fel att tvinga någon annan att leva efter en moral som denne inte har valt" har någon speciell status, att den s.a.s. är "bättre" än dess motsats. Problemet är alltså att man inte kan hävda det om man har förkastat objektiva värden.

Poängen är alltså: var gärna libertarian om du vill, men om du hävdar att principen om icke-tvång har något slags moraliskt företräde även om en majoritet är emot den så får du nog gå tillbaka till studerkammaren och finslipa dina argument. Detta är dock ingalunda en akademisk fråga, eftersom det finns både finns människor (de må kalla sig liberaler, libertarianer, anarkister etc.) som avvisar demokratins legitimitet helt och hållet eller som (vilket är betydligt vanligare) vill inskränka det "ohämmade" majoritetsstyret, eftersom majoriteten när allt kommer om kring kan ha "fel" när det gäller vissa moraliska frågor. Men jag skulle vilja hävda att om man är subjektivist (eller "värdenihilist") när det gäller moral så bör man också vara anhängare av majoritets-"tyranni". Om majoriteten vill ha en nattväktarstat så är nattväktarsstaten legitim. Vill majoriteten ha en omfördelande välfärdskoloss så är det legitimt.

10 kommentarer:

  1. "För att C ska kunna fortsätta att hävda sin rätt att slippa bli underkastad ett alkoholförbud måste hon alltså hävda att just den moraliska satsen "det är fel att tvinga någon annan att leva efter en moral som denne inte har valt" har någon speciell status, att den s.a.s. är "bättre" än dess motsats. Problemet är alltså att man inte kan hävda det om man har förkastat objektiva värden."

    Det är klart att man kan hävda det utan att behöva hävda att det finns objektiva värden. Man säger det utefter sina subjektiva värderingar. Att andra har andra åsikter förringar inte det faktumet.

    Jag kan säga att det är moraliskt fel att 50 personer ger sig på en person utan att behöva säga att det är objektivt fel. Att bara hävda något förändras inte av att man är i majoritet eller minoritet eller hur stora de är.

    "Poängen är alltså: var gärna libertarian om du vill, men om du hävdar att principen om icke-tvång har något slags moraliskt företräde även om en majoritet är emot den så får du nog gå tillbaka till studerkammaren och finslipa dina argument."

    Naej, men du behöver nog finslipa ditt argument om att, givet att det inte finns några objektiva värden man är bunden (av vad?) att acceptera dagens specifika politiska system. Det låter lite förhastat, minst sagt. =P

    SvaraRadera
  2. Carl:

    Finslipa våra argument behöver vi nog alla lite då och då...

    Naturligtvis finns det ingen som kan stoppa den som är i minoritet att hävda att majoritetens attityder inte stämmer överens med ens egna, precis som att man inte måste anse att Sällskapsresan är en bra film eftersom en majoritet av svenska folket tycker det eller att blå är en fin färg för att andra gillar den färgen. Men om nu en majoritet bestämmer att alla måste betala skatt för att finansiera en nyinspelning av Sällskapsresan, vad kan man då anföra för rimliga argument för att skatten ändå inte bör införas?

    SvaraRadera
  3. Ett flertal. Man skulle kunna hänvisa till att det vore orättvist att ta från en grupp till en annan. Eller att det är orättvist att ta från vissa för att tillfredställa en viss grupps smak. Eller att det är opraktiskt att låta kontroll över staten bestämma riktning eller uttrycket för en viss kulturform; vad är det som säger att staten vore bäst på att producera detta?

    Vad är din poäng?

    SvaraRadera
  4. De argument du framför handlar om orsaker varför du tycker att majoriteten borde byta åsikt (och istället anta dina moraliska preferenser). Min poäng är att om de nu inte vill byta moraliska preferenser, varför ska de inte få sin vilja igenom?

    SvaraRadera
  5. Inte nödvändigtvis att de behöver byta moraliska preferenser. Vissa kan ju haft en politisk åsikt utan att ha tänkt igenom moralen bakom det, inte sett de argument jag för fram och skulle kunna föra fram en politik som motsäger en annan åsikt de har. Utifrån det perspektivet kan det vara så att, även givet deras egna preferenser, borde de ändra sin politik för att bättre uppnå sina egna mål.

    Men, för sakens skull. Låt oss anta att vi har ett gäng övertygade disutilitarister eller folk av annat ondskefullt slag. Varför ska de inte få sin vilja igenom? Varför skulle de få det? Jag ser ingen vettig anledning att ha som utgångspunkt att de borde få det.

    Men som svar; därför att mer eller mindre av de flesta definitioner av vad som är gott, så finns det inget som leder till att man borde tillåta sådan tvångsmässig omfördelning av pengar för att tillfredställa andras preferenser. Eller, av definitionen av vad jag anser är moraliskt, så är det omoraliskt. Eller, ännu enklare, för jag tycker, av vissa specifika anledningar, att det är omoraliskt. Så, återigen, varför skulle andra få sin vilja igenom bara för att de är fler?

    SvaraRadera
  6. Så frågan är: ska all politik stoppas om det kommer någon minoritet (och hur stor måste minoriteten vara? räcker det med en person?) som "av vissa specifika anledningar" anser att politiken är omoralisk? Ska ett avskaffande av den progressiva inkomstskatten stoppas om jag och mina kompisar som är kommunister anser att det strider mot våra jämlikhetsideal? Ska en legalisering av prostitution stoppas därför att jag och mina feministkompisar anser att det är omoraliskt att sälja sin kropp?

    SvaraRadera
  7. Nej, för det går inte att tillfredsställa alla minoriteter samtidigt, om du nu har olika politiska idéer; i en situation där alla håller med varandra finns inte det problemet. Men när vi har en massa olika grupper där varje grupp föreslår en annan rättighetsordning än den andra, finns det, på det planet, inget rum för att låta alla få sin vilja igenom. Och notera att jag inte heller sagt eller föreslagit något sådant. Mitt argument går ut på att ditt resonemang inte stämmer; att man inte måste börja acceptera demokrati som princip för att man inte accepterar objektiv moral.

    SvaraRadera
  8. Du glömde förresten att svara på mina frågor.

    SvaraRadera
  9. Jag är rädd att jag nog bara kommer att upprepa mig, eftersom jag tror att svaren på alla de frågor du ställt hittills framgår av en noggrann läsning av originalinlägget. Därmed anser jag debatten avslutad.

    SvaraRadera
  10. En sådan inställning är oekonomisk. För det är enklare för dig att visa att du faktiskt svarat på frågan än för mig att visa att du inte gjort det; det är enklare att visa ett exempel på något som finns i en text, än att gå igenom alla argument i texten och argumentera för att de inte överenstämmer med något kriterium.

    Ivf, jag ser inte att svaret finns i de meningar som finns i originalinlägget. Man skulle eventuellt kunna hitta det genom att deducera fram din moraliska inställning från vad du skrivet, men det är en alldeles för osäker uppgift för att jag skall pröva på den.

    Men, men, vill du inte debattera går det inte att fortsätta diskussionen.

    SvaraRadera