lördag 30 mars 2013

Kan vetenskapen avgöra vad som är omoraliskt?

Vad kan vara mera passande under denna helg av andligt reflekterande (för inte vanhelgar ni väl påskhögtiden med att syssla med andra saker?!?) än att titta på en debatt (från 2010) som ställer frågan huruvida vetenskapen kan avgöra vad som är rätt och fel (se denna länk). Låt mig ge en resumé av ståndpunkterna, så kan ni kolla själva om det verkar intressant innan ni bestämmer er för om det är värt att lägga två timmar på att se det hela med egna ögon...

På ja-sidan var ståndpunkterna följande:

Neurovetaren och ateism-förkämpen Sam Harris tycktes utgå från att utilitarism (minimera lidande och maximera välbefinnande) är ett slags självklarhet, och eftersom vetenskapen kan hjälpa oss att visa hur vi kan nå tillstånd av högre välbefinnande så kan svaret på huvudfrågan också sägas vara ja - vetenskapen kan visa oss vad som är rätt och fel. Under frågestunden utvecklade han sina åsikter lite mer, och det visade sig att han tycks vara en ganska klassisk metaetisk naturalist - d.v.s. att själva betydelsen av "gott" och "ont" måste vara någon empirisk verifierbar kvalitet, enkannerligen välbefinnande och lidande (även om han, enligt egen utsago, är ganska ointresserad av att sätta sig in i metaetik ordentligt).

Filosofen och neurovetaren Patricia Churchland talade om hur vår förmåga att bry oss om och känna med andra människor har utvecklats evolutionärt. Dessa saker var nödvändiga för att vi t.ex. skulle kunna ta hand om vår avkomma. Hon utgick dock också från att "well-being" är någon slags grundbult för moral, och att det går att med säkerhet fastslå vissa tillstånd som rent faktiskt dåliga eller bra för att främja detta välbefinnande, även om hon var mindre självsäker än Harris, i det att hon trodde att det alltid kommer att finnas en hel del oklara fall mellan de uppenbara.

Fysikern Lawrence Krauss ansåg inte bara att vetenskapen kan säga vad som är rätt och fel, utan också att det är omöjligt att säga vad som är rätt och fel utan vetenskapen. Detta eftersom vetenskapen är den enda icke-motsägelsefulla metoden att uttala sig om konsekvenserna för vårt handlande. Utan vetenskap är en konsistent moralfilosofi alltså omöjlig. Krauss ansåg vidare att "irrationellt" beteende beror på brist på information om världen omkring oss, och han påpekade att vår moral har utvecklats i takt med vetenskapens utveckling och spridning. Vad han implicit tycktes hävda var att alla människors moral kommer att bli densamma i framtiden ju mer upplysta vi blir och att mera "oupplysta" uppfattningar (som t.ex. fundamentalistisk islam) kommer att försvinna, åtminstone så länge som vi inte aktivt vänder vetenskapen ryggen.

På nej-sidan framfördes dessa ståndpunkter:

Filosofen Peter Singer sade att vetenskapen kan förse oss med information som är mycket viktig när vi ska komma fram till vilka handlingar som är rätt och fel, men att vetenskapen inte kan förse oss med premisserna för hela resonemanget - de grundläggande värdena. Han gick med på Harris' och Churchlands redogörelser för moralens evolutionära utveckling (och han påpekade att vissa uppfattningar om "rättvisa" är gemensamma för människor och andra djur - t.ex. att återgälda tjänster), men att vår mänskliga förmåga att reflektera kring vårt handlande gör att vi har valet gå emot våra "djuriska" moraliska instinkter (och denna reflektion ansåg han vara nödvändig för att kunna bry sig om människor i fjärran länder, ty något sådant finns inte i våra moraliska instinkter). Singer erkände också att han gick med på Harris' utilitaristiska principer, men inte att vetenskapen i sig själv säger att utilitarism är bra (och dessutom finns det en hel del utilitaristiska överväganden som vetenskapen inte kan hjälpa oss så värst mycket med - t.ex. om det är bättre att ha en värld med många människor som lever ett medelmåttigt liv eller färre människor som lever ett väldigt bra liv).

Filosofen Simon Blackburn påpekade att värderingar är önskningar som motiverar oss till handling, men också något som vi är beredda att framhålla offentligt och insistera på hos oss själva och hos andra människor. Han ansåg vidare att det är ganska uppenbart att detta är någonting annat än fakta. Det är en sak att veta hur världen ser ut, men en annan sak att bry sig om den på något särskilt sätt. I stort sett argumenterade Blackburn för den traditionella klyftan mellan "vara" och "böra" (Humes lag) som inte vetenskapen i sig själv kan överbrygga. Och han sa vidare att även om vi anser att välbefinnande är viktigt så kan ändå inte vetenskapen säga vilken typ av välbefinnande (eller mänsklig "blomstring") som är det mest värdefulla.

