torsdag 19 april 2012

Religion i valrörelser: tio förhållningsregler

Jag stötte på dessa tio "commendments" (någonting mellan commandment och amendment) i Alan Dershowitz' kapitel i antologin Whose God Rules? Undrar om dagen någonsin kommer då alla amerikanska politiker håller sig till dessa principer...

1. Do not claim God as a member of your party or that God is on your side of an issue.

2. Do not publicly proclaim your religious devotion, affiliation, and practices, or attack those of your opponents.

3. Do not denounce those who differ with you about the proper role of religion in public life as antireligious or intolerant of religion.

4. Do not surround your political campaign with religious trappings or symbols.

5. Honor and respect the diversity of this country, recalling that many Americans came to these shores to escape the tyranny of enforced religious uniformity and, more recently, enforced antireligious uniformity.

6. Do not seek the support of religious leaders who impose religious obligations on members of their faith to support or oppose particular candidates.

7. Do not accuse those who reject formal religion of immorality. Recall that some of our nation's greatest leaders did not accept formal or even informal religion.

8. Do not equate morality and religion. Although some great moral teachers were religious, some great moral sinners also acted in the name of religion.

9. When there are political as well as religious dimensions to an issue, focus on the political ones during the campaign.

10. Remember that every belief is in a minority somewhere, and act as if your belief were the least popular.

måndag 16 april 2012

Lite gnäll om e-böcker och fotnoter

Nu när fler och fler läser e-böcker vill jag rikta följande uppmaning till alla utgivare av sådana publikationer: placera noter i botten på varje sida! Detta istället för att placera noterna i slutet av varje kapitel eller i slutet av boken. Det är ytterst störande att behöva hoppa fram och tillbaka i t.ex. ett pdf-dokument (det är ju i och för sig ganska störande med fysiska böcker också, men där kan man ju i nödfall hålla ett finger där noterna finns).

lördag 14 april 2012

Om vapenexport till diktaturer

Eftersom jag vaknade vid femtiden i morse och inte kunde somna om, så tänkte jag att jag skulle försöka reda ut frågan om vapenexportens moral istället. Personligen tycker jag inte att den är så lättavgjord som många i den dagspolitiska debatten ryggmärgsmässigt tycks förutsätta.

Som utilitarist är jag endast intresserad av konsekvenserna av vapenhandeln, så det är där jag måste börja. Vilka påverkas av handeln? Till att börja med har vi invånarna i de länder som säljer vapen; vad vinner de på att företag hemmahörande i deras länder exporterar vapen? Om vi inskränker oss till export till diktaturer så är det väl främst de pekuniära vinsterna man tänker på (vilket vi får anta leder till fler jobb i vapenindustrin och en del skatteintäkter). Annars talas det ju ibland om nödvändigt teknikutbyte med länder som USA, men den fördelen kan vi alltså bortse från om vi endast talar om länder som Saudiarabien. Vilka vinner mer på exporten? Vi får anta att de regimer som köper vapnen tjänar på det hela; de får större möjligheter att fortsätta sitt styre.

Vilka fördelar finns då med att stoppa vapenexporten till diktaturer? Uppenbarligen är det invånarna i köparlandet som har mest att vinna på att regimen inte får tillgång till bättre förtryckarinstrument. Invånarna i säljarlandet kan också få vissa psykologiska vinster i att de känner att de har gjort det "rätta", att de är solidariska med de förtryckta i köparlandet etc.

Så hur ska vi avgöra frågan? Om vi tänker oss att det finns ett säljarland (S) och ett köparland (K) blir det kanske lättast. De faktorer vi ska väga mot varandra är en situation med färre jobb och skatteintäkter, men en viss vinst för det solidariska samvetet, i S och större möjligheter till frihet för invånarna i K; och mot detta en situation med bibehållna jobba och skatteintäkter men försämrat samvete i S och fortsatt (och kanske intensifierat) förtryck i K.

Problemet är dock att det finns flera säljarländer. Om S1 inte säljer så kan K köpa av S2, S3 eller S4. Man skulle kanske kunna tänka sig att alla säljarländerna unisont säger nej till försäljning och då får vi en situation som den i det ovanstående stycket (d.v.s. om vi antar att alla säljarländerna är polyarkier så kan vi klumpa ihop alla ländernas invånare och göra ungefär samma typ av argument). Detta ter sig dock ganska orealistiskt. Om S1 inte säljer, så finns det andra länder (S2, S3 och S4) som är villiga att göra det. Möjligen får vi en situation med följande möjliga scenarier:

Scenario I: S1 fortsätter sälja vapen till K. Jobben och skatteintäkterna bibehålls i S1. Förtrycket i K fortsätter.

Scenario II: S1 slutar sälja vapen till K. S2 (eller S3 eller S4) säljer istället. Jobben och skatteintäkterna minskar i S1, men invånarna känner sig moraliska. Förtrycket i K fortsätter.

Så frågan är vad man åstadkommer genom att man som enskilt land slutar att sälja vapen till diktaturer, om förtrycket fortsätter som förut. Jag antar att frågan blir hur man värdesätter den varma känslan man får genom medvetenheten om att just mitt land (eller snarare företag hemmahörande i mitt land) inte sätter vapen i händerna på förtryckarna. Själv kan jag bara se att detta skulle vara avgörande om man tror att ens eget ställningstagande har potential att på längre sikt påverka invånare i andra länder; d.v.s. om invånarna i S1 genom sitt avståndstagande kan påverka invånarna i länderna S2, S3 och S4 att på sikt göra samma avståndstagande. Vi får alltså ett ytterligare långsiktigt scenario:

Scenario III: S1 slutar sälja vapen till K. S2 (eller S3 eller S4) säljer istället, men slutar så småningom p.g.a. av påverkan från S1. Jobb och skatteintäkter minskar i S1, S2, S3 och S4 (men ökar igen på lång sikt då produktionen styrs om). Invånarna i S1, S2, S3, S4 känner sig moraliskt förträffliga (speciellt de i S1 eftersom de gick i bräschen för det hela). Förtrycket i K fortsätter men minskar (förhoppningsvis) över tid.

