onsdag 8 augusti 2012

Axel Hägerström

Axel Hägerström (1868-1939) är troligen den mest kände filosofen som Sverige har frambringat (om man inte räknar Swedenborg som filosof). Jag gissar dock att inte så många utanför de mest filosofiintresserades kretsar känner till hans idéer. Själv har jag dock just läst om Hägerström-boken Moralfilosofins grundläggning, en volym från 1980-talet som innehåller dels det oförglömliga tal han höll vid installationen som professor i praktisk filosofi (Om moraliska föreställningars sanning), dels ett antal tidigare outgivna föreläsningar under rubriken Kunskapsteoretisk grundläggning av den praktiska filosofin.

Den sistnämnda texten har jag nästan upplevt som oläslig, men installationstalet innehåller i några pregnanta formuleringar det som Hägerström troligen är mest känd för. Jag citerar vad utgivaren skriver i förordet: Om moraliska föreställningars sanning "kan betraktas som en av den västerländska filosofins klassiker. För första gången framställs klart och otvetydigt en nonkognitivistisk teori om de moraliska omdömenas natur."

Den fråga som Hägerström ställer är m.a.o. denna: "Är det riktigt att fråga efter moraliska föreställningars sanning?" Svaret bli nej. "Då vetenskapen endast har att framställa, vad som är sant, men det är omening att betrakta en föreställning om ett böra såsom sann, kan ingen vetenskap ha till uppgift att framställa, huru vi bör handla". Detta är alltså nonkognitivism, eller det som Hedenius (en annan företrädare, i en senare generation, för denna "Uppsalaskola") kallade värdenihilism.

Ofta brukar Hägerströms uppfattning sammanfattas (även om det inte uttrycks så i den ovannämnda skriften) så att värdutsagor av typen "frihet är bra" eller "det är fel att stjäla" egentligen kan översättas som "frihet, hurra!" respektive "stjäla, bu!". Det rör sig alltså om känsloutstötningar, snarare än om "riktiga" påståenden som kan verifieras (eller falsifieras). Filosofiskt intresserade känner kanske igen detta från A.J. Ayers emotivism.

Vad värdenihilismen gör är alltså att förneka att det finns saker som är objektivt goda eller onda. Detta är något som en del finner vara en ganska farlig åsikt (t.ex. Leo Strauss, som jag nyligen bloggade om); om man inte tror på "sanningen" hos sina värderingar kanske man inte står upp för dem lika modigt när de ifrågasätts (och ska man tala med Strauss så är det denna oförmåga som leder till att sådana som Hitler kan ta makten). Hägerström såg dock saken annorlunda; för honom var värdenihilismen snarare ett skydd mot människor som anser sig berättigade att gå över lik för att uppnå sina ideal (även om nonkognitivismens sanning i sig själv naturligtvis inte har att göra med dess "nytta" eller "farlighet"). Han skriver:

"[F]öreställningen om den egna moraliska åskådningen såsom absolut auktoriserad och därmed den enda rätta har lett och skall alltid leda till fanatism. [...] Det är klart, att om rättsmedvetandet i ett samhälle klyver sig, men varje part ger åt sina värden absolut helgd, skall fanatismen blomstra. [...] Emellertid behöva icke under alla omständigheter vi, som framför allt önska släktets lycka och kultivering, misströsta. [...] När vi en gång tagit det sista steget och lämnat bakom oss all öppen eller hemlig tro på våra värdens kosmiska och därmed objektiva betydelse", så kommer moralen att "födas på nytt ur det gamlas aska med friare och fjärrsyntare blick. Den skall då ock präglas av det mildare bedömandet av all mänsklig strävan, som följer med betraktelsen sub specie aeternitatis, med insikten i att allt dock blott är led i ett ändlöst naturligt sammanhang, där ingenting i och för sig är högre eller lägre".

Jag drar mig för att direkt rekommendera läsning av Hägerström till människor som bara vill känna sig filosofiskt allmänbildade. Men det kan ju vara bra att åtminstone ha ett hum om vad Sveriges mest kände filosof hade för typ av tankar...

1 kommentar:

  1. Intressant. Jag införskaffade för några år sedan en samling av filosofiska essäer av Hägerström, ovetande om hur oläslig han är för det mesta, och mest för att jag var nyfiken. Synd på Sveriges kanske enda "riktiga" filosof som Liedman sa i Filosofiska rummet (Sverige – ett filosofiskt U-land?). Inbillar mig att jag har förstått lite grunder i alla fall.

    Tips till andra intresserade: Finns en kort introduktion till Hägerströms grunidéer i Ola Sigursons bok Den lyckliga filosofin: Etik och politik hos Hägerström, Tingsten, makarna Myrdal och Hedenius.

    SvaraRadera