Psykologen Steven Pinker ansåg visserligen att många uppenbart absurda (och sadistiska) värderingar rensas bort ju mer vetenskapen vinner mark på religionens bekostnad, men å andra sidan är det strängt taget inte vetenskapen i sig som säger oss att något är rätt eller fel. Moralen uppstår när vi ger skäl för vårt handlande - skäl som är sammanhängande och universalistiska; och sådant givande av skäl kan varken betecknas som religiöst eller vetenskapligt (såvida man inte ger det senare en mycket vid definition).

söndag 24 mars 2013

Amerikansk statsvetenskaplig forskning satt på undantag?

Verkar som den amerikanska senaten har klubbat igenom att forskningsstöd från National Science Foundation (NSF) till statsvetare endast ska delas ut om forskningen "främjar Förenta staternas nationella säkerhet eller ekonomiska intressen". Förslaget har tydligen drivits av den konservative republikanen Tom Coburn, som enligt en kommentator haft ett horn i sidan till just statsvetenskap under lång tid, men som inte lyckats omsätta denna aversion i praktiken - förrän nu. 

American Political Science Association skriver i en kommentar att detta "skapar ett oerhört farligt sluttande plan. Medan statsvetenskaplig forskning är det mest omedelbart drabbade så ligger all forskning inom alla ämnen som finansieras av NSF i farozonen. Beslutet gör all vetenskaplig forskning sårbar mot den politiska påtryckningens hugskott".

Vad det gäller specifika projekt som är i farozonen så nämner en kommentator (se här) The American National Election Study, som tydligen ska vara "the nation's longest-running report on American public opinion and voting behavior". Och samme kommentator fortsätter: "But for Coburn and his colleagues, apparently that doesn't matter. Research on voting, elections, democracy, and political institutions is now inexplicably unworthy of federal grants, regardless of its value."

fredag 8 mars 2013

Jämlikhet mellan könen - en självisk betraktelse

Jag håller egentligen med de feminister som anser att Internationella kvinnodagen bör avskaffas, men eftersom jämställdhet och feminism nu har halkat ner så långt på den politiska agendan är det väl lika bra att man försöker säga något intressant just på den dag när folk för en gångs skull fokuserar på frågan. Och jag skulle vilja göra detta ur en någon okonventionell synvinkel.

Kampen om jämställdhet handlar naturligtvis i första hand (speciellt på det globala planet) om att se till att alla har samma grundläggande rättigheter; det handlar också om att se till att makten i samhället är jämnt fördelad  inom politik, näringsliv, kultur o.s.v. Vidare handlar det också om individens frigörelse från etablerade könsroller som förhindrar våra möjligheter att välja det liv som passar oss bäst. Jag vill understryka att dessa är de viktigaste punkterna för feministisk kamp.

Men jag vill tillägga att jag för egen del även har ett ganska själviskt skäl att främja jämställdhet, nämligen att jag för egen del tycker det är tråkigt att leva i en alltför förutsägbar värld. Jag tycker det är tråkigt att man i förväg kan gissa med stor säkerhet vilket kön det kommer att vara på expediten i den butik man just ska gå in i, att man i förväg kan gissa vilket kön det kommer att vara på musikerna som spelar på den cd-skiva man just plockat upp, att man kan gissa sig till vilket kön det kommer vara på elektrikern eller målaren man kallat på, eller på den förskollärare hos vilken man lämnat sina barn, etc. etc.

Jag tror med andra ord att det på något sätt skulle vara mindre tråkigt att leva i en värld där man inte kunde förutsäga sådana saker (vid sidan av att det också skulle vara mera "rättvist"). Jag tänker mig en värld där man skulle kunna skriva en ganska detaljerad redogörelse för sin vardag och sina intressen, men att det ändå skulle vara svårt att med mer än 50 procents sannolikhet gissa vilket kön författaren tillhör.

