fredag 26 oktober 2012

Hayeks liberala samhälle

Den senaste tiden har jag ägnat åt att studera F. A. Hayeks Law, Legislation and Liberty, vilket är samlingsnamnet för en trilogi bestående av dessa böcker: Rules and Order (1973), The Mirage of Social Justice (1976) samt The Political Order of a Free People (1979). För dem som inte vet det kan jag nämna att Hayek var en ekonom, född i Österrike 1899 och död 1992. Han var en viktig figur i den s.k. österrikiska skolan inom nationalekonomi och tilldelades "nobelpriset" i ekonomi 1974.

På det politiska planet är han mest känd för att ha försvarat vad man kan kalla klassisk liberalism. I Law, Legislation and Liberty (vilket åtminstone Hayek själv troligen såg som sitt magnum opus) beskriver han de principer som leder till "The Great Society". Huvudsakligen gäller det att se till att statens verksamhet är så liten som möjligt; vad den ska syssla med är främst att skydda människor mot yttre och inre våldsverkare, men den kan också sköta vissa andra verksamheter som Hayek inte tror att marknaden ensam kan tillhandahålla (viss infrastruktur, forskning etc.) samt upprätthålla en viss blygsam välfärdsstat i form av bidrag till dem som helt misslyckas att finna utkomst på den fria marknaden.

Hans mest utarbetade ståndpunkter gäller dock demokratins utformning. Vad Hayek anser vara nödvändigt för att upprätthålla ett liberalt samhälle är att en regering (eller en parlamentarisk majoritet) är bunden vid generella principer och inte kan utfärda vilka dekret som helst eller gynna speciella väljargrupper. Till detta ändamål föreslår han en uppdelning i två kammare: en som liknar våra nuvarande parlament och en som endast har till uppgift att slå fast vissa ramar inom vilka den föregående kammaren (som utser regeringen) kan verka. Värt att notera är att den senare kammarens ledamöter väljs enligt mycket restriktiva principer: man måste ha fyllt 45 år för att bli vald (och mandatperioderna är 15 år). Dessutom kan man tillägga att Hayek anser att inga människor som får sin inkomst från staten (t.ex. genom att vara anställd av den eller i egenskap av pensionär) ska ha rösträtt!

Nåväl, den exakta beskrivningen av Hayeks idealsamhälle är inte vad jag främst är intresserad av hos honom. Anledningen till att jag studerar hans skrifter är att jag vill ta reda på vilka normativa principer han använder för att kunna hävda att hans "Great Society" verkligen är så "Great". Det går ju alltid an att beskriva ett utopiskt samhälle vilket som helst, men själva beskrivningen är ju inte så intressant om det inte finns några särskilda skäl för att kämpa för just denna utopi. Det brukar dock ofta konstateras att Hayek är mycket ofullständig som moralfilosof, och jag kan inte annat än sälla mig till dessa kritiker. Hans samlade verk utgör ett ganska imponerande försök att diskutera olika politisk-filosofiska frågor, men det är i mycket en koloss på lerfötter. Oftast talar han i extremt generella termer om att liberalismen är nödvändig för "civilisationens" framåtskridande o.dyl.

Den mest intressanta antydan till en normativ teori (d.v.s. en teori enligt vilken man kan säga att ett politiskt system är bättre än något annat) som framgår i Law, Legislation and Liberty är dock att olika system kan jämföras med avseende på här stora chanser en slumpmässigt vald individ har att leva ett gott liv. Hayek förklarar dock aldrig hur denna teori ska operationaliseras (göras mätbar). Man kan dock ställa sig frågan om de mest "liberaliserade" länderna i världen är de som skulle falla bäst ut om man verkligen försökte sig på att mäta detta...

fredag 19 oktober 2012

Vem älskar Ronald Reagan?

Ju mer jag läser av Murray Rothbards dagspolitiska inlägg, desto mer framstår han som en direkt spegelbild till Noam Chomsky. Medan den senare ratar både demokrater och republikaner från vänster, gör Rothbard detsamma från höger (även om begreppen höger och vänster här har en ganska oklar betydelse). I vissa fall kan man också påstå att de kritiserar det politiska etablissemanget för exakt samma saker; detta gäller i synnerhet USA:s utrikespolitik.

När det gäller skatte- och välfärdspolitik har de dock helt olika syn (även om jag inte vet exakt hur Chomskys åsikter ser ut på denna punkt), men det är ändå uppfriskande med författare som inte känner sig tvungna att argumentera enligt devisen "min fiendes fiende är min vän", d.v.s. känna sig tvungna att försvara ett parti eller en politiker som man  egentligen tycker rätt illa om eftersom partiet eller politikern ifråga ofta angrips av ens politiska motståndare. Detta är i synnerhet något som en del svenska högermänniskor brukar hemfalla åt när det gäller att försvara t.ex. Ronald Reagan. Eftersom denne (tillsammans med Margaret Thatcher) är en person som vänstern älskar att hata så känner högern ryggradsmässigt att man måste rycka ut och försvara honom.

