onsdag 22 januari 2014

Reflektioner kring vetenskapsfilosofi, del III

Vad är då "vetenskap"? Personligen skulle jag vilja se det som en förlängning av de aktiviteter vi alla sysslar med i vår vardag. Vad vi alla strävar efter är att nå framgång i det vi företar oss, och jag kan inte se varför vetenskapen skulle föresätta sig något annat mål. Vetenskap bör alltså enligt mig vara pragmatiskt fruktbar för att vara värd namnet.

Detta är vad som i vetenskapsfilosofiska sammanhang brukar kallas instrumentalism - en åskådning som brukar behandlas mycket knapphändigt (om den behandlas över huvud taget) i vetenskapsfilosofiska översiktsverk eftersom dess popularitet aldrig varit särskilt stor. Den mest kände förespråkaren för instrumentalism är troligen nationalekonomen Milton Friedman, som hävdade att orealistiska grundantaganden i ekonomi (och, får man förmoda, andra vetenskaper) inte är ett problem så länge vi med hjälp av dessa antaganden kan utveckla hypoteser som kan bekräftas genom korrekta förutsägelser.

Nu kan det hända att Friedmans egna teorier inte stod så starka när det gällde att frambringa korrekta förutsägelser, men jag tror alltjämt att det ligger något i instrumentalismen som vetenskapsfilosofi. Hur skiljer sig instrumentalism från "vanlig" vetenskap, d.v.s. sådan som är inriktad på att hitta orsakssamband? Det finns ett stort släktskap här, men jag tror man kan uttrycka det så att instrumentalism är "tolerantare" än t.ex. logisk positivism. Den anser inte "metafysiska" eller andra diffusa påståenden vara illegitima, så långe dessa faktiskt spelar har en viss fruktbarhet när det gäller att få fram empiriskt verifierbara hypoteser. Intrumentalismen anser heller inte att kausala mekanismer måste blottläggas lika tydligt för att vi ska kunna tala om en "legitim" vetenskaplig hypotes. Hittar vi starka korrelationer (samvariationer) mellan variabler så kan det mycket väl hjälpa oss till att bättre hantera vår verklighet, även om vi inte helt och hållet förstår den "underliggande" mekanismen ifråga.

Man kan också hävda att instrumentalismen är mera tolerant än Poppers falsifieringsprincip. Att göra förutsägelser i samhällsvetenskapliga sammanhang (och ibland även i naturvetenskapliga) handlar inte om att finna alltid giltiga "lagar". De hypoteser vi rör oss med handlar alltid om sannolikheter, vilket gör att man alltid kan finna enskilda fall som inte uppför sig som hypoteser förutsäger. Är sannolikhetshypoteser av någon egentlig nytta? kan man kanske fråga sig. En del vetenskapsfilosofer hävdar att instrumentalistisk vetenskap knappast kan tillföra så mycket eftersom den inte nämnvärt kan förbättra den "folkpsykologi" och intuitiva förståelse av världen som vi alla besitter. Personligen anser jag dock att det är fullt möjligt (och det sker hela tiden) att formulera (och verifiera) probabilitiska hypoteser som strider mot vad vi intuitivt tror är sant och således förbättrar vår folkpsykologi. Instrumentalismen uppvisar dock en viss affinitet med falsifikationismen, om man med det senare menar att upprepade falsifieringar måste föreligga för att en hypotes ska underkännas (d.v.s. om vi kan visa att de sannolikhetsförutsägelser som föreligger inte alls tycka stämma in med den observerade frekvensen).

Klarast skiljer sig instrumentalismen från den samhällsvetenskapliga (och humanistiska) vetenskap som inte alls är intresserad av att lägga fram verifierbara hypoteser. Att "tolka" eller "förstå" världen kan inte godkännas som vetenskap av en instrumentalist, såvida vi inte med t.ex. förståelse menar förståelse av observerbara konsekvenser med hjälp av förutsägande hypoteser eller dylikt. Inte heller studier som endast syftar till att beskriva världen kan räknas som fullt ut vetenskapliga, även om beskrivande studier oftast kan betraktas som värdefulla (och för det mesta omistliga) förberedelser för den vetenskapliga aktiviteten att formulera hypoteser. Här gäller dock att beskrivningar bör utformas så att de är fruktbara för en vidare vetenskaplig behandling.

Vad som blir svårast att försvara såsom "vetenskap" inför instrumentalismens domstol blir troligen mycket abstrakt teoretiserande, eller olika typer av fallstudier, som erfarenheten visat vara pragmatiskt ofruktbart. Detta betyder inte att sådana studier inte kan vara värdefulla av andra orsaker (de kan t.ex. vara njutningsfulla att genomföra eller att läsa), men kanske bör man inte gör anspråk på etiketten "vetenskap" i dessa fall.

