måndag 27 maj 2013

Bör Lövfen ge tydliga besked i regeringsfrågan?

En reflektion kring ekots lördagsintervju med Stefan Löfven: första frågan gällde regeringsbildningsfrågan efter nästa val. Jag kan inte nog understryka hur tråkig jag tycker den frågan är. Den är förståelig, eftersom sådana strategifrågor är så enkla för journalister att fokusera på, men själv måste jag erkänna att jag ser det som ett ganska härligt spänningsmoment att inte veta exakt hur regeringen efter ett val kommer att se ut.

Men mera allvarligt så har jag mera förtroende för ett parti som inte binder sig vid masten innan valet är avgjort. Efter valet förväntar jag mig att den partiledare jag röstar på sätter sig i hårda förhandlingar med alla potentiella regeringspartners för att se till att jag som väljare får ut så mycket som möjligt av att ha röstat på just det partiet. Men att avslöja exakt hur långt man är beredd att gå innan förhandlingarna börjat ter sig som en väldigt dålig utgångsposition.

Så mitt besked till Löfven (och alla andra partiledare/språkrör) är detta: fortsätt tiga i regeringsfrågan! Denna uppmaning kommer naturligtvis inte följas av allianspartierna, men för deras del kan jag alltså säga att de inte får några pluspoäng i min bok bara för att de är bergfasta i regeringsfrågan.

Och sedan vore det intressant att veta hur till exempel FP-väljare (kanske främst potentiella väljare) ser på denna bergfasthet: är alla FP-sympatisörer så säkra på att de inte kan få igenom mer av sitt partiprogram genom att sätta sig vid förhandlingsbordet med Löfven? Och hur många röster tappar de genom att konsekvent vägra denna samverkan (som faktiskt ganska allvarligt övervägdes av Bengt Westerberg på 1980-talet)? Jag såg för ett antal år sedan en opinionsundersökning om hur väljarnas favoritkoalitioner skulle se ut, och S+FP kom ganska högt upp, om jag minns rätt...

måndag 13 maj 2013

Ett första test för debattsugna moralfilosofer

För den som anser att man har kommit på en briljant etisk/politisk-filosofisk princip (eller vill försvara en redan existerande princip) skulle jag föreslå att man - innan man går ut och försvarar den med övertygelse - gör följande tankeexperiment, som jag skulle vilja kalla parallella-världar-experimentet:

Tänk dig en parallell värld (värld B) som har samma grundförutsättningar som vår egen (värld A), men i vilken människorna lever helt enligt den normativa princip (p) som du förespråkar. Vad du sedan bör kunna svara på är vad det är som gör att värld B är bättre än värld A. Om du svarar: "värld B är bättre än värld A eftersom värld B lever enligt p", så finns det i princip tre tolkningar av ditt svar att göra (varav två är djupt otillfredsställande).

Tolkning 1: du har gjort ett cirkelresonemang. Värld B är bättre för att de lever enligt p, och p är en bra princip eftersom människorna i värld B lever efter den. Problemet med detta är naturligtvis att hela resonemanget är tomt och intetsägande (som normativt resonemang betraktat).

Tolkning 2: det finns någon annan princip bakom p som gör att värld B är bättre. Att värld B lever efter p gör att den världen får kvaliteten q, vilken värld A saknar. Problemet med detta är dels att du från början var "oärlig" med vilken princip du ville försvara, eftersom det i detta fall är q och inte p som är din grundläggande normativa princip; dels att du måste gå tillbaka och underkasta q samma test som p just har misslyckats med.

Tolkning 3: du hänvisar till en intuitiv princip som inte kan underkastas något vidare rationellt bevis. Du hävdar m.a.o. att p är intuitivt tilltalande för dig, men du kan inte bevisa att den skulle vara objektivt bättre än någon annan princip (t.ex. q). Problemet med denna tolkning uppstår endast om man anser att obevisbara axiom inte kan godtas som en startpunkt i ett etiskt resonemang.

Jag tror att de flesta moralfilosofer (och politiska filosofer) hamnar under tolkning 2, och problemet med detta är att det oftast är högst oklart vilken den bakomliggande principen är. Tolkning 1 kan man också göra ibland (fast kanske mera sällan än man tror), även om många filosofer diskuterar på ett sätt som gör att cirkelresonemanget inte alltid går att upptäcka omedelbart. Vad det gäller tolkning 3 så förekommer det sällan att man öppet och tydligt säger att man utgår från ett obevisbart axiom, men en hel del filosofer gör nog det utan att säga det rakt ut.

