fredag 22 februari 2013

Media och sanningen

Det amerikanska radioprogrammet Philosophy Talk diskuterade en intressant sak i sitt program som summerade 2012. Tydligen så hade sökandet efter sanning en ovanligt underordnad betydelse i presidentvalet detta år, och en filosof noterade att en typ av "postmodernism" som mest förekommit i vänsterkretsar under 1980-talet (och som bl.a. kritiserades av högertänkaren Allan Bloom i The Closing of the American Mind) nu har anammats av högern. Denna syn går i stort sett ut på att alla som för fram en "sanning" är ideologiska på något sätt, vilket gör att sökandet efter en objektiv sanning är tämligen meningslöst. Detta gör att man i högermedia helt avsiktligt inte försöker besvara vad man uppfattar som vänsterns lögner med sanningar. Nej, det är lika bra att ge en ideologiskt tillrättalagd "sanning" eftersom det ändå är ingen som väntar sig att finna sanningen i media.

I samband med detta diskuterades begreppet confirmation bias. Detta innebär det inte endast är fallet att människor inte väntar sig sanningen i media, utan människor är i grunden ganska ointresserade av sanningen. Vad man vill ha är argument, eller "fakta", som understödjer ens befästa åsikter; i sådana fall är man mycket tolerant när det gäller att tänja på sanningen för ideologiska syften. Och motsatt kan man säga att man ställer oproportionerligt stora krav på t.ex. vetenskapsmän som för fram uppgifter som skulle vara svåra att använda för ens egna politiska syften. I programmet nämndes t.ex. att många är skeptiska mot klimatforskare, inte direkt av vetenskapliga skäl, utan därför att dessa forskningsrön inte understödjer ens politiska ideologi.

I programmet drog de dock slutsatsen att USA har det värre ställt i dessa avseenden än många andra demokratier. Programledaren (och filosofen) John Perry ansåg för sin del att det gått så långt att den mest balanserade bilden av politik fick man av komiker som Jon Stewart. Den politiska debatten i Sverige känns väldigt sansad i jämförelse, men vi får väl se vad som händer i framtiden.

torsdag 7 februari 2013

Frihet utan individualism

I mitt förra inlägg konstaterade jag att människor i allmänhet inte är särskilt individualistiska. Ibland hävdas det visserligen att människor idag "tänker mer på sig själva" eller dylikt, och detta kan i viss mån vara sant, men jag vill hävda att detta snarare handlar om en annan typ av skala; vi skulle kunna kalla den dimensionen solidaritet-egoism (utan att lägga in normativa värderingar i valet av ord). Jag tror att individualism snarare ska kontrasteras mot konformism - en "egoistisk" människa kan m.a.o. var ytterst oförmögen (eller ovillig) att bryta mot kollektivets kulturella normer, liksom en person som i vissa avseenden är solidarisk (eller "kollektivistisk") kan uppmuntra mångfald på andra plan.

Ur denna synvinkel kan man konstatera att det finns en sorts inre spänning i frihet som politiskt ideal. Ett frihetsideal - i mycket förknippat med John Stuart Mill - betonar människans (individens) utveckling. Mill talade bl.a. om att frihet var värdefullt för att det möjliggjorde olika "livsexperiment". Det fanns ingen anledning att tro att det viktorianska sociala livet skulle vara höjden av mänsklig civilisation och för att ta reda på hur människan skulle kunna bli lyckligare så behövdes det möjligheter för "excentriker" att komma på nya sätt att leva - livssätt som så småningom kunde spridas i vidare cirklar om de tycktes fungera (och i samband med detta menade han att olika "socialistiska" experiment - måhända genomförda i en vidare liberal kontext - inte borde motarbetas).

Intressant är dock att i den mån som denna önskan om individualistiskt experimenterande inte är spridd i samhället - eller kanske viktigare: i den mån som den inte är spridd i de välbärgade skikten, desto mindre intressant tycks frihet bli som ett övergripande ideal. Mera frihet betyder idag oftast lägre skatter och mindre regleringar av individens handlingar. Från ett individualistiskt perspektiv blir det då intressant hur denna frihet används. Kommer de människor som är någorlunda ekonomiskt oberoende att använda sin frihet, sina extra pengar, till att föra "civilisationen" vidare genom nya "livsexperiment", eller innebär den extra friheten bara mer av samma gamla saker?