Scenario III ter sig bäst (eller minst dåligt) av de tre. Så frågan hänger på hur realistiskt man tror att det är. En käpp i hjulet är ju att det kan finnas säljarländer (S5 och S6) som inte är polyarkier och vars invånare därmed kan vara svåra att påverka utifrån. Med hänsyn till det kan man tillägga ytterligare en framtidsmöjlighet (som inte ter sig lika önskvärd som scenario III):

Scenario IV: S1 slutar sälja vapen till K. S2 (eller S3 eller S4) säljer istället, men slutar så småningom p.g.a. av påverkan från S1. S5 (och/eller S6) säljer istället. Intäkterna styrs om till S5 och S6. Invånarna i S1, S2, S3, S4 känner sig moraliska. Förtrycket i K fortsätter (kanske med ökad intensitet eftersom styresmännen i K nu är kompisar med andra diktatorer).

Som ni ser så finns det en hel del faktorer att ta hänsyn till, och jag har säkerligen inte lyckats få med alla (och för att verkligen kunna väga faktorerna mot varandra så bör man ha konkreta siffror på t.ex. hur stor den ekonomiska förlusten skulle bli av att sluta sälja vapen). Min slutsats blir nog att om man sätter sitt hopp till moralisk påverkan mellan länder så måste man nog se till att man får igång en effektiv internationell rörelse mot vapenhandel till diktaturer, samtidigt som man försöker minska möjligheten till att exporten tas över av andra diktaturer (vilket kanske kan göras genom olika typer av sanktioner och dylikt).

söndag 1 april 2012

Socialdemokrati och utilitarism: den nya berättelsen?

Under lång tid led nog anhängare av utilitarismen av att inga seriösa försök att mäta lycka utfördes. Detta har dock förändrats under de senaste årtiondena (och i synnerhet i vårt eget fräscha århundrade). Inom ekonomi och andra samhällsvetenskaper har sambandet mellan lycka och andra variabler tagits på större allvar. Ett symptom på detta var kanske Daniel Kahnemans "nobelpris" i ekonomi 2002.

Kritiken mot BNP-tillväxt som det enda måttet på om en politik är lyckad eller misslyckad har i och för sig förekommit ganska länge, men det verkar som det är först nu som man börjar få ordentliga siffror att sätta i kontrast till detta gamla mått. Rent praktiskt kan det hela gå ut på att man ber folk att betygsätta sitt välbefinnande, men det finns även olika index som utgår från mera handfasta mått (som kan antas ha betydelse för människors välbefinnande) som man sammanställer till ett värde som kan jämföras med BNP. Det mest kända är nog Human Development Index (HDI), som väger samman levnadsstandard (BNI/capita), förväntad livslängd och utbildning. Men det finns även andra mått som väger in fler variabler.

Bland de mest accepterade slutsatserna inom den nya lyckoforskningen är nog att den lycka som ökad materiell standard ger minskar ju mer man redan har uppnått. Dessutom brukar man ofta konstatera att människor i allmänhet överskattar den lycka som t.ex. en stor lotterivinst skulle ge, och de överskattar också det lidande som t.ex. funktionshinder efter en olycka skulle orsaka. I själva verket tycks det vara så att människor vanligtvis återgår ganska fort till sin ursprungliga lyckonivå både efter lottovinster och svåra olyckor (vilket troligtvis har att göra med att lyckonivån ganska mycket bestäms av genetiska faktorer). Det tycks dock finnas bevis för att lång arbetslöshet är något som sänker lyckonivån permanent och att meningsfulla sociala relationer är något som höjer den permanent.

Som anhängare av utilitarismen tycker jag naturligtvis dessa tendenser inom forskningen är välkomna, speciellt eftersom mina politiska sympatier formas av utilitaristiska överväganden. I allmänhet känner jag mig berättigad att befinna mig något till vänster på den politiska skalan, och jag har också funderat på om inte den vänster som har så svårt att finna nya "berättelser" borde anamma utilitarismen mera (fast jag tror inte att den "yttersta" vänstern skulle tjäna på det).

Detta frågar sig också Christian Kroll i antologin The Future of European Social Democracy (2012). Han anser t.ex. att "with a more relevant, accurate and extensive system of quality-of-life indicators in place to hold politicians accountable for their actions, social democracy could prove whether it has the better vision of the future and whether it delivers the better outcomes for the majority of people". Enligt Kroll finns det en god tradition av mångsidigt samhällsbyggande inom den europeiska socialdemokratin att bygga vidare på, men det är ingalunda givet att socialdemokratisk politik som den ser ut just nu är den som är mest utilitaristiskt riktig. Han skriver t.ex. att "there is strong support from the subjective well-being data for the conclusion that typical issues of the political right, such as marriage and religiosity, are positively correlated with life satisfaction outcomes".

Hur som helst skulle det vara intressant om det fanns partier (både till vänster och höger) som gick till val med budskap av typen: "Det enda vi vill är att maximera lyckan i samhället. Vi tror att vår politik kommer att åstadkomma detta, och detta baserar vi på följande antaganden..." Sedan skulle jag dock själv vilja tillägga att demokrati borde ses som ett mera fundamentalt värde än utilitarism (eller någon annan etisk doktrin). Farhågor om att en "upplyst" elit börjar styra i utilitarismens namn får aldrig uppstå.