tisdag 14 augusti 2012

Är Mackies misstagsteori kognitivistisk?

En av de mest kända teorierna inom metaetik är J. L. Mackies misstagsteori ("error theory"). Jag har inte undersökt denna teori så extremt djupt men jag upplever att andrahandsbeskrivningar av den sällan tycks göra den rättvisa. Vad jag ifrågasätter är om den bör beskrivas som en kognitivistisk teori.

Frågan om kognitivism eller inte handlar om huruvida värdeutsagor är av den typen att de kan sägas vara sanna eller falska. En kognitivist hävdar alltså att värderingar är av typen "det är sant att mord är omoraliskt", medan (den mest "osofistikerade") nonkognitivisten hävdar att en sådan utsagas egentliga mening är som ett imperativ "mörda inte!" eller ett känsloutbrott, "mord, bu!". Detta är alltså en fråga om värdeutsagors struktur och mening.

Sedan kan man ställa en ontologisk fråga om vad värden är för någonting. Här är det nog enklast att tala om realism och antirealism. Realisten hävdar att moraliska värden s.a.s. finns ute i världen oberoende av subjekten som diskuterar dem; att det finns moraliska fakta.

Normalt sett brukar nonkognitivister också vara antirealister. Och det är ju ganska lätt att förstå: om det inte finns några "objektiva" värden därute i världen, hur kan vi då formulera meningsfulla (verifierbara) värdeutsagor? Mackies teori är dock udda på det sättet att den kombinerar kognitivism med antirealism. Vad han hävdar (se främst boken Ethics. Inventing Right and Wrong) är att moralisk argumentation brukar föras på ett sätt som pekar på existensen av objektiva värden, men eftersom det inte finns några objektiva värden (moraliska fakta) så måste alla värdeutsagor vara falska.

Detta beskrivs alltså vanligtvis som en kognitivistisk teori. Vad jag undrar är om man på ett meningsfullt sätt kan beskriva teorin så. Visst kan man tillstå att människor ofta diskuterar som om det skulle existera moraliska fakta, men om man samtidigt hävdar att begreppet "moraliskt faktum" är obegripligt (vilket Mackie gör) så tycks det som att innebörden av dessa diskussioner också måste bli obegriplig. Jag ser inget fel i att hävda en "misstagsteori" när det gäller människors sätt att resonera, men att sedan hävda att de utsagor som är resultatet av detta "misstag" alltid är falska, kan knappast vara rätt, om inget verifierbart påstående kommer ut av dessa resonemang.

Visst kan man på ett lösligt sätt hävda att meningslösa påståenden kan betraktas som "falska". Ett påstående som "min kniv är elak idag" skulle man kanske kunna beteckna som falskt eftersom egenskapen att vara elak helt enkelt inte kan kopplas samman med en kniv. Men man skulle också kunna säga att utsagan är meningslös (obegriplig), och inte kan betecknas som sann eller falsk (förrän vi har undersökt dess "egentliga" mening).

Min slutsats är alltså att det tycks vara en smaksak om man betecknar meningslösa påståenden som "alltid falska" eller "varken sanna eller falska"; men vad det gäller metaetik så talar man egentligen om samma sak: nonkognitivism. För att man ska kunna tala om kognitivism borde nog utsagor vara av den typen att de kan vara falska eller sanna (beroende på resultatet av verifieringsprocessen). Om de med nödvändighet alltid är "falska" (eftersom de alltid tycks hävda existensen av något som definitivt inte finns, eftersom det man hänvisar till är obegripligt) är det en smula vilseledande att tala om kognitivism.