Men som jag sa är denna orsak att vara feminist en ganska "självisk" orsak. Jag är medveten om att många andra människor - både män och kvinnor - tvärtom gillar en viss grad av förutsägbarhet när det gäller vissa saker. Även om de naturligtvis vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter inför lagen o.s.v. så tycks de uppskatta att man i viss mån kan lita på att kvinnor på vissa punkter kommer att förbli kvinnor och män förbli män. Därför förväntar jag mig inte att alla kommer att kämpa för detta slags jämlikhet. Vad jag dock förväntar mig är att de som faktiskt delar min uppfattning om det önskvärda av ovannämnda "utopi" grundligt reflekterar kring vad de kan göra i sin egen vardag för att nå detta tillstånd.

lördag 2 mars 2013

Kort om Jean-Paul Sartre och existentialismen

Jag vet inte hur populär Jean-Paul Sartres filosofi är idag, men rätt många tycks förr ha gillat hans grundläggande existentialistiska budskap, d.v.s. att skapa mål och mening i tillvaron är något vi själva måste ansvara för, ty det finns varken några övernaturliga väsen eller någon mänsklig natur som kan hjälpa oss med det. Han uttrycker det i sin berömda föreläsning Existentialismen är en humanism som att "existensen föregår essensen" - människans "essens" finns inte att tillgå förrän individen själv existerar och kan bestämma sig för vad denna essens ska vara.

Detta budskap ställer jag nog själv upp på, så det är inte förvånande att det varit populärt i vissa kretsar. Fast för mig är detta närmast en truism, som knappast kräver de krångliga filosofiska utläggningar som Sartre brukade syssla med (dock ej just i Existentialismen är en humanism), och många andra filosofer har kommit fram till det på betydligt rakare vägar.

Nej, vad jag själv är mest intresserad av är Sartres normativa idéer, d.v.s. inte hans konstaterande av människans villkor (friheten och den ångest denna frihet kan inge), utan hans åsikter om hur vi bör förhålla oss till denna frihet. Han utvecklade aldrig någon etik annat än i fragmentarisk form, men de texter jag läst av och om Sartre tycks ge vid handen att vi inte bör leva i "ond tro" (mauvaise foi) genom att försöka intala oss att den frihet han talar om inte finns, att s.a.s. låtsas om att det faktiskt finns en mänsklig essens som föregår existensen och som vi kan sträva efter att försöka hitta.

Till detta kan läggas att Sartre var mycket skeptisk till föreställningen att det som individ går att ta avstamp i ett fast ego eller en identitet. Att försöka hitta en fast grund för sitt jag ser han som en villfarelse. I praktiken tycks detta innebära att försök att "finna sig själv" genom placera sig i en tradition, en fast gemenskap eller att helhjärtat anamma en specifik livsstil innebär att leva i ond tro. De enda någorlunda väldefinierade grupper man bör tillhöra tycks enligt Sartre vara den kämpande arbetarklassens (och andra förtryckta befolkningsskikt), vilka dock bör upplösa sig när det kapitalistiska samhället har störtats (ty då kan vi verkligen bli individer).

Jag kan till viss del sympatisera med dessa normativa idéer (vilket kanske har framgått i en del blogginlägg den senaste tiden). Att satsa på att finna sin "identitet", eller sitt "rätta jag", likväl som att underkasta sig bestämda traditioner eller livsstilar ser jag inte som en livsfilosofi som bör främjas (annat än i vissa "instrumentella" avseenden). Jag anser dock att Sartre (med reservation för att jag inte läst så extremt mycket av honom) har rätt dåligt på fötterna när det gäller varför man inte ska försöka leva "icke-autentiskt" genom nyssnämnda metoder. Även om människans existentiella grundvillkor (friheten) är en truism, så är det ju möjligt att försöka förneka dem genom olika typer av "fiktioner". För t.ex. en utilitarist blir det en empirisk fråga om människor skulle kunna bli lyckligare genom ett autentiskt liv eller genom ett icke-autentiskt, men Sartre var (vad jag vet) inte utilitarist, så frågan återstår om varför vi inte ska försöka fly in i "fiktionen" om en essens som föregår existensen.

Själv har jag mina egna svar om varför vi inte ska det, men Sartre tycks inte ha det. Fast det tycks i själva verket vara så att folk i första hand inte läser Sartre för det normativa budskapets skull, utan för det ontologiska (d.v.s. beskrivningen av människans villkor såsom varande väsen). Många skulle nog tvärtom förkasta hans "etik" om de satte sig in i den, åtminstone ser man rätt få tecken på att folk i allmänhet skulle vilja leva i enlighet med den. Jag tror nog människor oftast är intresserade av att läsa om den existentiella synen på frihet för att kunna ta reda på hur man ska kunna fly från den (och den ångest som den kan framkalla) genom att i sitt praktiska liv förneka den.