Ser man omkring sig så tycks det som det senare är fallet. Att de som redan är rika får mera pengar i plånboken verkar mest resultera i att de fortsätter att leva på samma sätt som förut, fast i något större skala. Att hylla "frihetens" primat i en miljö av konformism blir alltså en smula paradoxalt, om det är så att man är liberal i den mening som Mill var det (eller åtminstone som jag tolkar honom här och nu). Möjligen kan det vara så att en omfattande välfärdsstat ger mer möjligheter till individuell utveckling. Om överklassen är mindre intresserad av att utveckla nya seder och bruk så kanske underklassen är det istället, vilket innebär att mera ekonomisk trygghet för de senare ger bättre utdelning när det gäller livsexperiment (givet att den stat som garanterar denna trygghet inte är starkt moralistisk i socialt/kulturellt hänseende).

Sedan kan man ju både tillägga att det kan vara en kontroversiell fråga exakt hur många excentriker det behövs för att den "utvecklande" liberalismen ska sägas råda och att det kan finnas andra motiv än individualism (i livsstilshänseende) för att framhålla mera frihet som ett ideal. Hela det föregående resonemanget bygger på en etisk konsekventialism, d.v.s. att frihet inte är värdefullt i sig självt, utan värdefullt i den mån som det leder till positiva konsekvenser. Mill bygger sin konsekventialistiska etik på ett slags "upplyst" utilitarism, vilken i sig har vissa problem, men personligen tycker jag ändå det är rätt att inte diskutera frihet som en "naturlig rättighet" eller dylikt. Frihet måste spela roll rent faktiskt när det gäller människors välmående. Och då kan det tilläggas att min hypotes är att människor i allmänhet skulle må bättre av att vara lite mer individualistiska (i motsats till konformistiska), men detta är förstås ett empiriskt antagande som man (åtminstone i princip) kan försöka att motbevisa.

lördag 2 februari 2013

Idealet om den identitetslösa människan

Personligen känner jag ofta obehagskänslor när jag hör människor tala om begreppet identitet. Att forma sin identitet handlar ofta om att aktivt anamma en specifik livsstil (eller att inte motsätta sig den livsstil man fått med modersmjölken), och ju mera man känner sig hemma i denna livsstil desto mer låter man den definiera sin person. Och de som känner sig identitetslösa tycks ofta känna sig vilsna - de går aktivt på jakt efter sitt sanna jag, sin verkliga identitet.

Ofta hänger dessa saker ihop med olika etiketter. Att sätta in människor i behändiga fack tycks vara något som vi gillar att göra, och återigen gäller att när någon har blivit placerad i ett visst fack så brukar man själv sträva att fördjupa sin affinitet med just det facket. Har man en gång blivit definierad (eller definierat sig själv) som något så har man i princip ringat in sig själv för lång tid framöver. Att anamma en politisk åskådning, en musikstil, en religion, en klädstil, ett genus, en etnicitet kan i början ske ganska tentativt; men ju mer man fastnar i träsket desto mera handlar det om att befästa den identitet man valt än att faktiskt följa den nyfikenhet som ledde en i första taget, ty ingen identitet kan överleva en konstant nyfikenhet på världen utanför den bubbla man valt att befinna sig i.

Att leva i denna värld där människor ständigt bekräftar denna strävan att tillhöra en flock upplever jag själv som ganska tråkigt. Jag vill inte leva i en förutsägbar värld, där det räcker med att kasta ett öga på människor för att veta ungefär vad de har för intressen och syn på världen. Mitt ideal är den identitetslösa människan, den som vägrar sätta etiketter på sig själv, den som aktivt strävar efter att inte visa med yttre attribut vilken (sub)kultur den tillhör. Världen skulle vara intressantare om man faktiskt skulle vara tvungen att spendera mer än två minuter tillsammans med människor för att komma underfund med vad de är för slags personer.

Vad jag skulle vilja är alltså att människor slutar spela med i en teaterpjäs de inte skrivit själva och istället kliver ner från scenen. Visst har vi i takt med tidens gång fått flera olika teaterföreställningar att välja mellan, men livet behöver över huvud taget inte vara en föreställning, med förutbestämda kostymer, kulisser och repliker.