torsdag 29 augusti 2013

Den röda vetenskapen

Är sociologiska institutioner inget annat än samlingsplatser för vänstermänniskor? Något i den stilen hävdar iallafall Daniel Klein och Charlotta Stern i en artikel från 2006 ("Sociology and Classical Liberalism"). De beklagar i synnerhet att det tycks finnas ytterst få klassiska liberaler (i Sverige räcker det nog med att säga "liberaler" kort och gott) bland akademiskt verksamma sociologer.

Klein och Stern gjorde en undersökning bland medlemmarna i American Sociological Assocation (ASA) och fann att 82% av de akademiskt verksamma sociologerna vanligtvis röstar demokratiskt och 5% republikanskt (och 0% röstar på libertarianerna). I enkäten ingick också frågor där man skulle ta ställning till olika policyfrågor i stil med minimilöner, handelstullar etc. Svaren graderades från 1 till 5 och ju högre siffra, desto mer liberal anses respondenten vara. För att räknas som klassiskt liberal anser författarna att man bör ha i genomsnitt 4.0. Resultatet här var att inte en enda sociolog kom över 4.0, och 98% av dem låg under 3.0. Slutsatsen som görs är alltså att "the number of classical liberals who belong to the ASA is approximately zero".

Vad är då, enligt artikelförfattarna, de praktiska konsekvenserna av vänsterdominansen inom sociologin? Faktum är att ASA som kollektiv tycks göra vissa starkt politiska uttalanden då och då. De har bl.a. uttalat stöd för positiv särbehandling  och kritik mot Irakkriget. Däremot är det intressant att författarna nämner ASA:s kritik mot ett grundlagstillägg som skulle förbjuda samkönade äktenskap. Det må vara en fråga som skiljer demokrater och republikaner, men många liberaler torde nog hamna på "vänster"-sidan i denna fråga.

Så vad ska man göra om man är liberal och vill ändra på sociologin? Klein och Stern försöker visa hur man kan ha en liberal vinkel på sociologins huvudfrågor, till skillnad från den vänstervinkel som de anser sociologer brukar anlägga. De anser t.ex. att sociologer inte tydligt gör en skillnad mellan tvingande strukturer (huvudsakligen staten) och frivilliga dito. Själv är jag dock lite tveksam till detta. Om man nu vill att sociologi (och samhällsvetenskaper i allmänhet) ska vara så värderingsfria som möjligt så tycks det inte vara rätt lösning att försöka införa ideologiska motvikter enligt logiken "ont ska med ont fördrivas" (d.v.s. ersätta den förmodade förhandsinställningen "staten är god" med "staten är ond").

Lösningen torde istället vara att bygga vetenskapen kring tydliga kriterier på vad som ska anses vara ett gott forskningsresultat. Mycket av sociologin (säger åtminstone mina fördomar) kretsar kring kvalitativa (i betydelsen icke-kvantitativa) metoder där sådana tydliga kriterier ibland saknas, och sådant kan ibland vara gynnsam mark för ideologisk tillspetsning av forskningsresultaten. Lösningen på detta är tydliga och relevanta forskningsfrågor samt tydliga kriterier för falsifiering av resultaten. Och om man bygger sin forskning på vissa idealtypiska (medvetet förenklade) antaganden (t.ex. om mänskliga motivationer o.d.) så bör det framgå mycket tydligt vilka dessa antaganden är och i vilket syfte man gör dem.

onsdag 21 augusti 2013

Är det fortfarande kris i befolkningsfrågan?

Göran Hägglund (KD) föreslår i SvD en uppjustering av maxtaxan i syfte av att kunna minska barngruppernas storlek i förskolan. Jag har inte så mycket och säga om förslaget som sådant, men det fick mig att reflektera en smula kring det här med skattefinansierad barnomsorg, och i förlängningen till sådant som barnbidrag. Grundfrågan är helt enkelt: varför har vi allt detta?

Ett svar som, om jag inte misstar mig, var avgörande för införandet av barnbidrag var att Sveriges befolkning behövde öka (Alva och Gunnar Myrdal propagerade för saken i Kris i Befolkningsfrågan 1934). Men vid sidan av det syftet fanns även tanken att (och här litar jag på Wikipedia) levnadsstandarden skulle utjämnas mellan barnlösa och barnrika familjer och att minska antalet barn som lever i fattigdom.

Det intressanta är att två av dessa syften numera ter sig ganska irrelevanta. Att nativiteten i Sverige behöver öka verkar tveksamt. Är det inte bättre (i denna överbefolkade värld) att hålla landets befolkning uppe genom invandring, i kombination med att folk nöjer sig med ett barn, eller möjligen två? Och vad det gäller utjämning mellan barnlösa och barnrika familjer så kanske man kan fråga sig om denna utjämning verkligen är så önskvärd. Om det nu är så att det inte behöver födas så många barn, varför ska man uppmuntras att ha en stor familj (och varför ska resurser omfördelas från små till stora familjer)?