Till sist kan man dock fråga: om nu vetenskapen endast ska vara till gagn för våra pragmatiska syften, vem väljer då vilka syften som ska vara relevanta? Jag tänker mig nog att de som finansierar forskningen ytterst bestämmer den saken, och förhoppningsvis talar vi om demokratiska församlingar som har tillräckligt med vett att inse att vetenskapen mår bäst av att en mängd olika infallsvinklar kan verka sida vid sida. Men "vetenskap" som årtionde efter årtionde producerar material utan någon som helst pragmatisk relevans borde inte finansieras av allmänna medel. (Finns det privata aktörer som vill fortsätta forskningen är det naturligtvis inga problem att vända sig dit.)

fredag 17 januari 2014

Reflektioner kring vetenskapsfilosofi, del II

För vissa är nog samhällsvetenskap något fundamentalt annorlunda än naturvetenskap. Det går ju inte att upptäckta några underliggande "lagar" i samhället på samma sätt som man kan upptäcka naturlagar. Och de lagliknande principer vi skulle kunna upptäcka behövs det inte mycket vetenskaplig aktivitet för att upptäcka; det räcker med vanlig "folkpsykologi".

Den mest extrema ståndpunkten torde vara att avvisa alla anspråk på att förklara orsakssamband. Istället handlar det om att s.a.s. göra sociala fenomen begripliga, att förstå och tolka dem. I sin mest rena form blir resultatet kanske en "tjock" beskrivning av någonting, så som en antropolog kan sträva efter att förstå och beskriva en viss kultur, utan anspråk på att hitta några generella laglikheter i mänskligt beteende. Den förståelseinriktade synen på samhällsvetenskap tar sig nog mest uttryck i fallstudier och inte sällan med intervjuer som främsta empiriskt material.

Även historieskrivning tenderar att avvisa anspråk på att upptäcka generella hypoteser om mänskligt handlande. Här finns dock skillnaden att inte alla historiker betraktar sin disciplin som en "vetenskap" i strikt mening, och ibland klassificeras historia som mera av en konstart än en vetenskap, utan att dess "tyngd" och "värde" för den skull förminskas (tänk även på engelskans mera strikta uppdelning mellan "science" och "humanities"). Detsamma torde kunna sägas om ett ämne som litteraturvetenskap, som extremt sällan gör några anspråk på att varken beskriva eller förklara något "allmänmänskligt".

Ändock är det intressant att vi, åtminstone i Sverige, valt att kalla det senare ämnet just litteraturvetenskap. Med detta kan man nog lätt hamna i en viss språklig utmark, där det blir svårt att utröna om allt som kallas vetenskap alls har något gemensamt. Möjligen blir det enda som återstår en "institutionell" definition: det som man sysslar med på universitet och högskolor är vetenskap - även om aktiviteten följer helt olika metoder och har helt olika syften om man tittar på olika institutioner.

Så hur ska man förhålla sig till detta? Ska man strunta i att alls försöka definiera vad vetenskap är (eller bör vara), eller ska man försöka hitta vissa grundvillkor som något måste uppfylla för att kunna kallas vetenskap, i stil med positivismens hållning att hitta generella orsakssamband. Frågan är kanske mest brännande när en stor del av forskningen sker med offentlig finansiering. Vi vill ju trots allt att våra skattepengar ska gå till "legitim" vetenskap och att vårt universitetsväsen inte ska tappa sitt anseende. Tänk t.ex. på debatten som gick het för ett antal år sedan när det skulle tillsättas en professur i parapsykologi i Lund (visserligen finansierad av en donation), eller på det faktum att ett ämne som genusvetenskap ofta ifrågasätts.

För egen del tycker jag nog att vi bör ha vissa grundvillkor (dessa villkor utvecklas i del III) för att något ska kunna kallas vetenskap, och en konsekvens av detta kan mycket väl vara att en del forskning som bedrivs vid svenska universitet bör sättas på undantag. Samtidigt tycker jag inte att alla enskilda studier som produceras vid universitet behöver utmynna i strikt vetenskapliga hypoteser, men det bör ändå tydligt framgå på vilka sätt dessa "ovetenskapliga" studier ingår som pusselbitar i ett större forskningssammanhang som är vetenskapligt.

måndag 13 januari 2014

Reflektioner kring vetenskapsfilosofi, del I

Abstrakta filosofiska frågor är inte något som bara filosofer av facket sysslar med - som samhällsvetare behöver man också grubbla på dessa saker ibland. För det första bör man kanske fundera på vad som skiljer "vetenskap" från annan mänsklig verksamhet, och för det andra på skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap (och kanske får även humaniora komma in på ett hörn).

Att definiera vad vetenskap är för något är troligen inte något som gör gemene man sömnlös, men aktiva forskare behöver då och då troligen ta ställning huruvida en eller annan studie ska betraktas som vetenskaplig eller inte. Rent allmänhet har nog en viss empirism varit rådande alltsedan den moderna vetenskapens födelse (på 1500- och 1600-talen). Vetenskapliga är m.a.o. hypoteser som kan bekräftas genom observation, ofta i kombination med matematiska/logiska resonemang. Saker som inte kan observeras med våra sinnen (t.ex. mytologiska väsen) räknas ej till vetenskapens domäner.

