lördag 16 juni 2012

Var står folkpartiet?

Nu ska jag göra en av mina ovanliga dagspolitiska kommentarer. Närmare bestämt så gäller det Ekots lördagsintervju i vilken Jan Björklund var huvudperson. Vad jag noterar är att Björklund på vissa punkter tydligt framstår som företrädare för en "borgerlig vänster". En sådan observation är kanske inte så anmärkningsvärd, eller skulle åtminstone inte ha varit det för sisådär tjugo år sedan; men Björklunds image är ju lite mera "batongliberal" än t.ex. Bengt Westerberg, så det kan vara värt att observera att även han kan slå an socialliberala strängar.

Intrycket beror naturligtvis delvis på de frågor som behandlades i intervjun. Vad jag främst höjde på ögonbrynen för var Björklunds ståndpunkt att nivåerna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen borde ökas när kostnadsläget för dessa saker förbättras (vilket väsentligen har skett, som intervjuaren påpekade). Detta kan nog beskrivas som en ganska socialliberal syn (och jag sympatiserar med den). Men det var också intressant att höra Björklund slingra sig som en mask när det gällde genomförandet av dessa åtgärder, ty jag kan tänka mig att dessa "återställare" står i direkt motsats till ambitionerna hos de flesta moderater (och kanske också hos centerpartisterna), som troligen har målsättningen att hålla en permanent låg nivå i socialförsäkringarna (av ideologiska skäl).

Det var också intressant att höra att folkpartiets ståndpunkt i frågan om vilken vård papperslösa migranter ska få inte var lika extrem som moderaternas, och att kristdemokraternas vårdbidrag ter sig mycket störande för Björklund. Jag vet inte om jag låter helt absurd, men borde inte FP bilda regering med socialdemokraterna istället? Att komma till en acceptabel kompromiss med S i skolfrågorna (som tycks vara så viktiga för FP) torde inte vara omöjligt (åtminstone i en S+FP-regering). Och ett samarbete skulle ju underlättas av att S numera inte tycks vilja återställa så mycket av skattesänkningarna. Hur som helst vore det intressant (och troligen gynnsamt för demokratin) om den fasta blockpolitiken som har fått råda under åtminstone tio år kunde brytas upp efter valet 2014.

torsdag 14 juni 2012

Friedman och Hayek

Jag har även lyssnat på podcasten där Johan Norberg intervjuas om Milton Friedman (finns här). Jag har dock inte så mycket intressant att säga om den; syftet verkade väl mest ha varit att få Friedman att framstå i ganska god dager, så det är inte konstigt att de över huvud taget inte pratade om hans dubiösa etiska ståndpunkter (som naturligtvis spelar en viss roll i den politik som Friedman förespråkade). Det skulle för övrigt vara intressant att veta vad Johan Norberg har för etisk grundsyn (jag har inte lyckat luska ut det i de böcker av honom som jag har läst). Utan att veta vad folk har för normativ teori i grunden så är det nämligen svårt att utvärdera den politik de förordar (utom i de osannolika fall där det finns en politik som är bäst oavsett vilken etik man är anhängare av).

Programmet om F. A. Hayek var rätt hyfsat, även om hans teorier i likhet med det föregående programmet lades fram av vad som verkar vara en av hans anhängare (Johan Hakelius). Hayek är i allmänhet en person som ställer fler frågor än han besvarar, vilket gör att han har en ganska tvetydig ställning i det liberala lägret. En del av den problematiken framkom i diskussionen, men en halvtimme är knappast tillräckligt för att utveckla det hela (och det skulle behövas en mera kritisk intervjuare, vilket man naturligtvis inte kan vänta sig när syftet med podcastserien antagligen är att propagera för liberalism).

måndag 11 juni 2012

Addendum: Österrikisk ekonomi och utilitarism

Som jag nämnde i förra inlägget så måste man kombinera den österrikiska skolans insikter med någon normativ teori för att få fram politiska bör-satser (av typen vi bör avskaffa centralbanken eller statens våldsmonopol). Ingen "österrikare" som jag känner till (utom möjligen Wieser) har dock anammat utilitarismen (i dess hedonistiska form - Mises var ett slags preferensutilitarist). Detta brukar huvudsakligen bero på svårigheterna att mäta och jämföra njutning mellan människor, och/eller för att man tror sig kunna bevisa att det finns en annan etik som är "objektivt sann" (se t.ex. Rothbard eller Hoppe).

För egen del kan jag dock säga att jag varmt skulle välkomna någon som på ett genomfört sätt kombinerade hedonism med österrikisk nationalekonomi, eftersom jag redan är anhängare av den förra åskådningen och dessutom tycker att den senare har en del poänger. Och jag kan inte se att den antihedonistiska attityden skulle vara en essentiell del av österrikisk ekonomi. En österrikare som är (moralisk) hedonist skulle m.a.o. komma fram till exakt samma svar som antihedonisterna när det gäller t.ex. vad som orsakar prisbildning eller konjunkturcykler. (Att mätning av lycka skulle vara omöjligt är alltså inget a-priori-omdöme; och många av oss anser nog att det är möjligt, bara man inte har för höga krav på exakthet i mätningen.)

