fredag 20 juli 2012

Några ord om Leo Strauss

Den senaste tiden har jag läst en del om och av Leo Strauss, framför allt har jag läst om hans bok Natural Right and History. Strauss (född 1899, död 1973) var en tyskfödd politisk teoretiker, eller idéhistoriker, eller vad man nu ska kalla honom. En del skulle kanske kalla honom politisk filosof, men det ville han i alla fall aldrig kalla sig själv. Hur som helst hamnade han i USA där han blev en slags profetisk figur fr.o.m. slutet av 40-talet, då han blev professor i Chicago. Han hamnade på tapeten igen under George W. Bushs tid eftersom en del av de s.k. neokonservativa som formade mycket av utrikespolitiken ansågs vara "straussianer".

Hur som helst kan man säga att inom politisk-teoretiska kretsar så är Strauss mest känd för sin speciella metod att läsa gamla tänkare. Han ansåg nämligen att författare som har kontroversiella idéer oftast har varit tvungna att dölja sina verkliga tankar bakom en lättillgänglig fasad av mera tillrättalagda idéer; de har dolt sin esoteriska doktrin bakom en exoterisk. Och om man läser vissa författare med detta i åtanke så kan man enligt Strauss finna intressanta saker som strider mot de gängse tolkningarna av t.ex. Platon eller Machiavelli.

Sedan har det dock ofta hävdats att denna metod mest tjänat som ett verktyg för att sprida den syn som Strauss hade på det moderna samhällets problem (bl.a. den dekadens bland ungdomen som ska ha startat under 1960-talet) och att tolkningarna oftast sker i ljuset av dessa "terapeutiska" syften. Själv har jag inte så stora problem med att man s.a.s. läser idéhistoria "instrumentellt" och gör tolkningar som ska främja ens politiska intressen; huvudsaken är att man är öppen med vilka dessa intressen är.

Strauss' intresse är främst att återuppväcka och sprida vad han kallar "klassisk naturrätt", främst inspirerad av sådana tänkare som Platon, Aristoteles och Cicero. Denna naturrätt är dock av ett slag som inte ger mycket till konkreta principer om hur en stat ska styras; det viktigare är snarare att man ger ett svar på frågan vem som ska styra. Och svaret på den frågan handlar mest om att de "visa" bör styra, även om det i praktiken måste innebära en jämkning mellan behovet av samtycke (demokrati) och behovet av vishet.

Och själv tror jag att det intressantaste sättet att kritisera Strauss gäller hans syn på "visdom" eller behovet av att ersätta "åsikter" med "kunskap". Vad han försöker göra (i bl.a. Natural Right and History) är att ifrågasätta klyftan mellan "vara" och "böra", d.v.s. att han anser att fakta på något sätt kan grunda värderingar genom användandet av blotta "förnuftet". Så som jag läser honom så ter sig detta som den viktigaste punkten i hela hans politiska filosofi (i den mån han har någon egen). Konstigt nog har dock mycket lite Straussforskning (såvitt jag kan bedöma efter diverse bläddrande i artikeldatabaser) intresserat sig för den frågan, d.v.s. hur Strauss bär sig åt för att försvara en kognitivistisk metaetik.

I själva verket tror jag man skulle kunna konstruera en ganska spännande "inverterad" straussianism, om man i likhet med Strauss läser politisk idéhistoria på ett "terapeutiskt" eller "instrumentellt" sätt, men samtidigt ger ett mera hållbart svar på den metaetiska frågan. Detta genom att istället understryka klyftan mellan vara och böra, och på så sätt s.a.s. vända Strauss upp och ner. Jag tror man på så sätt skulle få en historieskrivning med andra hjältar och skurkar än de som Strauss målar upp. Ett intressant nytt "paradigm" inom politisk teori kanske?

fredag 13 juli 2012

Nihilism och demokrati

Det hävdas ofta att man inte kan dra några slutsatser om önskvärdheten av ett specifikt politiskt system utifrån en nonkognitivistisk (värdenihilistisk) metaetisk hållning; att det inte är en tillräcklig grundval för t.ex. försvaret av demokratin. Själv har jag dock i olika sammanhang försökt med lite tentativa försvar av demokrati på just en nonkognitivistisk grundval, och jag tänkte att jag åtminstone skulle försöka besvara en vanlig invändning (den om Hitler och Stalin etc., se nedan) här och nu.

Först och främst: vad är nonkognitivism? Kort sagt innebär det att det är meningslöst att tala om värderingar som sanna och falska, eller att det inte går att tala om någon specifik värdering som varandes bättre än någon annan. När det gäller värderingar finns inga fakta som vi kan leta reda på ute i världen. Frågan om huruvida personen X stal min plånbok den 24 april 2005 är en fråga om fakta: antingen gjorde X det eller inte, och vi kan ta reda på om så var fallet om det t.ex. fanns en videokamera som dokumenterade händelsen. Frågan "tog X plånboken?" kan alltså (i princip) besvaras med "sant", eller "falskt".

