fredag 26 april 2013

Trender i politisk teori 1973-2013

Kalenderbitaren i mig tänkte att det kanske skulle vara roligt att göra en (helt ovetenskaplig) undersökning av vilka politiska teoretiker/filosofer som mest fångat forskarnas intresse mellan 1973-2013. Jag kollade helt enkelt vilka namn som nämns i artiklarnas rubriker i följande tre tidskrifter: Political Theory, Philosophy & Public Affairs, samt The Review of Politics. Det totala antal namn som förekommer är omkring 90-100 (jag uteslöt en del av olika orsaker). Den totala topplistan för åren 1973 till 2013 är (siffrorna inom parentes är antalet artiklar där namnet förekommer i rubriken):

  1. Locke (54)
  2. Marx (48)
  3. Rousseau (44)
  4. Hobbes (41)
  5. Arendt (40)
  6. Aristoteles (37)
  7. Platon (34)
  8. Strauss (34)
  9. Rawls (32)
  10. Hegel (28)
  11. Machiavelli (28)
  12. Kant (26)
  13. Tocqueville (22)
  14. Nietzsche (19)
  15. Habermas (18)
  16. Foucault (17)
  17. Mill (15)
  18. Burke (15)
  19. Oakeshott (14)
  20. Madison (12)

Inte så stora överraskningar kan man kanske säga. Möjligen uppstår vissa skevheter av att de olika tidskrifterna har lite olika inriktning. Review of Politics drar t.ex. upp siffrorna för Strauss rätt mycket (och att Madison kommer upp på 20:e plats beror rätt mycket på denna USA-centrerade tidskrift). Om vi tittar på trendutvecklingen från 1970-talet idag kan vi titta hur det såg ut under de enskilda decennierna:

1973-1983

  1. Marx (26)
  2. Rawls (11)
  3. Hobbes (10)
  4. Locke (9)
  5. Rousseau (8)
  6. Arendt (6)
  7. Platon (6)
  8. Hegel (6)
  9. Aristoteles (5)
  10. Weber (5)
1983-1993

  1. Strauss (16)
  2. Marx (15)
  3. Arendt (14)
  4. Machiavelli (14)
  5. Locke (12)
  6. Hegel (12)
  7. Foucault (12)
  8. Hobbes (11)
  9. Aristoteles (11)
  10. Kant (10)
1993-2003

  1. Aristoteles (11)
  2. Arendt (10)
  3. Locke (10)
  4. Hobbes (10)
  5. Rousseau (10)
  6. Platon (10)
  7. Strauss (8)
  8. Hegel (8)
  9. Habermas (6)
  10. Heidegger (6)

2003-2013

  1. Locke (23)
  2. Rousseau (17)
  3. Platon (11)
  4. Aristoteles (10)
  5. Arendt (10)
  6. Hobbes (10)
  7. Tocqueville (10)
  8. Kant (9)
  9. Rawls (9)
  10. Strauss (7)

Vi kan notera att de flesta namnen håller sig ganska stabilt på topp-tio-listan. Det mest anmärkningsvärda är det sjunkande intresset för Marx, från 1:a plats 1973-1983 till 21:a plats 2003-2013 (men som vi såg så hade han sådant försprång att han ändå klarar den totala 2:a platsen). En annan sak som jag själv tyckte var en smula anmärkningsvärt var att Heidegger lyckades klamra sig upp till en 10:e plats (strax före Rawls och Kant) under 1993-2003. Jag förväntade mig för övrigt att Rawls skulle klara sig något bättre och att Arendt kanske inte skulle vara så stabil på höga placeringar.

tisdag 23 april 2013

Könsneutrala äktenskap: när slår vågen över?

Idag nås vi av nyheten om att Frankrike tillåter människor med samma kön att gifta sig (och adoptera barn). Det är det fjortonde landet i världen som går denna väg och det är tillåtet i ett antal delstater i USA. För en "politisk korrekt" människa känns det onekligen som att världen i små steg blir en bättre plats till följd av detta och att trenden troligen kommer att gå i denna riktning (även om det alltid kan se tillfälliga bakslag).

I fall som dessa är det intressant att reflektera kring andra frågor som en gång i tiden varit kontroversiella men som det idag råder (praktiskt taget) allmän konsensus kring. Avskaffandet av slaveriet, införandet av allmän rösträtt, kvinnlig rösträtt o.s.v. är frågor som många har kämpat emot, men det har alltid kommit en vändpunkt när vågen s.a.s. slår över till den "progressiva" sidan, och de som har stått fast på fel sida (sett ur vårt perspektiv) har mest blivit pinsamma fossiler (ibland till den grad att deras sentida partifränder försökt med historieförfalskning och hävdat att de trots allt alltid stod på rätt sida...).

