tisdag 14 augusti 2012

Är Mackies misstagsteori kognitivistisk?

En av de mest kända teorierna inom metaetik är J. L. Mackies misstagsteori ("error theory"). Jag har inte undersökt denna teori så extremt djupt men jag upplever att andrahandsbeskrivningar av den sällan tycks göra den rättvisa. Vad jag ifrågasätter är om den bör beskrivas som en kognitivistisk teori.

Frågan om kognitivism eller inte handlar om huruvida värdeutsagor är av den typen att de kan sägas vara sanna eller falska. En kognitivist hävdar alltså att värderingar är av typen "det är sant att mord är omoraliskt", medan (den mest "osofistikerade") nonkognitivisten hävdar att en sådan utsagas egentliga mening är som ett imperativ "mörda inte!" eller ett känsloutbrott, "mord, bu!". Detta är alltså en fråga om värdeutsagors struktur och mening.

Sedan kan man ställa en ontologisk fråga om vad värden är för någonting. Här är det nog enklast att tala om realism och antirealism. Realisten hävdar att moraliska värden s.a.s. finns ute i världen oberoende av subjekten som diskuterar dem; att det finns moraliska fakta.

Normalt sett brukar nonkognitivister också vara antirealister. Och det är ju ganska lätt att förstå: om det inte finns några "objektiva" värden därute i världen, hur kan vi då formulera meningsfulla (verifierbara) värdeutsagor? Mackies teori är dock udda på det sättet att den kombinerar kognitivism med antirealism. Vad han hävdar (se främst boken Ethics. Inventing Right and Wrong) är att moralisk argumentation brukar föras på ett sätt som pekar på existensen av objektiva värden, men eftersom det inte finns några objektiva värden (moraliska fakta) så måste alla värdeutsagor vara falska.

Detta beskrivs alltså vanligtvis som en kognitivistisk teori. Vad jag undrar är om man på ett meningsfullt sätt kan beskriva teorin så. Visst kan man tillstå att människor ofta diskuterar som om det skulle existera moraliska fakta, men om man samtidigt hävdar att begreppet "moraliskt faktum" är obegripligt (vilket Mackie gör) så tycks det som att innebörden av dessa diskussioner också måste bli obegriplig. Jag ser inget fel i att hävda en "misstagsteori" när det gäller människors sätt att resonera, men att sedan hävda att de utsagor som är resultatet av detta "misstag" alltid är falska, kan knappast vara rätt, om inget verifierbart påstående kommer ut av dessa resonemang.

Visst kan man på ett lösligt sätt hävda att meningslösa påståenden kan betraktas som "falska". Ett påstående som "min kniv är elak idag" skulle man kanske kunna beteckna som falskt eftersom egenskapen att vara elak helt enkelt inte kan kopplas samman med en kniv. Men man skulle också kunna säga att utsagan är meningslös (obegriplig), och inte kan betecknas som sann eller falsk (förrän vi har undersökt dess "egentliga" mening).

Min slutsats är alltså att det tycks vara en smaksak om man betecknar meningslösa påståenden som "alltid falska" eller "varken sanna eller falska"; men vad det gäller metaetik så talar man egentligen om samma sak: nonkognitivism. För att man ska kunna tala om kognitivism borde nog utsagor vara av den typen att de kan vara falska eller sanna (beroende på resultatet av verifieringsprocessen). Om de med nödvändighet alltid är "falska" (eftersom de alltid tycks hävda existensen av något som definitivt inte finns, eftersom det man hänvisar till är obegripligt) är det en smula vilseledande att tala om kognitivism.

Med andra ord: om nonkognitivism för närvarande definieras som uppfattningen att värdeutsagor inte kan vara sanna eller falska, så tror jag att man lika gärna kan inkorporera uppfattningen att värdeutsagor alltid är falska i denna definition, eftersom de i praktiken tycks betyda samma sak.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar