onsdag 28 november 2012

Behöver vänstern kulturvänstern?

Jag hoppas jag inte använder begreppet på fel sätt nu, men med "kulturvänstern" brukar man väl mena olika typer av, ska vi kalla det konstnärligt aktiva människor (musiker, författare, filmskapare etc.), med ett uttalat vänsterpatos. Ofta får man intrycket av att vänsterpolitiker (och -aktivister) känner en viss stolthet över att kreativa människor oftare tycks vara vänster- än högersympatisörer. Och när det gäller musikvärlden så har det ibland t.om. gjorts gällande att enskilda utövare med högersympatier knappt vågar stå för dessa åsikter öppet, eftersom vänstervridningen är så kompakt.

Frågan är om det är odelat positivt att vänstern har de flesta kulturella skråna bakom sig. Själv har jag intrycket av att vänstern i alltför stor grad består av människor som går efter någon slags ryggradskänsla. Det finns vissa saker som är orättvisa, och så är det bara. Att vara vänster innebär att man har ett knippe reflexer som gör att man känner igen orättvisor när man ser dem, men det är svårt att foga dem samman till en övergripande och sammanhängande teori. Sedan har vi då dessa kulturutövare som omsätter dessa reflexer i mer eller mindre abstrakta uttryck, vilka i sin tur ingår i en feedback-loop tillbaka till ryggradsaktivisterna.

Men låt oss istället se på t.ex. liberalismen. Det är alltså betydligt svårare att hitta uttalat liberala än socialistiska (i en mycket bred bemärkelse) kulturutövare. Vad vi dock hittar inom liberalismen historiskt sett - och något som vänstern i högre grad saknar - är upprepade försök att på ett begripligt sätt lägga fram en ideologi på ett rättframt sätt, medan vänstern i stort sett har sökt att undvika liberalismens sätt att resonera. I vissa fall (t.ex. inom den s.k. Frankfurtskolan) rör det sig om medvetna försök att komma ifrån en slags upplysningsmodell för argumentation, som man anser har borgerliga ideal inbyggda i sig. Vänstern måste med detta synsätt skaffa sig ett eget språk som inte är infekterat av kapitalismens tänkesätt.

Att vänstern är stolt över sin kulturvänster innebär bara ett understrykande av att en vänsterpolitik inte med nödvändighet måste uttryckas på samma sätt som t.ex. liberal politik brukar uttryckas. Konstnärliga uttryck betraktas som minst lika viktiga för att beskriva orättvisor och dylikt. Å andra sidan ska det sägas att vänstern också innehåller vad vi kan kalla de fackliga pragmatikerna. Dessa människor har måhända ett begränsat intresse för kultur, men de går istället för långt åt andra hållet, i det att man knappast har något intresse för abstrakta principer över huvud taget. För dem gäller kampen konkreta förbättringar för "arbetarklassen" här och nu, i små steg.

Vad liberalismen tycks ha är dock vad vi skulle kunna kalla det torra mellanskiktet, människor som beskriver den liberala ideologin (och försöker härleda den från någon typ av moraliska principer) rätt och slätt utan krusiduller, med ett någorlunda begripligt språk för den måttligt bildade lekmannen. Man kan givetvis anse att författare som Milton Friedman, eller för all del Johan Norberg, i slutändan inte lyckas i sin argumentation, men man måste ändå säga att de företräder något slags no-nonsense-ideal när det gäller att lägga fram sina principer på ett tydligt sätt. Vänstern har egentligen inga sådana författare. Visst finns det sådana som Naomi Klein eller Michael Moore, men vad de tillhandahåller är knappast sammanhållna diskussioner om principer, utan bara stickprov ägnade att beskriva enskilda fall av "kapitalismens" misslyckanden. Den andra ytterligheten är vänsterns filosofer (och andra typer av samhällsanalytiker) som teoretiserar på ett sätt som är helt otillgängligt för den politiskt intresserade allmänheten. Det är, som sagt, mellanskiktet som saknas.

Vad vänstern behöver är alltså inte mera kulturvänster. Den behöver människor som kan tala enkelt och rättframt och framföra en sammanhållen argumentation för en rimlig vänsterposition i denna tidsålder. Och att använda begrepp och argumentationsmaner som tillhör den "borgerliga" upplysningens ideal är inget att förakta. Tvärtom, en modern vänsterpolitik skulle behöva formuleras på liberalismens modersmål. Och om det innebär att anamma något av den "torrhet" gentemot kulturen som liberaler i viss mån med rätta kan anklagas för så må det vara hänt. Vänsterns motsvarighet till t.ex. Milton Friedmans så inflytelserika Kapitalism och frihet (och vänstern skulle verkligen behöva ett sådant "manifest") kan varken komma från kulturvänstern, medievänstern eller fackvänstern (eller från de nuvarande vänsterfilosoferna). Nej, detta verk måste nog springa ur en penna som vågar anamma liberalismens argumentationsstil och som vet att uppskatta vad som är användbart i det "borgerliga" upplysningsarvet.

Marx kan inte (och har egentligen aldrig kunnat) fungera som husgud för vänstern. Trots detta har han ännu inte blivit ersatt. Och den person (eller de personer) som kan ersätta honom finns knappast inom den s.k. kulturvänstern (med sin "ryggmärgssocialism"). Politikens effekter kan gärna gestaltas konstnärligt (eller med journalistiska stickprov), men politikens principer bör snarare formuleras av ekonomer och andra samhällsvetare (kanske med en och annan filosof som medverkar på armlängds avstånd) som vet hur man talar med liberaler på liberalers vis.

torsdag 15 november 2012

Nationalitet som identitetsfråga

En diskussion har tydligen poppat upp (i kölvattnet av en sverigedemokrats nattliga bravader) om vad det innebär att vara "svensk", eller ännu värre, vem detta land "tillhör". Jag hörde idag att det uppstått ett slags motrörelse (främst på twitter) som vill betona att vara svensk är en mycket "bred" identitet, att "svenskhet" kan se ut på många olika sätt.

Liksom i mitt förra inlägg så känner jag ett visst bryderi över denna besatthet av identitet. Om jag ska tala klarspråk så undrar jag varför i helvete någon har intresse av att vara "svensk", annat än som administrativ beteckning för medborgarskap. Varifrån kommer behovet att gå ut och försvara sig mot en (till synes något primitivistisk) sverigedemokrat och säga "jag är visst svensk!", eller "det här är mitt land också!"?

Striden om svenskhet eller ej är en strid om påvens skägg, och jag vill inte delta i den. Så länge ingen tar ifrån mig min rösträtt och mina medborgerliga rättigheter så får folk kalla mig vad de vill. (Och jag hoppas detta inte är ett uttryck för att jag redan sitter trygg i min "äkta" svenskhet, utan jag vill tro att jag skulle säga detsamma om jag var född i Bosnien, Irak eller Somalia.)

fredag 2 november 2012

Omskärelse som identitetsfråga

Det är intressant att notera att i debatten om omskärelse (d.v.s. om manlig omskärelse bör förbjudas eller ej) så förekommer så gott som aldrig "substantiella" religiösa argument. Det hävdas alltså inte att man på något sätt skulle ådra sig Guds missnöje eller dylikt om man inte lät omskära sina barn. Nej, vad man lyfter fram är att det är viktigt för ens "identitet" att man är omskuren.

Personligen har jag dock vissa problem med identitetsbegreppet. I vissa fall är det relativt oproblematiskt; om jag är extremt intresserad av schack och ser schackspelandet som en viktig del av min identitet, så är det nog inga problem med vad som menas. Om schack förbjöds så skulle jag må dåligt, och identitetsargumentet är därmed användbart (eftersom jag kan peka på faktiska konsekvenser av att min identitet på detta sätt kränks).

Frågan är dock om omskärelseexemplet är en perfekt parallell till schackexemplet. Problemet är nog att i det förra fallet så är det svårare att peka vad barnet förlorar genom att inte bli omskuret, förutom sin identitet som omskuren. Om en identitet inte medför några verkliga konsekvenser (t.ex. nöjet av att spela schack) så ter sig begreppet helt överflödigt. Man kan s.a.s. inte njuta av sin identitet, utan bara de substantiella konsekvenser som hänger samman med identiteten. Om det inte får några faktiska konsekvenser att "kränka" någons identitet så är identitetsargumentet helt nonsensartat.

Men finns det då inga "substantiella" fördelar av att vara omskuren. Ja, om man gärna vill vara jude och kunna ha glädje av de högtider och den samvaro som det innebär, så kan det naturligtvis vara negativt att inte ha blivit omskuren. Om man m.a.o. förbjuder omskärelse så sätter man käppar i hjulen för människor som vill njuta av judendomens substantiella fördelar.

Det kan dock i detta sammanhang vara nyttigt att återerinra sig schackexemplet. En schackklubb brukar (förmodar jag) inte kräva några uppoffringar av sina medlemmar som inte har med själva schackspelandet att göra. En schackklubb som kräver att alla medlemmar hugger av sig vänster lilltå ter sig som en ganska grotesk klubb, och lagen skulle knappast tillåta att föräldrar som inte vill undanhålla sina barn nöjet att spela schack att hugga av deras tår.

När man inte använder religiösa (övernaturliga) argument i debatten så ter sig omskärelse som just ett sådant meningslöst offrande av kroppsdelar. Och om man dessutom öppet tillstår att omskärelse strängt taget inte är påbjudet av Gud utan endast är viktigt för den religiösa "identiteten" så ter sig det hela som ett slags penalism: en meningslös sedvänja som bara fortsätter generation efter generation, trots att alla skulle må bättre av att den avskaffades.

Men saken skull alltså te sig annorlunda om det fanns mera substantiella skäl för omskärelse. Om man riskerade ett strängt straff i nästa liv för att försumma detta ingrepp så vore man naturligtvis dum om man inte såg till att det utfördes. Så är det emellertid ingen som argumenterar i den svenska debatten, vad jag vet. Och det är kanske förståeligt, med tanke på att förnuftiga människor vet med 100% säkerhet att några sådana övernaturliga straff inte kommer att utmätas.