Men hur är det med frågan om huruvida det var omoraliskt av X att ta min plånbok? Går den att besvara med "sant" eller "falskt". Om vi formulerar frågan i stil med "jag tycker att det var omoraliskt av X att...", eller "de flesta skulle tycka det var omoraliskt av X att...", så tycks det vara möjligt. Men vi har då inte besvarat värderingsfrågor, utan bara faktafrågor av ovanstående typ. Vi har med en empirisk undersökning besvarat faktafrågan om människors åsikter, men vi har inte besvarat frågan "är det omoraliskt att stjäla?" Kort sagt: vi kan alla ha våra egna åsikter om huruvida det är omoraliskt att stjäla, men det finns inga fakta som kan avgöra frågan. Ingen åsikt i frågan är objektivt bättre, eller mera "sann" än någon annan.

Hur kan då en sådan metaetiskt hållning användas för att försvara demokrati? Tänk er att 40% av befolkningen vill tillåta abort och att 60% vill förbjuda det. Vad skulle vi ha för anledning att tillåta abort om det inte finns någon ståndpunkt i frågan som är objektivt bättre än någon annan? Det enda vi har att gå på är ju hur många som föredrar det ena framför det andra, eftersom vi inte kan vikta alternativen på något sätt utifrån "kvaliteten" på ståndpunkterna eller dylikt.

Men så finns naturligtvis invändningen att typer som Stalin och Hitler skulle ju kunna vara nonkognitivister och ändå göra statskupp och införa ett odemokratiskt system. Det tycks isåfall vara fullt möjligt att vara både nonkognitivist och antidemokrat). Mitt svar på denna fråga är att de genom sina handlingar visar att de inte är nonkognitivister av den typ som jag beskrev ovan. Ty är det inte absurt att tänka sig att en person som anser att det inte finns några objektiva orsaker att betrakta lag a som varande bättre än lag b, ändå går genom eld och vatten för att genomföra lag b, trots att det inte finns någon majoritet som stöder den? Genom sina handlingar tycks denna diktator anse att det faktum att hen gillar b är ett gott skäl att föredra b, och eftersom hen är beredd att genomföra b trots bristen på majoritetsstöd så tycks hen anse att det ändå finns kvalitetsskillnader när det gäller moraliska åsikter: det faktum att diktatorn gillar b tycks vara ett bättre skäl än det faktum att medborgare X ur majoritetsuppfattningen gillar a. Om vi låter alla medborgare mötas parvis, en ur minoriteten och en ur majoriteten, skulle vi ju ha kvar en rest med människor som föredrar a. Och vad har vi då för orsaker att inte genomföra a (alternativet till det diktatoriska b) om vi är konsekventa nonkognitivister? Att just jag råkar ingå i minoriteten kan inte anses vara ett bättre skäl att införa b än det faktum att du ingår i majoriteten som vill ha a.

Men detta kanske trots allt inte är en så intressant uppfattning, med tanke på att de flesta nuförtiden ändå är demokrater? Problemet är nog att det fortfarande finns många som inte gillar "ren" majoritetsdemokrati. Många anser t.ex. att det ska krävas två-tredjedels majoritet i vissa "viktiga" frågor (en del anser i alla frågor). En sådan uppfattning är dock svår att försvara om man inte anser att det finns något extra moraliskt värde i lagar som råkar utgöra status quo. Även om en minoritet i detta system inte aktivt kan skapa nya lagar så går det ändå inte att försvara minoritetens "rätt" att hindra en majoritet från att genomföra sin vilja.

Detta kan naturligtvis leda till majoritetens "tyranni". I den mån som "tyranni" betyder "göra saker som jag inte gillar" (vilket det historiskt sett ofta har gjort), så är det en meningslös invändning. I denna bemärkelse ser vi majoritetens "tyranni" i aktion i alla demokratiliknande system idag (Sveriges icke-borgerliga väljare "tyranniseras" idag av alliansen, åtminstone i de frågor de lyckas säkra en majoritet), och det är inget att bli störd av. I den bemärkelsen innebär demokrati att man röstar fram vem som ska tyrannisera vem.

Om man däremot fruktar att tyranni här ska betyda att en majoritet tar ifrån en minoritet de grundläggande politiska rättigheterna som är nödvändiga för en demokrati, så har frågan nästan besvarat sig själv allaredan. För att vi över huvud taget  ska kunna veta ifall en majoritet av befolkningen föredrar a framför b så måste vi ha en metod för att ta reda på detta. Detta är just denna metod som är demokrati. Och det säger sig självt att alla medborgare måste vara fria att yttra sig öppet (och rösta) om förslagen för att vi ska kunna veta vad de tycker om dem. Detta tycks innebära att om dessa politiska rättigheter avskaffas för en minoritet så har vi inte längre demokrati, vilket innebär att "majoritetstyranni" i den meningen inte är möjlig i en demokrati. Så fort någon sådan inskränkning av rättigheter sker så har vi inte längre demokrati utan diktatur, och då duger knappast "civiliserad" politisk filosofi som ledstjärna för vad vi ska göra, utan då gäller det att ta till vapen för att återinsätta demokratin igen (eller att bilda en demokratisk utbrytarstat).