Detta sätt att bedriva vetenskapliga studier har nog främst utvecklats på ett sätt så att kontrollerade experiment har blivit guldstandarden för vetenskaplighet. Vi kan t.ex. stänga in råttor i ett laboratorium och kontrollera så många variabler i miljön som möjligt (t.ex. råttornas föda, yttre stimulans) för att sedan observera vilka effekter vi får genom att systematiskt ändra på en eller annan variabel (i fall där vi inte kan kontrollera variablerna så får vi försöka nöja oss med t.ex. historiska data). Vad de flesta forskare i slutändan är intresserade av är att finna samband - vad orsakar vad? Blir råttor glada av socker? Kan äpplen bota cancer? Blir barn som inte blivit ammade våldsverkare?

Denna vetenskapssyn sammanfattades nog mest pregnant av de s.k. logiska positivisterna (som började härja kring 1920-talet, bl.a. influerade av Wittgensteins tidiga filosofi). De ansåg att alla utsagor som inte handlar om empiriskt observerbara ting eller om rent logiska samband kan utdömas som ovetenskapliga - eller som "metafysiskt nonsens" om man vill vara lite skarpare. Det gällde alltså för vetenskapsmännen att formulera hypoteser som kunde bekräftas genom observation (vilket för övrigt kritiserades av Karl Popper, som ansåg att man ska försöka falsifiera hypoteser istället för att bekräfta dem, ty även om en hypotes har bekräftats ett stort antal gånger så räcker det med ett enda motsägande fall för att stjälpa hela hypotesen).

Standardbilden är nog att "ren" logisk positivism inte är något som särskilt många forskare (eller filosofer) omhuldar, men den rutinmässiga forskningen finns nog fortfarande i samma härad. Det gäller att försöka påvisa olika orsakssamband genom empirisk observation och bekräftelse/falsifiering av hypoteserna om dessa orsakssamband. Biologer, fysiker eller medicinare som är intresserade av andra saker möts troligen av en viss skepsis av sina kolleger.

För de logiska positivisterna fanns det en, och endast en, vetenskaplig metod. Oavsett vad det är vi studerar, det må vara naturen eller samhället, så är det denna metod vi ska använda om vi vill vara vetenskapliga. Ifall den positivistiska synen om vad som är "vetenskapligt" är något som många naturvetenskapliga forskare i stor sett kan skriva under på, så kan man fråga: är detta något som samhällsvetare brukar acceptera? Anser samhällsvetare att man bör bedöma "vetenskaplighet" på samma sätt oavsett vad man studerar, eller betyder "vetenskaplighet" något annat när man sysslar med studiet av mänskliga samhällen och kulturer?

onsdag 8 januari 2014

Nytt kristet parti förbryllar

Ett nytt parti har tydligen sett dagens ljus, nämligen Kristna värdepartiet (se mer här om deras positioneringar). Jag tänker inte orda så mycket om vad som verkar vara deras första huvudfråga (förbud mot fri abort), men däremot finns det en aspekt i deras andra huvudfråga - familjepolitiken - som är jag tycker är intressant att diskutera.

Kristna värdepartiet vill se till att flera kan uppfostra sina barn hemma, utan inblandning av offentligt finansierad barnomsorg, och de anser att även "mindre bemedlade" familjer kan få denna möjlighet med deras politik (d.v.s. att en av föräldrarna stannar hemma på heltid). Hur kan detta då åstadkommas? Jo, enligt KV visar beräkningar att ett barn på heltid kostar den offentliga barnomsorgen ca 16 000 kr per månad. "Det innebär alltså att om föräldrarna fick behålla de pengar som staten tar från dem för att spendera på att någon annan ska ta hand om deras barn, skulle de ha över 16 000 kronor per barn och månad för att själva vårda dem!"

Denna syn på våra gemensamma resurser ser jag som oerhört dubiös. Den bygger på tanken att vi som individer skulle kunna ta ut "vår del" av det som staten finansierar. Meningen med en välfärdsstat är dock att inte alla betalar lika mycket för de tjänster vi får ut. Personer som aldrig blir sjuka, aldrig skaffar barn eller råkar ut för brott betalar ändå till sjukvården, skolan och brottsbekämpningen. Eller skulle KV kunna tänka sig att de som föredrar att mildra sina fysiska besvär med hjälp av kristaller och örter skulle kunna ta ut sin del av vad de betalar för sjukvården och att de som föredrar att försvara sitt eget hem med ett hagelgevär kan ta ut sin del av vad de betalar till polisen?

Nej, tanken bakom en välfärdsstat är att inte alla får ut exakt vad de betalar in. Vissa får mycket mer än vad de betalar in, eftersom de har större behov (t.ex. barn med särskilda problem som kräver extra resurser), medan vissa får mycket mindre. Bakom detta ligger naturligtvis en solidaritetstanke, men det kanske inte är en "kristen" värdering...