Med andra ord: om nonkognitivism för närvarande definieras som uppfattningen att värdeutsagor inte kan vara sanna eller falska, så tror jag att man lika gärna kan inkorporera uppfattningen att värdeutsagor alltid är falska i denna definition, eftersom de i praktiken tycks betyda samma sak.

onsdag 8 augusti 2012

Axel Hägerström

Axel Hägerström (1868-1939) är troligen den mest kände filosofen som Sverige har frambringat (om man inte räknar Swedenborg som filosof). Jag gissar dock att inte så många utanför de mest filosofiintresserades kretsar känner till hans idéer. Själv har jag dock just läst om Hägerström-boken Moralfilosofins grundläggning, en volym från 1980-talet som innehåller dels det oförglömliga tal han höll vid installationen som professor i praktisk filosofi (Om moraliska föreställningars sanning), dels ett antal tidigare outgivna föreläsningar under rubriken Kunskapsteoretisk grundläggning av den praktiska filosofin.

Den sistnämnda texten har jag nästan upplevt som oläslig, men installationstalet innehåller i några pregnanta formuleringar det som Hägerström troligen är mest känd för. Jag citerar vad utgivaren skriver i förordet: Om moraliska föreställningars sanning "kan betraktas som en av den västerländska filosofins klassiker. För första gången framställs klart och otvetydigt en nonkognitivistisk teori om de moraliska omdömenas natur."

Den fråga som Hägerström ställer är m.a.o. denna: "Är det riktigt att fråga efter moraliska föreställningars sanning?" Svaret bli nej. "Då vetenskapen endast har att framställa, vad som är sant, men det är omening att betrakta en föreställning om ett böra såsom sann, kan ingen vetenskap ha till uppgift att framställa, huru vi bör handla". Detta är alltså nonkognitivism, eller det som Hedenius (en annan företrädare, i en senare generation, för denna "Uppsalaskola") kallade värdenihilism.

Ofta brukar Hägerströms uppfattning sammanfattas (även om det inte uttrycks så i den ovannämnda skriften) så att värdutsagor av typen "frihet är bra" eller "det är fel att stjäla" egentligen kan översättas som "frihet, hurra!" respektive "stjäla, bu!". Det rör sig alltså om känsloutstötningar, snarare än om "riktiga" påståenden som kan verifieras (eller falsifieras). Filosofiskt intresserade känner kanske igen detta från A.J. Ayers emotivism.

Vad värdenihilismen gör är alltså att förneka att det finns saker som är objektivt goda eller onda. Detta är något som en del finner vara en ganska farlig åsikt (t.ex. Leo Strauss, som jag nyligen bloggade om); om man inte tror på "sanningen" hos sina värderingar kanske man inte står upp för dem lika modigt när de ifrågasätts (och ska man tala med Strauss så är det denna oförmåga som leder till att sådana som Hitler kan ta makten). Hägerström såg dock saken annorlunda; för honom var värdenihilismen snarare ett skydd mot människor som anser sig berättigade att gå över lik för att uppnå sina ideal (även om nonkognitivismens sanning i sig själv naturligtvis inte har att göra med dess "nytta" eller "farlighet"). Han skriver:

"[F]öreställningen om den egna moraliska åskådningen såsom absolut auktoriserad och därmed den enda rätta har lett och skall alltid leda till fanatism. [...] Det är klart, att om rättsmedvetandet i ett samhälle klyver sig, men varje part ger åt sina värden absolut helgd, skall fanatismen blomstra. [...] Emellertid behöva icke under alla omständigheter vi, som framför allt önska släktets lycka och kultivering, misströsta. [...] När vi en gång tagit det sista steget och lämnat bakom oss all öppen eller hemlig tro på våra värdens kosmiska och därmed objektiva betydelse", så kommer moralen att "födas på nytt ur det gamlas aska med friare och fjärrsyntare blick. Den skall då ock präglas av det mildare bedömandet av all mänsklig strävan, som följer med betraktelsen sub specie aeternitatis, med insikten i att allt dock blott är led i ett ändlöst naturligt sammanhang, där ingenting i och för sig är högre eller lägre".

Jag drar mig för att direkt rekommendera läsning av Hägerström till människor som bara vill känna sig filosofiskt allmänbildade. Men det kan ju vara bra att åtminstone ha ett hum om vad Sveriges mest kände filosof hade för typ av tankar...