lördag 22 mars 2014

Paus från vardagspolitiken

I SvD igår klagade Per Gudmundson över triangulering och idéfattigt röstfiske hos mittenväljarna: "Partierna tävlar inte längre med idéer, utan försöker överglänsa varandra i regeringsduglighet och stabilitet". Gräsrötter som har radikalare idéer än partitoppen ses som ett problem, vilket gör att långsiktiga visioner rensas ut från agendan. Det finns mycket att instämma i här.

Samtidigt fortsatte Mikael Damberg (i en intervju i dagens arena) den gamla vanliga valsen och hävdade att "regeringen har lämnat walk over i jobbfrågan", varpå han kritiserade regeringens politik för att inte vara tillräckligt jobbskapande. Regeringen stoppar in för många i fas 3, yrkeshögskolan byggs inte ut etc. etc.

Och det är just jobbfrågan som är den största boven i detta drama, för handlar inte det mesta av den politiska debatten om det? Men skulle man inte kunna testa experimentet att ta en paus i den frågan. Lyft bort den från agendan, åtminstone tillfälligt. Om journalisterna för en tid lät bli att ställa en enda fråga om hur jobben blir flera så får vi verkligen se om politikerna har några "större" idéer att komma med. Låt oss en stund låtsas att arbetslöshetsfrågan är löst (eller att vi inte kan göra så mycket åt den - vilket vi förresten inte kan utan radikala förändringar i politiken).

Om vi sedan också kunde ta en paus i skolfrågorna och i frågan om vinster i välfärden så skulle den politiska debatten kunna bli mycket intressant. Men den skulle också kunna bli mycket tyst, om det visar sig att våra ledande politiker inte har så mycket att komma med bortom ovannämnda spörsmål. Då får vi kanske också se om det finns mera idéburna talanger lägre ner i partiernas hierarkier som kan stiga in i rampljuset istället, eller om de har kvävts i den idéfattiga atmosfär som rått i politiken under lång tid.

onsdag 5 mars 2014

Blir världen bättre?

Jag tror de flesta av oss kan hålla med om att världen på många sätt blivit en bättre plats att leva på under de senaste århundradena; särskilt under 1900-talet, trots att det århundradet också innehöll många ohyggligheter. Materiellt lever många "vanliga" människor på ett sätt som man knappt i sina vilda fantasier skulle kunna föreställa sig för ett par hundra år sedan (återigen med undantag för områden där fattigdomen fortfarande är skriande). Det är sålunda ingen tvekan om att världen totalt sett blivit bättre att leva i, materiellt sett.

För många av gårdagens framtidsvisionärer (och kanske för en del av våra nutida) fanns det dock andra dimensioner i omdömet "bättre". En bättre värld skulle också innehålla ett mått av ökad "andlig" förkovran, såväl som mildare seder o.s.v. Man kan ta John Stuart Mill (1806-1873) som exempel. Även om han uppskattade de materiella framsteg som 1800-talet förde med sig så såg han ingalunda med förskräckelse på ett scenario där den materiella framstegstakten så småningom skulle avta eller rent av stanna av - att vi materiellt sett skulle nå ett "stationärt" samhälle, som han kallade det. I detta stationära samhälle skulle vi kunna ägna oss åt våra mentala och emotionella angelägenheter, vilka i längden spelar större roll för vår lycka.

Denna bild av att "civilisationens" fortskridande handlar om mer än materiella och teknologiska framsteg delades - och delas - troligen av många andra. Och om gårdagens civilisationsförbättrare fick förhandsinformation om vilken fantastisk förbättring som faktiskt skulle ske i åtminstone västerlandets välfärdsstater, skulle nog många av dem utbrista något i stil med följande: "med en sådan hög levnadsstandard och en sådan trygghet att stå på även för den genomsnittlige medborgaren måste möjligheterna till mental och social förkovran bli större än någonsin!"

För dem som såg fram mot ett sådant scenario är dock knappast resultatet odelat gott. Jag är benägen att tro att om man menar att en bättre världen innebär högre andlig och social utveckling så är det lätt att dra slutsatsen att utvecklingen i någon mån har planat ut. Under särskilt andra hälften av 1900-talet så har möjligheterna varit stora för bredare folklager att "civilisera" sig. Vissa har tagit de möjligheterna, men många har inte gjort det. Vissa hoppade på "folkbildningens" tåg, en stor del valde att stå kvar på perrongen och använda sin tid till vad Mill skulle ha kallat "lägre" njutningar (och möjligheterna till denna typ av njutningar har i sanning mångfaldigats under 1900-talet).

Problemet med mental förkovran är dock att dess landvinningar inte är lika beständiga som våra moderna tekniska underverk. Våra barn kan inte ärva sina föräldrars bildning. För att "civilisationen" ska fortskrida krävs sålunda ett kontinuerligt intresse från varje ny generation. Och möjligen är det lätt att bli pessimistisk när man betraktar dagens människor och deras vilja att se bortom människosläktets yttre förkovran. En mental stagnation helt enkelt, och i viss mån kanske ett förslösande av ett arv som så sakteliga byggts upp under 1900-talet. Från en viss utsiktspunkt ter sig det intellektuella livet torftigare än på länge, och dimmorna ser knappast ut att lätta.