måndag 28 maj 2012

Bristfälligt (men tolerabelt) valsystem i Egypten

Som alla nog känner till så har det hållits presidentval i Egypten. Eftersom ingen kandidat fick en majoritet av rösterna så ska det så småningom hållas en andra omgång mellan de två som fick flest röster: Mursi och Shafiq. Vad som är problematiskt är att dessa kandidater åtminstone av Sveriges Radios korrespondent beskrivs som ytterlighetskandidater, d.v.s. att många egyptier kommer att känna att de väljer mellan pest och kolera.

Och det är här själva problemet med valsystemet kommer in: Mursi och Shafiq fick tillsammans mindre än 50%. Låt mig illustrera problemet abstrakt med ett hypotetiskt val med fem kandidater A, B, C, D och E Resultatet av detta hypotetiska val är A 25%, B 23%, C 21%, D 17%, E 14%.

Hade vi haft ett så ytterligt bristfälligt system som USA:s så skulle A omedelbart ha valts till president. Med Egyptens (och t.ex. Frankrikes) system så blir det en andra omgång mellan A och B. Problemet uppstår dock om de 52% som stöder C, D eller E hellre skulle ena sig kring t.ex. C än att välja mellan A eller B. Lösningen på detta vore att ha detta system: efter första omgången kör man en ny omgång där man eliminerar den kandidat som fick minst antal röster. Det blir alltså en ny omgång mellan A, B, C och D. Om ingen får majoritet så kör man en till omgång mellan A, B och C (eller t.ex. A, B och D). Om ingen får majoritet där kör man en omgång mellan A och B (eller t.ex. A och D). Detta vore det optimala.

Nu tror jag att många skulle tycka att detta är för tidskrävande (och kostsamt), varför man kanske ändå i slutändan bör anse att det egyptiska valsystemet är tolerabelt. Även om de i slutomgången väljer mellan pest och kolera så kommer presidenten ändå ha en majoritets stöd. Ett presidentvalssystem som dock inte är tolerabelt är USA:s, där presidenten inte nödvändigtvis behöver ha stöd av ev majoritet (av de röstande).

söndag 20 maj 2012

Den politiska filosofins demokratiska mission

Ju mer jag studerar etik desto mer förundras jag över att många filosofer (och annat löst folk som är ute i ideologiska ärenden) fortfarande tycks tro att det finns vattentäta argument för att vissa saker kan bevisas vara goda och onda. Jag inte bara förundras över det; jag blir en smula förargad också. Ty ett moraliskt sanningsanspråk brukar också gå hand i hand med en politisk teori om företrädesrätt för den ideologi som man anser sig ha bevisat vara den sanna ideologin.

Själv utgår jag dock från att moraliska utsagor inte är av den typen att de kan sägas vara sanna eller falska. Av den anledningen ser jag det heller inte som rimligt att någon specifik etisk åskådning (eller ideologi) har företrädesrätt i det politiska livet. Rent praktiskt innebär det ett försvar av demokratin som "överideologi" (som Herbert Tingsten uttryckte det). Det är m.a.o. inte rimligt att vi utgår från vår favoritideologi och sedan bestämmer vilket styrelseskick som bäst befrämjar denna ideologi. Nej, vi bör tänka tvärtom: ingen ideologisk "plan" bör genomföras om den inte kan få ett stöd av majoriteten av befolkningen (och omvänt: ingen ideologisk plan bör hindras om den har en majoritet bakom sig).

Jag hävdar inte att det systematiska utarbetandet av moraliska och ideologiska principer inte skulle vara värdefulla. Beslut måste ju ständigt fattas i värdefrågor, och då är det naturligtvis bra om dessa beslut blir så genomtänkta som möjligt. Men dessa moraliska och ideologiska principer måste utarbetas med ett mått av ödmjukhet, och en insikt om att i botten av alla sådana system finns en eller flera obevisbara postulat, eller intuitioner. Och det ligger i intuitioners natur att de inte uppstår i samma form i alla hjärnor.

Alltså: frågar man mig så ligger den viktigaste kampen inom politisk filosofi inte mellan olika ideologier (socialism, liberalism, ekologism etc.), utan mellan de som på grundval av moraliska sanningsanspråk avvisar majoritetsstyre och de som avvisar existensen av moraliska fakta och därmed drar den rimliga slutsatsen att majoritetsstyre är den rätta formen att fatta politiska beslut. Och tittar man ut över världen - tittar man på hur den ideologiska diskursen ser ut både i akademin och i de politiska församlingarna - så kan man konstatera att detta faktiskt är en ganska radikal syn. Att folk i allmänhet kallar sig "demokrater" är ingen garanti för att de är demokrater i den mening som skisserats ovan.