Ungefär samma resonemang tycks gälla för förskolan. Hägglunds förslag går i själva verket ut på att den ökade maxtaxan ska vara 100 kr för det första barnet, 67 kr för andra barnet och 33 kr för tredje barnet. Ju fler barn en familj har i förskolan, desto mindre kostar det alltså per barn. Om man å andra sidan utgår från att befolkningen inte behöver öka så borde principen vara tvärtom (och barnbidraget borde minska för varje barn utöver det första).

Allt detta innebär förstås (om man ska föra in klassdimensionen) att om de omvända principer jag diskuterade nyss införs så skulle det bli ett privilegium för de välbeställda att ha en stor familj. De som är fattiga skulle få välja mellan barnlöshet eller ytterligare fattigdom. Och att säga till fattiga att de inte bör skaffa barn just p.g.a. sin fattigdom är förstås tabu idag, så den lösningen fungerar naturligtvis inte. Möjligen skulle man kunna införa ett system där barnbidraget minskar (och förskoleavgiften ökar) radikalt när man föder sitt tredje barn. Om det nu är en "mänsklig rättighet" att skaffa barn (och få samhällets stöd med de kostnader som det medför), så kanske det är tveksamt om det är en rättighet att få samhällets stöd för att bilda en stor familj.

När allt kommer omkring finns det en gräns när vi måste ta eget ansvar för den livsstil vi väljer (till skillnad från saker som vi utan egen förskyllan drabbas av). Att barn medför kostnader kan ingen blivande förälder vara omedveten om. Frågan är bara hur mycket samhället är skyldigt att ta dessa kostnader.

söndag 11 augusti 2013

Identitetsminimalism

I några tidigare inlägg (se i huvudsak denna länk) har jag diskuterat begreppet "identitet", och jag har hävdat att jag personligen skulle uppleva det som intressantare att leva i en värld där folk fäster mindre vikt vid sin personliga identitet och strävar efter att bli av med de etiketter som man både sätter på sig själv och blir tilldelad av sin omvärld.

För att citera mig själv: "Mitt ideal är den identitetslösa människan, den som vägrar sätta etiketter på sig själv, den som aktivt strävar efter att inte visa med yttre attribut vilken (sub)kultur den tillhör. Världen skulle vara intressantare om man faktiskt skulle vara tvungen att spendera mer än två minuter tillsammans med människor för att komma underfund med vad de är för slags personer"

Detta kan även kopplas samman med min åsikt att en anledning att vara feminist och att sträva efter en värld där ens "identitet" inte avgörs av ens genus skulle vara en mera oförutsägbar, och förhoppningsvis mindre tråkig, värld (de detta blogginlägg).

Jag har letat förgäves efter något begrepp som kan göra rättvisa åt denna hållning, men nu tror jag att jag har kommit på ett lämpligt - ett begrepp som inte verkar existera i någon annan betydelse: identitetsminimalism. Så även om jag verkar någorlunda aktivt för att vara en person som man inte kan sätta etiketter på, så omhuldar jag gärna denna etikett, eller ska vi kalla den "anti-etikett".

Jag brukar säga för mig själv (och i sällsynta fall även till andra människor) att om folk som betraktar mig är oförmögna att fälla några snabba omdömen om t.ex. mina (populär)kulturella, religiösa eller politiska preferenser, mitt yrke eller min klasstillhörighet så har jag gjort något rätt. Den sentensen borde kunna fungera som något slags rättesnöre för en identitetsminimalist.

torsdag 8 augusti 2013

Är egoism oundvikligt?

Oavsett vilka värderingar vi har så är det med nödvändighet så att det är just våra värderingar. Man kan naturligtvis välja att anamma värderingssystem som redan finns utvecklade och färdigpaketerade, men det är ändå vårt eget val att anamma dem, och på så sätt blir det ett egoistiskt projekt att främja dem.

På vilket sätt skulle då en värdering kunna vara icke-egoistisk (jag undviker termen "altruistisk" här eftersom jag är tveksam till att det rättvisande skulle beskriva motsatsen till egoism i min mening)? Jag kanske skulle kunna hävda att min värdering är helt universalistisk. Den hävdar t.ex. att det är omoraliskt för alla människor att ljuga, överallt, när som helst. Just att jag yttrar värderingen är irrelevant eftersom den är universellt applicerbar.

Men att leva endast efter universaliserbara principer är uppenbarligen ingen nödvändighet. Den som resonerar i universalistiska ordalag utgår från den (vanligtvis) outtalade metaprincipen att godtagbara moraliska principer måste konstrueras efter vissa strikta regler. Men är då inte denna metaprincip en "egoistisk" princip? Det är min önskan att människors värderingar bör följa dessa regler.

Det är ganska populärt inom politisk filosofi att tala om samtycke mellan rationella (eller förnuftiga) individer. Principer för politisk samlevnad kan motiveras genom att de är sådana att förnuftiga individer skulle kunna komma överens om dem i en mer eller mindre idealiserad kontraktssituation. Frågan är dock varifrån man får metaprincipen att det är bättre att leva i en värld av "rationella" snarare än "irrationella" individer. Går detta inte att beskriva som en helt egoistisk preferens för en viss slags värld framför en annan?

