lördag 14 april 2012

Om vapenexport till diktaturer

Eftersom jag vaknade vid femtiden i morse och inte kunde somna om, så tänkte jag att jag skulle försöka reda ut frågan om vapenexportens moral istället. Personligen tycker jag inte att den är så lättavgjord som många i den dagspolitiska debatten ryggmärgsmässigt tycks förutsätta.

Som utilitarist är jag endast intresserad av konsekvenserna av vapenhandeln, så det är där jag måste börja. Vilka påverkas av handeln? Till att börja med har vi invånarna i de länder som säljer vapen; vad vinner de på att företag hemmahörande i deras länder exporterar vapen? Om vi inskränker oss till export till diktaturer så är det väl främst de pekuniära vinsterna man tänker på (vilket vi får anta leder till fler jobb i vapenindustrin och en del skatteintäkter). Annars talas det ju ibland om nödvändigt teknikutbyte med länder som USA, men den fördelen kan vi alltså bortse från om vi endast talar om länder som Saudiarabien. Vilka vinner mer på exporten? Vi får anta att de regimer som köper vapnen tjänar på det hela; de får större möjligheter att fortsätta sitt styre.

Vilka fördelar finns då med att stoppa vapenexporten till diktaturer? Uppenbarligen är det invånarna i köparlandet som har mest att vinna på att regimen inte får tillgång till bättre förtryckarinstrument. Invånarna i säljarlandet kan också få vissa psykologiska vinster i att de känner att de har gjort det "rätta", att de är solidariska med de förtryckta i köparlandet etc.

Så hur ska vi avgöra frågan? Om vi tänker oss att det finns ett säljarland (S) och ett köparland (K) blir det kanske lättast. De faktorer vi ska väga mot varandra är en situation med färre jobb och skatteintäkter, men en viss vinst för det solidariska samvetet, i S och större möjligheter till frihet för invånarna i K; och mot detta en situation med bibehållna jobba och skatteintäkter men försämrat samvete i S och fortsatt (och kanske intensifierat) förtryck i K.

Problemet är dock att det finns flera säljarländer. Om S1 inte säljer så kan K köpa av S2, S3 eller S4. Man skulle kanske kunna tänka sig att alla säljarländerna unisont säger nej till försäljning och då får vi en situation som den i det ovanstående stycket (d.v.s. om vi antar att alla säljarländerna är polyarkier så kan vi klumpa ihop alla ländernas invånare och göra ungefär samma typ av argument). Detta ter sig dock ganska orealistiskt. Om S1 inte säljer, så finns det andra länder (S2, S3 och S4) som är villiga att göra det. Möjligen får vi en situation med följande möjliga scenarier:

Scenario I: S1 fortsätter sälja vapen till K. Jobben och skatteintäkterna bibehålls i S1. Förtrycket i K fortsätter.

Scenario II: S1 slutar sälja vapen till K. S2 (eller S3 eller S4) säljer istället. Jobben och skatteintäkterna minskar i S1, men invånarna känner sig moraliska. Förtrycket i K fortsätter.

Så frågan är vad man åstadkommer genom att man som enskilt land slutar att sälja vapen till diktaturer, om förtrycket fortsätter som förut. Jag antar att frågan blir hur man värdesätter den varma känslan man får genom medvetenheten om att just mitt land (eller snarare företag hemmahörande i mitt land) inte sätter vapen i händerna på förtryckarna. Själv kan jag bara se att detta skulle vara avgörande om man tror att ens eget ställningstagande har potential att på längre sikt påverka invånare i andra länder; d.v.s. om invånarna i S1 genom sitt avståndstagande kan påverka invånarna i länderna S2, S3 och S4 att på sikt göra samma avståndstagande. Vi får alltså ett ytterligare långsiktigt scenario:

Scenario III: S1 slutar sälja vapen till K. S2 (eller S3 eller S4) säljer istället, men slutar så småningom p.g.a. av påverkan från S1. Jobb och skatteintäkter minskar i S1, S2, S3 och S4 (men ökar igen på lång sikt då produktionen styrs om). Invånarna i S1, S2, S3, S4 känner sig moraliskt förträffliga (speciellt de i S1 eftersom de gick i bräschen för det hela). Förtrycket i K fortsätter men minskar (förhoppningsvis) över tid.

Scenario III ter sig bäst (eller minst dåligt) av de tre. Så frågan hänger på hur realistiskt man tror att det är. En käpp i hjulet är ju att det kan finnas säljarländer (S5 och S6) som inte är polyarkier och vars invånare därmed kan vara svåra att påverka utifrån. Med hänsyn till det kan man tillägga ytterligare en framtidsmöjlighet (som inte ter sig lika önskvärd som scenario III):

Scenario IV: S1 slutar sälja vapen till K. S2 (eller S3 eller S4) säljer istället, men slutar så småningom p.g.a. av påverkan från S1. S5 (och/eller S6) säljer istället. Intäkterna styrs om till S5 och S6. Invånarna i S1, S2, S3, S4 känner sig moraliska. Förtrycket i K fortsätter (kanske med ökad intensitet eftersom styresmännen i K nu är kompisar med andra diktatorer).

Som ni ser så finns det en hel del faktorer att ta hänsyn till, och jag har säkerligen inte lyckats få med alla (och för att verkligen kunna väga faktorerna mot varandra så bör man ha konkreta siffror på t.ex. hur stor den ekonomiska förlusten skulle bli av att sluta sälja vapen). Min slutsats blir nog att om man sätter sitt hopp till moralisk påverkan mellan länder så måste man nog se till att man får igång en effektiv internationell rörelse mot vapenhandel till diktaturer, samtidigt som man försöker minska möjligheten till att exporten tas över av andra diktaturer (vilket kanske kan göras genom olika typer av sanktioner och dylikt).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar