lördag 28 december 2013

Att vara utilitarist anno 2013

Om man är politisk teoretiker och utilitarist har man det inte särskilt lätt idag. I akademiska sammanhang kan en invändning kommande från utilitaristiskt håll ganska ostraffat viftas bort utan vidare diskussion, och som student stöter man troligtvis inte på många utilitaristiska argument i de texter man ålagts att läsa.

Att utilitarismen i det närmaste kan ses som stendöd beror troligen i hög grad på John Rawls' rättviseteori som i början på 1970-talet förde in normativ politisk teori i nya banor. Hans ambition var att tillhandahålla ett alternativ till utilitarismen, även om hans invändningar mot denna filosofi var ytterst skissartade (och inte särskilt svåra att bemöta), och även om hans samhällsmodell i praktiken inte ligger så värst långt från vad många utilitarister skulle förorda.

Ofta beskrivs det som att Rawls räddade den politiska filosofin, som då och då dödförklarats som fruktbart ämne (antingen eftersom många omfattade en vag utilitarism som inte ansågs kräva vidare filosoferande, eller också eftersom normativa frågor i sig var onödiga att fördjupa sig i) efter andra världskriget. Vad han gjorde var att föra över den politiska filosofin från frågor om det goda till frågor om det rätta - en slags kantiansk vändning som innebär att man ska söka rättvisa för rättvisans egen skull, inte för dess substantiella resultat för människors välfärd.

Rawls införde även en ny metod inom moralfilosofi som troligen kan beskrivas som den vanligaste metoden inom politisk filosofi idag, nämligen reflektivt ekvilibrium (eller jämvikt). Den går i stort sett ut på att revidera sina moraliska principer i ljuset av intuitioner i enskilda frågor och vice versa, d.v.s. att gå fram och tillbaka mellan intuitioner och principer tills man når något slags jämvikt.

Denna metod är inte något som gynnar utilitarismen. Utilitarismen (i dess hedonistiska tappning) utgår från en intuitiv kungsprincip, att njutning är det enda i sig goda, och att smärta är det enda i sig onda. Intuitioner i enskilda frågor kan sedan inte räknas emot de slutsatser som dragits av denna grundintuition i kombination med empiriska premisser. Om jag godtar den hedonistiska grundprincipen och genom vidare slutledningar kommer fram till att det i vissa sällsynta fall är rätt att döda en oskyldig människa, samtidigt som jag intuitivt känner att denna slutsats inte kan vara riktig, så är det den senare intuitionen som får stryka på foten. En teoretiker som utgår från reflektiv jämvikt skulle dock se detta som en orsak att gå tillbaka till den utilitaristiska grundprincipen och revidera den i ljuset av intuitionen vi har i det specifika fallet.

Personligen är jag både utilitarist och övertygad om den reflektiva jämviktens olämplighet som filosofisk metod (den är t.ex. inte särskilt öppen för falsifiering). Lägger man därtill min värdenihilism (som inte heller är särskilt populär bland politiska filosofer idag) så kan man konstatera att jag borde placeras i något slags fossilmonter. Detta är naturligtvis en smula frustrerande eftersom jag tror mig ha helt rimliga skäl för att inta dessa positioner, medan de som avvisar dessa doktriner till förmån för de mera populära sällan avkrävs några djupare förklaringar till sina val.

Samtidigt kan man kanske trösta sig med att ett konsekventialistiskt tänkande (om än inte fullfjädrad utilitarism eller hedonism) är intuitivt rimligt för många lekmän. Och man kan troligen inte påstå att Rawls teori har fått särskilt stor spridning utanför akademin. Möjligen kan man hävda att libertariansk teori vunnit terräng utanför akademin på bekostnad av utilitarismen, men även om jag själv är motståndare till dess fundamentala premisser så möter man ändå där ett sätt att resonera som har likheter med det utilitaristiska sättet (slutledningar från en fundamental intuition som ej kan kullkastas av intuitioner i enskilda fall).

lördag 21 december 2013

Ett praktiskt förslag i arbetslöshetsfrågan

Jag brukar inte diskutera praktisk politik i denna blogg, men just nu tänkte jag att jag skulle göra ett försök att hugga isär den gordiska knut som arbetslöshetspolitiken utgör. Det förslag jag tänker framföra låter i mina öron någorlunda rimligt - ändock kan jag dock inte dra mig till minnes att det har framförts i debatten, och det är därför jag dristar mig till att uttala mig i en fråga som inte finns inom mitt huvudgebit (och om förslaget har dryftats förut finns det förhoppningsvis någon mera minnesgod person som kan upplysa mig om det ex post facto).