Så frågan är om vi befinner oss nära den punkt där motståndarna mot könsneutrala äktenskap gör bäst i att ändra uppfattning eller dra sig tillbaka i dimmorna? Detta ifall de är måna om att inte bli betraktade som fossiler överkörda av historiens framåtskridande alltså; men det finns naturligtvis alltid folk som inte har så mycket emot att bli betraktade som sådana (det kan fungera som en "identitet" så bra som någon). Och man kan ju alltid chansa på möjligheten att trenden inte är vad den synes vara, att folket kan baxas tillbaka på den gamla vägen; men det kan ju också vara högst riskabelt...

Hur som helst är det kanske ett mått på skickligt politiskt "entreprenörskap" att i tid inse åt vilket håll vinden blåser - goda exempel på detta är kanske både Alf Svensson och Göran Hägglund (KD), som oftast varit en smula liberalare än sitt partis gräsrötter och sålunda lyckats undvika en alltför tung fossilstämpel. Deras skicklighet som politiker (om vi räknar skicklighet som att lyckas hålla sig kvar i riksdagen) har nog hängt mycket på att inte alltför starkt ta strid i frågor frågor som abort eller just homoäktenskap. De har insett i tid när vågen är på väg att slå över till en annan sida.

tisdag 16 april 2013

Podcast för förnuftighetsnördar

Jag tycks ha svårt att komma på något intressant att blogga om (d.v.s. sådant som kan intressera flera än mig själv), så just nu nöjer jag mig med att tipsa om en mycket bra podcast: The Skeptics' Guide to the Universe. Själv har jag nyss upptäckt den och eftersom jag börjar från starten 2005 så har jag mycket lyssning framför mig...

tisdag 2 april 2013

Jämlikhet som mål eller medel

Jag har äntligen kommit mig för att läsa Jämlikhetsanden (The Spirit Level) av Richard Wilkinson och Kate Pickett, som var så omdebatterad för ett par år sedan. Deras slutsats är att länder med jämnare fördelning av rikedomar visar bra resultat på en rad områden som de flesta värderar: mental och fysisk hälsa, brottslighet, social rörlighet; och de hävdar att jämlikheten är till fördel inte bara för dem som har det mest sämst ställt, utan att även folk högre upp på inkomstskalan får bättre hälsa och dylikt i mera jämlika länder. Viktigt är också att de hävdar att det finns ett orsakssammanband mellan ojämlikhet och dålig hälsa, brottslighet etc. - d.v.s. att det är ojämlikheten i sig som (främst genom psykologiska mekanismer) skapar dåliga resultat på dessa områden (i ett ojämlikt samhälle känner man t.ex. mera stress över sin position i samhället, vilket i sin tur kan påverka saker som mental hälsa och våldsbenägenhet).

Nåväl, man kan tycka vad man vill om resultaten, men själv vill jag säga att detta ändå är den metod som man bör använda för att komma på vilken politik som är bäst - man bestämmer sig för vad som är viktigt att främja, bestämmer vilka (någorlunda mätbara) indikatorer som är relevanta, och sedan ser man vilken politik som verkar få bäst utfall på dessa indikatorer. Nu råkar jag ju vara övertygad utilitarist så jag anser att de indikatorer på ett "gott" samhälle som Wilkinson och Pickett valt ut är högst relevanta, men man kan naturligtvis använda denna metod om man värderar andra saker än (mätbart) välbefinnande.

En sak som jag i övrigt reflekterade över var vissa citat från recensioner som fanns i denna upplaga, i synnerhet detta av Ulf Bjereld: "Vänstern kan nu genom Wilkinson och Picketts bok på allvar hävda att jämlikhet inte bara är ett moraliskt värde i sig, utan också ett väldigt praktiskt verktyg i bygget av det goda samhället". Som tur är Jämlikhetsanden mycket användbar även om man inte ställer upp på att jämlikhet är ett "moraliskt värde i sig", vilket jag själv uppfattar som en absurd ståndpunkt. Om (materiell) jämlikhet är bra eller inte måste avgöras av konsekvenserna av jämlikheten.

Detta innebär i och för sig att i den mån som jag är vänstermänniska så är jag en ganska trolös sådan. Om det visade sig att ojämlikhet inte alls har de negativa konsekvenser som Wilkinson och Pickett hävdar, skulle jag inte alls vara intresserad av jämlikhet. Om det finns studier, vilka beaktar forskningsresultat av minst samma kvalitet (jag ger sålunda kritikerna en viss "benefit of the doubt" - det räcker med att deras mot-visioner håller Wilkinson och Picketts vetenskapliga nivå, varken mer eller mindre), som hävdar att någon helt annorlunda typ av politik (än den vänsterpolitik som förordas i Jämlikhetsanden) får bra utfall på samma variabler så ska jag omedelbart överge vänstern. Som utilitarist tar jag bara hänsyn till lyckan i samhället (så länge vi talar om demokratier), och om jag har själ att tro att en värdekonservativ, nyliberal eller ekologistisk politik (för att ta några exempel) åstadkommer det, så är det där jag hör hemma.