söndag 28 juli 2013

Lena Andersson om demokrati

I en färsk ledare i DN tar Lena Andersson upp en diskussion kring demokrati. Hon kritiserar ståndpunkten att demokrati innebär att "medborgarna får rösta till ett parlament i fria val med flerpartisystem och utifrån resultatet genomdriva majoritetens önskemål." Enligt Andersson innebär demokrati också "rätten att slippa valutslag". Detta innebär t.ex. att trots att vissa lagar röstas igenom enligt den ovannämnda proceduren så kan besluten ändå vara "odemokratiska" eftersom det inte respekterar individens "rättighet" att slippa (vissa) valutslag.

Vi hamnar dock i svåra begreppsliga svårigheter om vi ska låta "demokrati" stå för något annat än proceduren för att fatta beslut (d.v.s. inte låta beslutens "kvalitet" ingå i definitionen). Andersson diskuterar t.ex. sharialagar som "odemokratiska" även om de röstats fram enligt en formellt demokratisk procedur. Låt oss ta frågan om sexualmoral. Om svenska riksdagen imorgon (åter)kriminaliserade homosexuella handlingar, skulle Sverige då upphöra att vara en demokrati?

Mitt eget svar skulle vara nej. De enda beslut som jag betraktar som odemokratiska är de som kränker de rättigheter som är nödvändiga för att upprätthålla den demokratiska processen. Det är alltså inte odemokratiskt att förbjuda homosexuella handlingar, men det är odemokratiskt att inskränka människors rätt att yttra sig om detta förbud (eller propagera för att ta bort det), eller att avskaffa rösträtten för homosexuella.

Mycket av problemen kring debatten kring demokrati (åtminstone utanför de akademiska seminarierummen) är att alla debattörer upplever att man måste vara för demokrati. Följden av detta blir att man definierar demokrati så att den stat som bäst uppfyller ens egen ideologi ska betraktas som den mest demokratiska. Socialister kan hävda att endast en stat med ekonomisk jämlikhet är "sant" demokratisk, medan en liberal kan hävda att endast en stat med starka konstitutionella skydd för t.ex. ekonomisk frihet är "sant" demokratisk.

Men låt oss istället vara tydliga. Om vi låter ordet demokrati för sig självt stå för proceduren att fatta beslut enligt majoritetens vilja, så kan vi använda andra ord för att uttrycka våra substantiella ideologiska preferenser. Socialisten kan säga att Sverige är visserligen en demokrati, men ingen socialistisk demokrati o.s.v. Och vad det gäller Lena Andersson så kan hon säga att hon föredrar en liberal konstitutionalistisk demokrati, istället för den "populistiska" demokrati vi har idag (i Sverige finns, m.a.o. inte särskilt starkt skydd för de rättigheter Andersson vurmar för - det räcker med ett enkelt majoritetsbeslut för att återigen kriminalisera homosexualitet eller för den delen att införa hela [eller det mesta av] sharia-katalogen om vi så skulle vilja).

Kort sagt, en demokrati kan endast upphöra att vara demokratisk om det fattas beslut som upphäver de rättigheter som är nödvändiga för att upprätthålla den demokratiska proceduren. Demokratin upphävs inte bara för att en viss minoritet råkar ogilla de beslut som fattas.

fredag 12 juli 2013

Absolut och relativ fattigdom

Så här i sommartid är det dags att diskutera barnfattigdom igen (åtminstone gjorde man det i Studio ett idag). Tidigare i år när frågan var på tapeten var det en kritisk fråga huruvida man skulle diskutera fattigdom i relativa eller absoluta termer. När alla i samhället blir rikare men klyftorna mellan klasserna består så står den relativa fattigdomen stilla (men den kan också öka), medan den absoluta fattigdomen minskar.

Vilket är då viktigast när det gäller just barnfattigdom: att minska den relativa eller absoluta fattigdomen? När frågan kom upp idag så tycks problemet mest handla om att olika barn jämför sig med varandra och mår sämre ju sämre de klarar sig i denna jämförelse. Verkar vara ett solklart fall av att det är den relativa fattigdomen som är problemet. Men troligtvis minskar problemet ju högre upp man kommer på rikedomsstegen. Jag har svårt att tänka mig att den övre medelklassens barn mår särskilt dåligt för att de inte kan göra samma saker som skolkamraterna från överklassen.

Men här är problemet att vi har rätt långt kvar tills den absoluta fattigdomen har minskat så mycket att alla barn har det så bra att de slipper må dåligt p.g.a. sin relativa fattigdom. Alla kan inte tillhöra medelklassen eller uppåt. Så om man är intresserad av att minska det lidande som kommer sig av barns relativa fattigdom så måste man ta till en del politiska medel.

Sedan finns det naturligtvis de som anser att man aldrig bör ta till politiska medel för att minska fattigdomen. Människor blir fattiga eller rika beroende på hur de använder sin frihet; varken relativ eller absolut fattigdom är en fråga för politiker, utan för enskilda människor. Jag ansvarar för mina barn, och du för dina. Motsatsen skulle vara en renodlad konsekventialism som hävdar att det inte är individens ansvar för sin egen (och sin familjs) fattigdom som är det intressanta, utan hur mycket människor lider av sin fattigdom. I det förstnämnda fallet är, som sagt, varken relativ eller absolut fattigdom något som politiker ska bry sig om; i det senare fallet är båda högst relevanta.

Men det intressanta är att många tycks inta en mellanposition: politiker har ett ansvar för att avhjälpa den absoluta fattigdomen, men inte den relativa. Frågan är hur man motiverar denna hållning. Man skulle t.ex. kunna vara utilitarist och hävda att åtgärder mot absolut fattigdom är mera effektiva när det gäller att minska lidandet än åtgärder mot relativ fattigdom; men det är sällan man stöter på det argumentet. Jag misstänker att det istället ofta rör sig om något slags "socialliberalism", att staten bör se till att människor har en grundtrygghet, men att resten s.a.s. är deras eget ansvar.

Som politisk filosof känner man sig dock ofta lite otillfredsställd av en sådan hållning, eftersom det brukar saknas något argument bakom det hela. Utilitarism (både relativ och absolut fattigdom är relevant) och libertarianism (varken relativ eller absolut fattigdom är relevant) existerar som utarbetade alternativ. Min uppmaning till dem som intar mellanpositionen blir sålunda att förklara för mig varför absolut, men inte relativ fattigdom är politiskt relevant.