Nåväl, huvudproblemet tycks vara människor som är arbetslösa under mycket lång tid, och orsaken till att de är det är troligen att de saknar adekvat utbildning eller erfarenhet. Hur skulle man då kunna ge arbetslösa jobberfarenhet? Mitt förslag är följande: ge samtliga som varit arbetslösa längre än (låt oss säga) ett år en tillfällig anställning (låt oss säga 3-6 månader) i någon kommunal eller statlig verksamhet. En viktig förutsättning skulle dock vara att det är ett "riktigt" arbete (men naturligtvis något som personen ifråga antas klara av och ha fallenhet för) med riktig lön, något som när det upptas i ett CV med stor svårighet kan misstänkas vara en "åtgärd" av något slag.

Förutom att ge långtidsarbetslösa erfarenhet skull detta också vara en god lösning för dem som kverulerar om att det finns arbetslösa som i själva verket inte är så intresserade av jobb. De människor som inte tar det erbjudna arbetet skulle man nämligen kunna stänga av från ersättning (låt oss härvidlag komma ihåg att ingen skulle åläggas ett arbete som bedöms som olämpligt för individen ifråga). Detta skulle alltså vara en genuin jobbgaranti, men också en genuin jobbplikt.

En invändning som skulle kunna riktas mot detta förslag är att statlig och kommunal verksamhet inte har en särskilt stor mångfald av olika typer av arbeten nuförtiden. De som i första hand behöver arbetserfarenhet inom tillverkningsindustri har t.ex. inte stora möjligheter att erbjudas något. Möjligen kräver alltså en fullskalig reform av detta slag att staten återskapar en del verksamheter som tidigare avknoppats. Men även om man inte vill göra det så är detta inte en ursäkt för att inte genomföra reformen i den skala som är möjligt nu.

En annan invändning skulle vara kostnaden. Jag tänker mig dock att den lön man erbjuds i det aktuella arbetet skulle vara en hårsmån över en vanlig arbetslöshetsersättning, så det torde inte vara ett särskilt stort problem i sammanhanget.

Då så, kära politiker. Bara att sätta igång.

tisdag 17 december 2013

Författningsdomstol i Sverige?

Diskussionen kring oppositionens metod att rösta ned en enskild fråga i budgeten aktualiserar, enligt Sanna Rayman i SvD, frågan om författningsdomstol. Den mest kända domstolen av denna typ torde vara den amerikanska högsta domstolen, som har makt att underkänna lagstiftning, även om en majoritet är bakom den. I Sverige däremot, har vi problemet att (för att citera Rayman) "[a]llting kan kastas ut och överprövas av riksdagen".

Frågan gäller alltså majoritetsstyrets legitimitet, möjligheterna till minoritetsveto och dylikt. Rayman spekulerar kring en nära framtid när motståndarna till en författningsdomstol (d.v.s. anhängarna av majoritetsstyre) får "smaka på argumenten för". Jag kan bara säga att jag längtar till den debatten. Även om jag inte tror att den kommer.

Och om någon undrar om min position så är jag emot författningsdomstolar. Filosofiskt sett anser jag alla argument för minoritetsstyre är undermåliga argument. Men det kan jag gå in närmare på om denna debatt mot förmodan kommer...

måndag 9 december 2013

Artikel om Platon, Sokrates och Meta-aggression

In senaste numret av SATS: Northern European Journal of Philosophy (Vol. 14, nr 2) finns en artikel av undertecknad med titeln "Plato, Socrates, and the Politics of Meta-Aggression". Jag använder begreppet meta-aggression för att beteckna en vilja att insistera på att en ens egen moral genomdrivs i kollektiva sammanhang med motiveringen att det är den objektiva moraliska sanningen. Ett exempel på detta kan t.ex. vara när man anser att en majoritet inte bör få sin vilja fram eftersom minoriteten har den objektiva rätten på sin sida. I artikeln använder jag Platon som en idealtypisk meta-aggressionist, medan jag tycker mig se en skillnad i Sokrates tänkande på denna punkt.

Artikelns abstract lyder som följer:

"The argument is that if we assume a non-cognitivist outlook in metaethics then we should also adobt a way of reading classics in political philosophy that focuses on moral knowledge and its link to political authority. By distinguishing between Plato and Socrates on these matters we are provided with two ideal types that may serve as useful models when clarifying past and present controversies over one of the most important questions in political philosophy: the justifiability (or non-justifiability) of majority rule. As a by-product of the discussion of Plato and Socrates a path to an interesting defence of majority rule based on non-cogntivism will become visible."

Som synes är temat i stort sett detsamma som i den artikel som beskrivs i föregående blogginlägg och de ingår i ett ständigt pågående projekt som går ut på att för mig själv utröna konsekvenserna av nonkognitivism (värdenihilism) för politisk filosofi i allmänhet (och mera specifikt om majoritetsstyre).