Jag tror själv att politisk filosofi skulle bli en mera behändig verksamhet om man erkänner den fundamentala egoism som alla värderingar utgår ifrån, d.v.s. att alla värderingar är någons värderingar. Att ge uttryck för en värdering är att säga att det är min värdering, och att ge uttryck för en preferens för en viss etisk metod (regler som man anser måste styra en moralisk diskurs) är att uttrycka en individuell preferens för att leva i ett socialt sammanhang där just denna metod följs.

fredag 2 augusti 2013

Det problematiska BNP-måttet

Det hävdas ibland (och allt oftare på senare år) att bruttonationalprodukten är ett dåligt mått på ett lands välstånd, trots att det i huvudsak är BNP-tillväxt som de flesta (om inte alla) regeringars politik verkar syfta till. Sedan ett bra tag tillbaka finns alternativ som Human Development Index, som väger in utbildningsnivå och livslängd vid sidan av inkomst, men det finns även andra mått som försöker väga in mera "abstrakta" saker, som tillfredsställelse med livet o.s.v. Kritiken mot BNP som mått på framgång har naturligtvis även kommit från dem som anser att måttet inte tillräckligt väger in miljöförstörande verksamhet eller framtida generationers livsmöjligheter etc.

Schablonbilden är nog att BNP är något som prisas av ekonomer, kanske till och med "nyliberala" ekonomer, som endast ser siffror och pengar framför sig, och att kritiken mot detta tillväxtmått kommer från den gröna och/eller vänstra sidan. Men det finns även en kritik från "höger" (om man med det menar nåt slags libertarianism), i synnerhet från anhängare av Österrikiska skolan inom nationalekonomi. Jag stötte just på en artikel från 2004 av Randall Holcombe om detta ("National Income Accounting and Public Policy"), som var ganska intressant. Men jag har (åtminstone) en kritisk invändning.

För det första anser Holcombe att BNP-måttet är missvisande eftersom det inte kan räkna in förändringar i den typ av konsumtion som förekommer. BNP räknar i stort sett bara med kvantiteter; men en poäng med ekonomiska framsteg är det kan innebära en faktiskt förbättring av levnadsstandarden att kunna konsumera mindre av en mera högkvalitativ produkt, eller att få flera valmöjligheter kring produkter - BNP skulle kunna öka om man producerar ett större antal skor av samma modell, men vår faktiska välmåga kanske gynnas bättre av att mängden skor förblir den samma, men att vi får flera sorter att välja på (problemet i Sovjetunionen var t.ex. att de bestämde sig för att producera ofantliga mängder av vissa saker, men utan hänsyn till om det var just dessa saker som egentligen behövdes). Kort sagt så kan BNP enligt denna kritik inte väga in värdet av entreprenörskap. Detta är i stort sett en poäng som jag inte ser så mycket problem med - entreprenörskap är onekligen viktigt (bara man kommer ihåg att värdet av entreprenörskap måste vägas mot andra värden) och det fångas troligen inte särskilt bra av det traditionella BNP-måttet.

En andra kritik har jag dock svårare att godta. Holcombe anser att BNP blir missvisande hög för länder som spenderar mycket på offentlig konsumtion; detta eftersom de tjänster som staten producerar borde ha värdet noll i nationalräkenskaperna, eftersom de inte har ett marknadspris. Kostnaden för att producera en motorväg bör alltså inte ingå i BNP, speciellt om man låter folk åka på den gratis; detsamma gäller polisen och brandkåren. Resonemanget är alltså att om något inte säljs så har det inget marknadsvärde och ska därmed inte tas med i BNP.

Detta är dock ett underligt resonemang. Jag kan inte se att det skulle finnas någon essentiell skillnad på de "priser" som betalas för ett bilköp på den privata marknaden och det pris som betalas för en motorväg genom skattsedeln. Det finns naturligtvis en skillnad i att det senare sker genom tvång (åtminstone för den minoritet som inte gått med på vägbygget), men huruvida ett köp sker genom tvång eller ej kan knappast utgöra en skillnad man kan ta hänsyn till i en ekonomisk analys. Om staten instiftade en lag att alla Sveriges medborgare måste köpa fem glassar om året (medan de förut bara köpte tre) så skulle BNP öka, likväl som BNP skulle öka om folk frivilligt köpte fem glassar om året (allt annat lika).

Sedan kan man naturligtvis hävda att det finns fall där saker produceras mera effektivt av den privata sektorn, och att det "pris" man sätter på den offentliga varan eller tjänsten när BNP ska räknas fram är överdrivet högt (jämfört med en hypotetisk fri marknad för varan eller tjänsten i fråga). Men detta är något helt annat än att automatiskt sätta värdet på den offentliga tjänsten till noll.

(Till sist kan också tilläggas att frågan om tvånget självklart är en viktig etisk fråga, likväl som frågan om huruvida man kan tolerera ineffektiva offentliga tjänster i t.ex. fördelningssyfte; men dessa frågor kan vi lämna därhän, eftersom Holcombes tanke var att göra en "rent" nationalekonomisk poäng.)