Vilken är då den akutaste frågan i denna radikala kamp? Inte lätt att säga naturligtvis, men man kunde ju börja med att uppmana stater som kallar sig "demokratiska" att införa ett system där det garanteras att den förda politiken faktiskt har en majoritet (av de röstande) bakom sig, vilket innebär att stater som t.ex. Storbritannien och USA har en del reformarbete framför sig. Jag nämner dessa fall eftersom de ändå har kommit en bit på vägen mot demokrati och därmed tillåter öppen diskussion om dessa saker (de är i alla fall "polyarkier", för att använda Robert Dahls förträffliga terminologi). Kampen mot fullfjädrade diktaturer måste naturligtvis pågå parallellt, och troligen med än större kraft. Jag har dock personligen inte så många idéer om exakt hur den sistnämnda typen av kamp bäst kan vinnas (men det finns andra som har idéer om det; läs dem).

tisdag 8 maj 2012

Aristoteles och monarkins fortlevnad

Som alla vet så har vi en kronprinsessa som anses vara ganska populär; och därför kan kanske kungahusets plats på toppen av rikets pyramid vara säkrad ett tag framöver. Vissa sörjer naturligtvis över detta, då de vill avskaffa den rest av monarki som finns kvar i landet. Frågan är dock om det går att erinra sig något exempel på något land som har avskaffat sitt kungahus utan att det varit i samband med revolutioner, krig, eller andra stora kriser. Om Sverige fredligt och odramatiskt övergick till "republik" så skulle det kanske vara ett banbrytande exempel.

Man kan kanske hävda att eftersom vårt kungahus har så extremt lite makt så är det knappast värt mödan att statuera detta exempel. Och just denna brist på makt ska nog kungen och hans telningar vara tacksamma för, åtminstone om man frågar Aristoteles. Ty enligt denne är det mycket viktigt för en monarkis fortlevnad att regenten inte har för mycket makt. Som han skriver i Politiken:

"The more restricted the functions of the kings, the longer their power will last unimpaired; for then they are more moderate and not so despotic in their ways; and they are less envied by their subjects. [...] There is a story that when" king Theopompus's wife "once asked him whether he was not ashamed to leave his sons a royal power which was less than he had inherited from hos father, 'No indeed,' he replied, 'for the power which I leave to them will be more lasting.'"

Så måhända kan man hävda att republikanerna skulle ha ett lättare jobb om de på något sätt kunde ordna så att kungen fick lite mera makt igen och sedan belysa de felsteg som kungen naturligtvis (?) skulle göra med hjälp av denna makt. Men att avsätta en maktlös monark; tycker folk i allmänhet att det är värt mödan...?

tisdag 1 maj 2012

Nina Björk återbesökt

Jag har just läst om Nina Björks bok Under det rosa täcket, från 1996, och kan konstatera att den fortfarande känns mycket aktuell. Om man utgår från den typ av feministisk analys som Björk för fram så kan man konstatera att det inte har hänt så värst mycket på jämställdhetsfronten.

Och själv måste jag säga att jag är sympatiskt inställd till det mål för feminismen som förs fram i boken, d.v.s. ett samhälle där "en människa kan födas till denna jord utan att få sin identitet formad av hur hon ser ut mellan benen". Detta är alltså en typ av feminism som inte är ute efter att uppvärdera det "kvinnliga", utan som vill lösa upp könsidentiteter. Som Björk skriver: "Feminismen bör vara en kamp för att ordet 'kvinna' inte ska betyda någonting mer än sin definition, 'en människa med bröst och slida'"; "att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår identitet oavsett kön".

Denna syn innebär dock att man t.ex. i politiken ibland måste betrakta "kvinnor" och "män" som grupper eftersom vi lever i ett patriarkat (det kan t.ex. gälla att bryta upp strukturer som diskriminerar till mäns fördel), men att målet bör vara att man inte ska behöva dessa gruppetiketter, d.v.s. att alla människor ska kunna vara individer istället. Detta innebär att man både måste verka på ett politiskt och ett "privat" plan för att uppnå en jämställd värld.

Det som idag fortfarande ter sig mest radikalt i Björks bok gäller nog just det privata engagemanget som kan behövas från människors sida för att övervinna de könsidentiteter som man fått (och ständig får) nerkörda i halsen: "Kvinnlighet är ett ständigt upprepat stylande av kroppen, en ständig upprepning som gör att vi blir kvinnor - och inte föds till det, som Simone de Beauvoir skriver i Det andra könet." När det gäller förväntningarna på hur kvinnor ska klä sig och tukta sina kroppar så kan man knappast hävda att saker har blivit bättre sedan Under det rosa täcket kom ut.

Och det är intressant att Björk till stor del har Simone de Beauvoir som inspirationskälla, ty den senares huvudsakliga budskap tycks på något sätt ha tappats bort i dagens feministiska diskurs. Och Björk sammanfattar detta budskap rätt bra i följande passage:

"För de feminister som har valt strategin att uppvärdera det kvinnliga, att se kvinnors traditionella  sätt att vara och handla som någonting positivt, för att på så sätt bekämpa patriarkatets nedvärdering av det kvinnor är och det kvinnor gör, så måste Simone de Beauvoir bli en stor stygg mormorsvarg. Hennes feministiska strategi är nämligen en helt annan, vilket beror på att hon placerar kvinnoförtrycket någon annanstans än vad dessa feminister gör. För Beauvoir handlar ett orättvist patriarkalt system inte om att kvinnor inte får betalt för de arbete som de utför i hemmen eller om att traditionellt kvinnliga sysslor som barnuppfostran och hushållsarbete ses som någonting oviktigt, eller om att 'kvinnliga värden' inte tas på allvar. För henne handlar den patriarkala orättvisan om att kvinnor i högre utsträckning än män berövas sina möjligheter att göra fria val, om att kvinnor har få möjligheter att handla aktivt som fria subjekt, om att de i stället ges vissa sociala roller (som hustrur, mödrar, älskarinnor) och sedan bedöms efter hur väl de uppfyller dessa roller - roller som i sig är styrda av mäns behov".