Det största problemet inom moralfilosofin är nog dock att många vill utesluta tolkning 3 som en möjlig utväg, eftersom de anser att det måste finnas någon moralisk princip som kan bevisas vara bättre än alla andra. Själv kan jag dock inte se att det skulle finnas någon annan lösning än tolkning 3 som är problemfri; och när jag själv underkastar min moraliska princip (utilitarism) parallella-världar-testet så menar jag att värld B är bättre än värld A för att människorna i värld B är lyckligare än människorna i värld A. Men om någon undrar varför lycka i sig är bra så kan jag inte annat än hänvisa till min personliga intuition. Om någon har intuitionen att t.ex. lidande är det enda som är gott i sig självt så kan jag bara säga att jag inte delar den intuitionen.

Min utilitaristiska princip tycks alltså klara testet. Gör din favoritprincip det?

lördag 4 maj 2013

Hayek om Hayek

Det finns en liten volym med titeln Hayek on Hayek. An Autobiographical Dialogue som består av några självbiografiska anteckningar av F. A. Hayek med en del intervjufrågor insprängda. När jag själv lade denna bok ifrån mig häromdagen så kan jag inte påstå att jag fått så mycket intressant till livs, och det är svårt att rekommendera boken till människor som inte har just Hayek och/eller österrikiska skolan (den nationalekonomiska inriktningen) som specialintresse.

Hayek har också själv påpekat att hans liv varit relativt fritt från spektakulära händelser, och vad det gäller smaskiga anekdoter i boken så finns det inte mycket att hämta. Mest underhållande är kanske Hayeks anekdoter kring personer han stötte på när han var professor vid London School of Economics på 1930-talet. Förutom berättelserna kring den tydligen tämligen inkompetente Lord Beveridge ("director" för LSE fram till 1937) framstår de om den marxistiske statsvetaren (m.m.) Harold Laski som mest avslöjande.

Sålunda hävdar Hayek att "[e]ven among his friends today, they recognize that he was a pathological liar". Laski skulle t.ex. ha hittat på en historia om att han hade hittat fyra tidigare okända brev mellan Rousseau och Voltaire gömda i en pärmen till en bok (en historia som kanske mest är av intresse i ljuset av både Hayeks och Laskis speciella intresse för boksamlande). Hayek anför även följande historia för att karakterisera Laski:

"[At one time] Harold Laski was entertaining us, lecturing about the beauties of the Russian system, and was interrupted by the announcement of the news. We were all listening to the BBC, I believe, at half past seven, and the news came through of the Stalin-Ribbentrop pact, and afterwards Laski behaved as if he had never in his life said a good word about the Bolsheviks [...]. He didn't seem to remember what he had said for the preceding twenty years of his life".

Annars tycker jag Hayeks diskussion om (det intellektuella) förhållandet till Milton Friedman ("ledare" för den s.k. Chicago-skolan) var ganska intressant. En del tycker kanske: Friedman, Hayek - sak samma, nyliberaler som nyliberaler (om det nu är rätt etikett för dem). Men faktum är att även om de var lika varandra i praktisk politisk åskådning så var de kritiska mot varandra när det gällde ekonomisk metodologi. Hayek skriver:

"[The Chicago School proponents] are in effect macroeconomists and not microeconomists [...]. And this is a continual problem for me. [...] They believe economic phenomena can be explained as macrophenomena, that you can ascertain cause and effects from aggregates and averages. But although in a sense it seems to be true, there is no necessary connection. [...] The reason why it [the observation that every period of inflation ends with a crash] happens cannot be accounted for by macroeconomic analysis. [...] Now that [reasoning] Milton Friedman just pooh-poohs. [...] You know, one of the things I often have publicly said is that one of the things I most regret is not having returned to a criticism of Keynes's treatise, but it is as much true of not having criticized Milton's [Essays in] Positive Economics, which in a way is quite as dangerous a book."

En sista sak jag kan nämna är Hayeks personliga (om än inte politisk-instrumentella) inställning till religion: "By the age of fifteen, I had convinced myself that nobody could give a reasonable explanation of what he meant by the word 'God' and that it was therefore as meaningless to assert a belief as to assert a disbelief in God". Låter som ignosticism i ett nötskal (en åskådning som jag själv i stort sett omfattar).