Vidare kan jag säga att om någon som förenar hedonism och österrikisk ekonomi kan visa på ett trovärdigt sätt att t.ex. laissez-faire-liberalism (nattväktarstat) är önskvärd, så skulle jag vara mera gynnsamt inställd till sådan politik än jag för tillfället är.

fredag 8 juni 2012

Krassén om österrikiska skolan

Nästa podcast från Timbro som jag lyssnade på handlade om den österrikiska nationalekonomiska skolan, och huvudsakligen om Ludwig von Mises. Patrick Krassén intervjuades. Jag har nog inte så mycket att anmärka på den beskrivning av österrikarna som framfördes, men jag skulle vilja göra en randanmärkning gällande förhållandet mellan nationalekonomi och (normativ) politisk teori.

När Krassén t.ex. säger att många österrikare vill avskaffa centralbanker så bör man hålla i minnet att det inte följer "logiskt" från en österrikisk metodologi, utan det krävs att man kombinerar den nationalekonomiska doktrinen med någon specifik normativ (etisk) teori för att nå fram till så extremt liberala slutsatser som många österrikare gör.

Och detta har naturligtvis betydelse för de som från början har en liberal grundsyn och intresserar sig av österrikiska skolan av den anledningen. Dessa människor bör alltså notera att det s.a.s. inte räcker att bli en fena på österrikisk ekonomi för att framgångsrikt kunna argumentera för laissez-faire. Och detta insåg t.ex. Mises lärjunge Murray Rothbard som därför såg behovet av att utveckla en mera rigorös normativ teori (än Mises' diffusa preferensutilitarism) som kombinerad med österrikiska ekonomiska insikter skulle resultera i ett förespråkande för "anarko-kapitalism".

Men, som sagt, är man inte övertygad av någon av de normativa teorier som österrikarna har fört fram så finns det också liten anledning att utan eftertanke svälja det liberala budskapet. Den österrikiska skolan innehåller flera intressanta insikter, men de kan lika gärna nyttjas om man t.ex. vill utforma en välfungerande välfärdsstat, t.ex. att göra rätt typ av omfördelande åtgärder. Ett välkänt exempel hos Mises är att om man vill att fattiga barn ska få tillgång till mjölk så bör man inte reglera priset på mjölk, utan istället köpa mjölk (för skattepengar) på den fria marknaden och sedan dela ut till barnen.

Med detta sagt så bör jag lägga in brasklappen att om man vill ha mycket omfattande planekonomi så har man troligen lite att hämta från österrikiska skolan, eftersom österrikarnas kritik mot planekonomi är mera värderingsfri än kritiken mot välfärdsstaten, d.v.s. de hävdar att planekonomi helt enkelt inte kan fungera (eftersom den så viktiga prismekanismen sätts ur spel). Resultatet skulle bli kaos, och "marknadspriser" skulle med nödvändighet uppstå genom en svart marknad eller dylikt.

tisdag 5 juni 2012

Pragmatisten Alexander Bard

Jag surfade lite på måfå och hittade tankesmedjan Timbros podcast Idésherpa. Tänkte jag skulle göra några blogginlägg om de personer och tänkare som diskuteras i dessa program. Jag börjar med programmet där Alexander Bard talar om pragmatismen.

Bard är en person som jag inte är så inläst på, men jag tycker han ofta har sagt tänkvärda saker. Och jag måste säga att hans aktier steg en aning hos mig när jag hörde honom tala om pragmatismen - en filosofisk inriktning som också jag är mycket tilltalad av. I likhet med honom så skulle jag vilja uppmana "liberaler" att läsa mer av sådana tänkare som William James, Friedrich Nietzsche och Richard Rorty (istället för Ayn Rand och Robert Nozick).

Tyvärr är dock Bard en ganska ensam röst inom den svenska liberalismen (och det är tydligt i podcasten att intervjuaren Håkan Tribell är ganska skeptisk). "Filosofiskt är liberalismens grundförutsättning felaktig", säger han; och det duger oftast inte för hardcore-liberaler - för dem måste liberalismen på något sätt kunna bevisas var moraliskt överlägsen. Som varm anhängare av Rorty kan dock inte Bard ställa upp på detta; i likhet med Rorty är han "ironisk" liberal, d.v.s. att man kan "försvara den liberala positionen, inte som fundamentala liberaler som säger att individens okränkbarhet är utgångspunkten för vår syn på samhället, utan utifrån perspektivet att den liberala demokratin [...] är de[t] överlägset bästa" systemet som testats (detta är Bards ord).

Om liberalismen är bra eller inte handlar alltså enligt Bard om att betrakta liberala staters empiriska framgång jämfört med andra system. Han medger själv att det hela kan betraktas som "komplext och rörigt; det är inte så lätt. Men tillvaron är inte lätt". Intellektuell hederlighet kräver enligt Bard att man erkänner detta och inte gör frågan om den "rätta" politiska ideologin lättare än vad den är. Konsekvensen blir dock för Bards del att han endast engagerar sig kring vissa specifika frågor (t.ex. FRA-lagen och narkotikalegalisering) och han tycks inte vara så mån om att slaviskt följa den vanliga "Timbrohögerns" agenda (och faktum är att han propagerar för medborgarlön, vilket säkerligen inte alla som kallar sig liberaler ställer upp på).

Hur som helst gillar jag att lyssna på Alexander Bard. Man kanske skulle ta och läsa lite av det han har skrivit också...