Men detta gäller som sagt inte Murray Rothbard, som i stort sett (och i likhet med Chomsky) ansåg att demokrater och republikaner är fraktioner inom samma parti. Och om Reagan hade han inte mycket snällt att säga. Visst är det sant att Reagan i retoriken ibland verkade "libertariansk" och ville minska statens roll för den amerikanske medborgaren, men i realiteten så sänkte han inte skatterna, ty

"the 1981 cuts in upper-income taxes were more than offset, for the average American, by rises in the Social Security Tax. [...] Every year after 1981, the Reagan administration agreed to continuing tax increases, apparently to punish us for the non-existent tax cut. [...] Indeed, from 1980, before Reagan's advent, until 1991, federal government revenues increased by 103.1 percent. Whatever that is, that is not a 'tax cut'. It is a massive tax increase. But why then did deficits become far more massive? Because federal expenditures went up even faster, during this period, by 117.1 percent."

Och vad sägs om denna analys av Reagans karriär som "anti-statist": "[W]hen 'wild spender' Jimmy Carter became president, he found a federal government that was spending 28 percent of the private national product. After four years of Carter’s wild spending, federal government spending was about the same: 28.3 percent of private product. Eight years of Ronald Reagan’s 'anti-government' and 'get government off our back' policy has resulted in the federal government spending 29.9 percent  of private product."

Dessutom ansåg Rothbard (troligen med rätta) att "[T]he Reagan administration has been the most protectionist in American history". Men den värsta kritiken från Rothbards sida gäller kritiken mot den amerikanska riskbanken under 1980-talet (som jag dock inte går in på här).

Vad Rothbard ville efter Reagan-erans slut var alltså att man skulle begrava myten (som propagerades av Reagans anhängare) att "the 1980s were a wonderful, unalloyed boom that stored up no economic ills for the future". Men detta betyder naturligtvis inte att Rothbard försvarade demokraterna. För honom var dessa partier två sidor av samma mynt, och hans kamp mot Clinton (som var den sista presidenten han upplevde) skedde med ungefär samma hårdhet som kritiken mot Reagan (och George H. W. Bush). Visst kan man troligen i viss mån försvara Reagan om man vill vara en (ny)liberalt lagd högermänniska, men isåfall bör man kanske vara ärlig som Rothbard och säga att om Reagans demokratiska motståndare var jättejättedåliga (i libertarianskt hänseende), så var Reagan "bara" jättedålig.

måndag 15 oktober 2012

Murray Rothbards politiska hemlöshet

Som de flesta vet så kan etiketterna höger och vänster sällan fånga in alla politikens dimensioner; det finns åtminstone vissa människor som inte är beredda att köpa ett helt paket när de ger sig in på den politiska arenan. Detta illustreras väl av Murray Rothbard i den postumt utgivna boken The Betrayal of the American Right.

Dilemmat för Rothbard var att det han kallade "The Old Right" i stort sett hade dött bort i samband med The New Deal och andra världskriget, d.v.s. en höger som var isolationistisk i utrikespolitiken och libertariansk i den inhemska politiken. Vad som hade ersatt detta var "The New Right", samlade kring William Buckley och tidskriften National Review, som tonade ner laissez-faire-idealen och koncentrerade sig på att vinna det kalla kriget över Sovjetunionen. Att en viss typ av nymoralistisk religiös konservatism (t.ex. genom Russell Kirk) fick större inflytande gjorde inte heller saken bättre.


Rothbard ansåg dock att hotet mot Sovjet var helt överdrivet och att kallakrigspolitiken endast skulle fortsätta det militär-industriella komplexets grepp över den amerikanska statens alltmera växande byråkrati och öka inskränkningarna av medborgerliga rättigheter. Därför lämnade han också de högerkretsar som han hade verkat inom under 1940- och 1950-talen och vände sig till den "nya vänstern". Det var endast där han kunde finna människor som ordentligt motsatte sig USA:s imperialism. Detta betydde dock att han var tvungen att förbise att det även fanns socialister i denna vänster, men under en tid tycks han (och en del andra tidigare högeranhängare som försökt sin lycka hos vänstern) ha lyckats tona ner dessa element till förmån för kampen mot USA:s utrikespolitiska äventyr. Som han skriver: 


"The peak of my political activity on the New Left came during the 1968 campaign. In the spring of 1968, my old enthusiasm for third party politics was rekindled, albeit in a different direction. The Peace and Freedom Party (PFP) which had become [...] established in California, decided to go national, and opened upshop in New York. I found that the preliminary platform and the only requirement for membership contained only two planks: the first was immediate U.S. withdrawal from Vietnam, and the second was some plank so vague about being nice to everyone that almost anyone, left, right, center could have endorsed it. Great: here was a coalition party dedicated only to immediate withdrawal from Vietnam and requiring no commitment whatever to statism! As a result, our entire libertarian group in New York poured happily into the new party."

Hur som helst är det lätt att förstå hur en anarkistisk libertarian som Rothbard knappast kunde ha känt sig hemma inom den nya högern. Han avskydde politiker som Eisenhower, Goldwater och Nixon. Men det är heller ingen överraskning att han rätt snart skulle lämna vänstern också. Genom i att Nixon, som Rothbard skriver, i praktiken tog död på den nya vänstern genom att avskaffa värnplikten 1970, så upplevde Rothbard att kritiken mot Vietnamkriget sköts i bakgrunden och den gamla vanliga kampen mellan (mestadels) socialistiska sekter kunde komma upp till ytan igen.

Vad Rothbard sedan försökte med var att bygga en renodlat libertariansk rörelse, men det är en annan historia (och den berättas inte i The Betrayal of the American Right).