söndag 20 oktober 2013

Våldtäkt: ansvar och orsakssamband

Frågan om vem som har "ansvar" för en våldtäkt återkommer med jämna mellanrum. Senast har frågan kommit upp i samband med ett uttalande av Norges nya jämställdhetsminister. Minister Solveig Horne säger bl.a. att tjejer har ett ansvar att inte hamna i situationer där dylika övergrepp kan komma att ske. Detta är naturligtvis något som många har kritiserat; det blir ju på ett sätt att skuldbelägga offret som utsatts för ett allvarligt brott. För att få rätsida på denna debatt bör man dock göra en viktig distinktion, nämligen mellan den normativa dimensionen som gäller ansvar och den "sakliga" dimensionen som söker förklara orsakssamband.

Ansvarsfrågan handlar om att du bör ha rätten att bete dig på ett visst sätt och att du inte bör skuldbeläggas trots att ditt beteende kan bidra till att du hamnar i svårigheter. Att en kvinna klär sig sexigt och rör sig på otrygga offentliga platser nattetid ska m.a.o. inte ursäkta en våldtäktsmans beteende, och inte heller ska kvinnans rätt att anlägga detta beteende ifrågasättas  (inte heller ska förövarens straff minska p.g.a. kvinnans beteende).

Det kan dock inte förnekas att kvinnans beteende i detta fall kan ha varit en bidragande orsak till att våldtäkten skedde (sannolikheten att bli våldtagen varierar m.a.o. mycket stort beroende på vilken sammanhang man har placerat sig själv i). Man kan hävda att kvinnan har en moralisk rätt att uppträda som hon vill, men det tar inte bort detta beteende som orsak till våldtäkten. Detta innebär m.a.o. att i ett samhälle där det finns potentiella våldtäktsmän som går lösa så kan man mycket väl hävda att även om ingen kvinna är ansvarig för att ha blivit våldtagen så kanske de ändå måste göra valet att modifiera sitt beteende för att undvika att sätta igång den kausala kedja som leder till våldtäkt.

Man kan dra en paralleller till mera triviala brott. Ingen kan t.ex. förneka mig rätten att gå i tunnelbanan under rusningstid med plånboken synlig i en lättåtkomlig ytterficka, men om min plånbok blir stulen så går det knappast att förneka att mitt eget beteende bidrog som orsak till att fickstölden skedde. Men hur ska jag själv agera i detta fall: ska jag fortsätta hävda min rätt att bära min plånbok hur jag vill och satsa på att vi kan stigmatisera (eller bestraffa) ficktjuvar så effektivt att fickstölderna snabbt försvinner, eller ska jag acceptera att vi, åtminstone på kort sikt, inte kan utrota ficktjuveriet och börja bära min plånbok på ett sätt som inte är mitt föredragna sätt, men som ändå är mera säkert?

Om frågan gäller att minska antalet våldtäkter (eller fickstölder) är således frågan om ansvar ganska irrelevant, åtminstone om vår främsta ambition är att antalet brott ska minska. Om vi vill minska antalet våldtäkter så bör vi titta på vad som orsakar dem, inte vem som är "ansvarig" för dem (såvida vi inte vill hävda att ansvar endast är ett annat namn på bidragande orsak, och i sådana fall är det tydligt att våldtagna till viss del är ansvariga för våldtäkterna, precis som jag med mitt vårdslösa plånboksbärande delvis skulle vara ansvarig för fickstölden.)

Vad jag säger är alltså att för att ett brott ska ske måste det finnas både en brottsling och ett lämpligt offer. Om något av detta saknas kan inget brott begås. Kan man på olika sätt göra sig till ett mindre lämpligt offer (vilket man dock i vissa fall knappast kan) så minskar sannolikheten att bli utsatt för brott; men oavsett om man gör det eller inte så kan man fortfarande hävda att det moraliska ansvaret helt och fullt ligger på brottslingen. Vetskapen om var det moraliska ansvaret ligger gör dock inte brottet ogjort, och det är väl det som är pudelns kärna.

söndag 13 oktober 2013

Philip Pettit och den nya republikanismen

En av de modernaste politiska filosofierna är republikanismen (som inte har något att göra med amerikanska republikanska partiet). Ibland kallas det även neo-republikanism, eftersom dess förespråkare uttryckligen hämtar inspiration från en gammal republikansk tradition - man kan gå ända tillbaka till tänkare som Cicero, men oftast är nog Machiavelli den tidigaste som man hänvisar till.

Till stor del har denna nya republikanism uppstått tack vara Quentin Skinners till största delen idéhistoriska studier. Men en av dem som mest förekommer som riktningens försvarare i politisk-filosofiska sammanhang är Philip Pettit, vars bok Republicanism (1997) jag precis lagt ifrån mig - en bok som jag anser ha många svagheter.

Men först och främst: vad är den nya republikanismens huvudidé? Tanken är att utveckla ett frihetsbegrepp som varken är klart negativt (jag är fri i så måtto som inga hinder läggs för min aktivitet) eller positivt (jag är fri i så måtto som jag kan fullkomna mig själv som människa). Republikanismens frihetsbegrepp handlar istället om frihet som icke-dominans, d.v.s. att jag är fri i så måtto som jag inte är underkastad andra människors godtyckliga vilja. Rent praktiskt kan detta innebära att staten bör ha till uppgift att se till att fattiga människor inte är helt i händerna på sina arbetsgivare eller att kvinnor inte är helt i händerna på sina män. Någon typ av välfärdsstat tycks vara oundviklig, även om republikanismen med emfas hävdar att någon omfattande materiell utjämning inte följer av resonemanget (republikanism är alltså något annat än egalitarism).

Varför är då denna teori bättre, rent filosofiskt, än andra teorier? Tyvärr finns det inte mycket till argumentation i den riktningen i Pettits bok, så där blir han svaret skyldig. Boken handlar mer om att utveckla teorin än att försvara den, så när det gäller detta är det alltså inte argumenten för republikanism jag kritiserar, utan det är avsaknaden av argument jag kritiserar. Kanske kan en utilitarist som jag försvara något som liknar en republikansk samhällsordning av nyttomaximerande skäl, men troligen anser inte Pettit att det är av utilitaristiska skäl man ska bli republikan. Så frågan är vilket annat skäl man har att bli det.

Nej, det mest problematiska i boken är inte argumenten för republikanism (eftersom de argumenten inte finns där), utan Pettits demokratiteori. Som många andra så faller han för frestelsen att s.a.s. rigga sin demokratiska procedur så att det ska passa just det samhälle som han själv förespråkar. Han anser t.ex. att det ska krävas mer än en enkel majoritet för att ändra saker i icke-republikansk riktning. En majoritet på, låt oss säga, 53% som filosofiskt sett inte är republikaner (de kanske är t.ex. libertarianer eller radikala ekologister) ska ha vissa institutionella nackdelar emot sig om de vill ändra på samhället. Frågan är naturligtvis varför demokratin ska vara riggad på detta sätt till republikanismens favör? Är republikanismen "objektivt" mera "sann" än libertarianism eller ekologismen? Har republikaner skådat någon filosofisk sanning som berättigar dem att styra som filosofkungar (eller åtminstone ha större proportion i statsstyrelsen än deras blotta antal skulle berättiga om vi endast räknade huvuden)?