(Och för övrigt så visar historien att system som gör det möjligt för minoriteter att stoppa minoritetens önskningar knappast har varit ett särskilt effektivt skydd mot vad många av oss skulle anse som värdefulla rättigheter. Vad vi ser i realiteten i sådana system är snarare minoriteternas förtryck av majoriteten än motsatsen.)

lördag 7 juli 2012

Skala för individualism i samhällsteori

Jag råkade stöta på denna "Individualismus-Skala der gesellschaftsteoretischen Konzeptionen" (i en artikel av Gerhard Engel, som dock lånat den av någon annan...) som kanske någon människa därute tycker är intressant. Jag uttalar mig inte om skalans eventuella för- eller nackdelar; jag presenterar den bara som den står. Skalan är (efter min typografiska omdisposition) utformad så att de mest "individualistiska" teoretikerna står längst upp och de mest "kollektivistiska" längst ner. De som har värdena +1, +2 och +3 betecknas som "kommunitaristiska" (eller bör man säga "kommunitära"?).

-5   Kapitalistisk anarkism     Murray Rothbard, David Friedman
-4   Radikal marknadsliberalism     Ludwig von Mises, Milton Friedman
-3   Ordoliberalism     Eucken, Röpke, Hayek
-2   Postmodern pragmatism     Lyotard, Rorty
-1   Öppet samhälle     Karl Popper
0    Reflexiv jämvikt, politisk liberalism     John Rawls
+1  Kommunitaristisk liberalism     Etzioni
+2   Deliberativ demokrati, Civilsamhälle [Zivilgesellschaft]     Habermas, Arendt
+3   Social kommunitarism     Michael Walzer
+4   Kulturalistisk kommunitarism     Taylor, McIntyre
+5   Kollektivism     Marx (?), Engels, Lenin

söndag 1 juli 2012

Nina Björk om det mätbara

Nina Björk tog idag i sin krönika i Godmorgon världen! upp en fråga som är oerhört intressant, (politisk-)filosofiskt sett. Hon hävdade att det är ett problem att verksamheter ofta bedöms efter sin mätbarhet, trots att många verksamheters värde ligger i saker som inte kan mätas. Ett exempel gällde en balettlektion, där själva "roligheten" (eller lyckan) i det hela inte syns så mycket utåt, eftersom det krävs mycket koncentration. Men ett mera konkret exempel som hon tog upp är att bibliotekens "framgång" mäts i antalet utlånade böcker snarare än styrkan i läsupplevelserna.

Det ligger mycket i detta. Jag håller med om att min inte kan bedöma verksamheter endast efter "objektiva" kriterier. Men även om vi ofta inte kan lita till faktisk mätbarhet så tror jag inte vi helt kan överge den kvantitativa dimensionen vid bedömningen. Och är det inte i själva verket ett slags kvantitativt förhållande Björk åberopar när hon talar om styrkan i en läsupplevelse? Denna är kanske inte objektivt mätbar, men den är subjektivt kännbar; och är det inte så att vi (allt annat lika) föredrar en starkare läsupplevelse snarare än en svagare (det rör sig således om ett kvantitativt förhållande).

Detta är förstås en gammal grundidé inom utilitarismen, d.v.s. att kvantitet ska multipliceras med intensitet. Om bibliotek A lånar ut 10.000 böcker om året och bibliotek B 7.000 böcker om året så kan vi visserligen anse att bibliotek A är ett "bättre" bibliotek givet att vi inte har något annat att gå efter. Men om vi har orsak att anta att många som lånar böcker på bibliotek B har starkare läsupplevelser (som ger mera lycka) så kan vi bli tvungna att revidera vårt omdöme.

Nu tror jag att Nina Björks farhåga är att verksamheter ska bedömas efter alltför snäva "ekonomistiska" kriterier om mätbarhet är det som skall gälla när olika verksamheter bedöms. Själv anser jag dock att man inte i detta fall ska kasta ut barnet med badvattnet. För att göra bedömningar av världen omkring oss och om vilka verksamheter som bör gynnas så behövs någon form av kvantifiering (även om graden av exakthet är något bristfällig). Huvudsaken är att det är rätt saker man mäter. Och jag tror knappast att Björks farhågor är befogade om man väljer en utilitaristisk kalkyl snarare än en "ekonomistisk" - i en utilitaristisk välfärdsstat finns det got om utrymme för balettskolor och bibliotek.