söndag 20 april 2014

Reflektioner om MP:s "feministiska" budget

För några dagar sedan presenterade Miljöpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Per Bolund en "feministisk" vårbudget (läs t.ex. här). Deras budget är feministisk eftersom de satsar mer på saker som gynnar kvinnor än på saker som gynnar män. Att satsa pengar på vård, skola och omsorg är feministiskt, eftersom det t.ex. förbättrar arbetsmiljön inom en sektor där kvinnor är starkt överrepresenterade. Och eftersom fler kvinnor än män reser klimatsmart så är det feministiskt att satsa mer på cykelvägar, kollektivtrafik o.s.v.

Här kan man notera att MP - i likhet med många andra som kallar sig feminister idag - inte kan sägas stå för en "radikalare" feminism, som ifrågasätter vad som är "manligt" och "kvinnligt". De tycks snarare utgå från en variant av s.k. särartsfeminism. De anser m.a.o. att man ska tolka mäns och kvinnors livsval som uttryck för deras "könsliga" natur. Att kvinnor i större mån väljer att jobba inom sektorer där löner m.m. är dåliga är i sig inget man behöver diskutera, det gäller bara att överföra mera resurser till dessa "kvinnliga" sektorer.

Det motsatta synsättet skulle kanske vara att kvinnor "tvingas" in i låglönejobb p.g.a. olika omständigheter, snarare än att de känt en dragning till just dessa jobb eftersom arbetsuppgifterna rent biologiskt appellerar till kvinnor. Den politiska lösningen på detta skulle i så fall vara att ge kvinnor större möjligheter att välja andra karriärvägar, vilket i och för sig är en mycket svårare uppgift, eftersom det handlar om hur vi uppfostrar barn och vilka slags förebilder de vuxna är - det är en lösning som till stor del lägger ansvaret på oss alla i vårt vardagsliv, snarare än på de politiker som portionerar ut pengar.

Det är dock inte förvånande att inget parti går till val på den senare linjen, eftersom den är för radikal. Och troligtvis finner många den inte intuitivt tilltalande. Många anser nog att både kvinnor och män till viss grad styrs av sin "natur" att söka olika karriärer och livsvägar. Och om man i sådana fall även eftersträvar (ekonomisk) jämlikhet mellan könen tycks MP:s sätt att resonera vara det rätta. Sedan kan man förstås också anse att denna strategi är den rätta på kort sikt och den "radikala" strategin den rätta på lång sikt, kanske för att man anser att även om det inte ligger i kvinnans "natur" att arbeta inom vården, så är detta yrkesval så djupt nedbäddat i våra föreställningar om vad som är kvinnligt och manligt att det inte går att ändra på kort tid.

onsdag 16 april 2014

Feministiskt initiativ och taktikröstningen

En liten debatt har blossat upp i frågan huruvida en röst på Feministiskt initiativ eventuellt är en "bortkastad" röst. Från rödgrönt håll vill en del hävda att ett maktskifte kan äventyras om vänsterfolk röstar på FI, och de sedan får mindre än 4%. Därför bör FI-anhängare istället rösta taktiskt - på V, S eller MP istället för enligt den egna övertygelsen. Göran Greider har t.o.m. hävdat att Gudrun Schyman bör uppmana FI-anhängarna att rösta på något av dessa partier istället för FI om de själva i opinionsmätningarna innan valet ligger under 4%.

Schyman är naturligt nog av annan uppfattning. Hon anser att man helt och hållet bör rösta efter övertygelse. Om folk inte gjorde det, hur skulle då nya partier kunna komma i riksdagen? MP och KD har ju lyckats med det, så varför skulle inte FI kunna det? För Schyman tycks för övrigt själva demokratin i någon grad sättas ur spel av taktiktänkande.

Det går inte att förneka att röstande på småpartier är ett stort dilemma, särskilt när det har potential att påverka ett maktskifte (SD:s väljare hade inte detta dilemma eftersom det troligen inte spelade så extremt stor roll för dem var regeringsmakten låg - det var viktigare för dem att komma in i riksdagen än att det blev en borgerlig regering). Troligen skulle minst 90% av FI:s väljare beklaga ett fortsatt alliansstyre, så här måste de välja om det är värt risken att äventyra de rödgrönas eventuella seger genom att rösta efter egen övertygelse. Samtidigt kan knappast de rödgröna lägga allt ansvar på FI:s väljare. Istället för att uppmana FI-väljare att rösta på de rödgröna har de naturligtvis möjligheten att uppmana en del av sina egna väljare (mest S-väljare får vi förmoda) att stödrösta på FI. Det är ju så borgerligheten har gjort för att kunna erhålla/behålla makten, om vi ska tro dem som anser att t.ex. KD har lyckats hänga kvar p.g.a. stödröster från M.

Så det hela är inte endast en samvetsfråga för FI:s väljare, utan också för S, V och MP:s väljare. Om S, V, MP och FI tillsammans finns i riksdagen så blir det troligen maktskifte. Så ett maktskifte kan åstadkommas antingen genom att FI:s väljare dagtingar med sin övertygelse, eller genom att de övriga rödgröna väljarna gör det. Det går inte att säga här vad som är "moraliskt" rätt, såvida man inte som vänsterväljare anser att FI bör hållas utanför en rödgrön regering (eller som stödparti för en sådan).

Det är sådant här som fyraprocentsgränsen ställer till med. Jag tror inte själv att den i demokratins namn bör avskaffas, men jag tycker däremot att vi borde införa ett system där alla får två röster. Om ens förstahandsval inte klarar spärren kunde deras andrahandsröst träda i kraft. Men det är en grundlagsfråga, så det kommer inte ändras på ett tag. Och troligen är S och M starkt emot det, så det är kört iallafall när det gäller en sådan förändring. Men vågar man vara utopisk och hoppa på en folkopinion i frågan som driver fram en folkomröstning?

lördag 5 april 2014

Socialförsäkringens filosofi

Som bekant bygger mycket av våra välfärdssystem på en försäkringstanke. Vi tänker oss att vi delvis betalar skatt för att få tillbaka vissa tjänster om/när vi behöver dem (och det heter ju att vi har "socialförsäkring"). Nu fungerar detta naturligtvis inte enligt den fria marknadens försäkringar; till socialförsäkringen betalar vi efter förmåga, medan en privat försäkring är billigare för dem som är rika.

Ronald Dworkin var en filosof som hade försäkringstanken som en grundval i sitt politiska tänkande (se t.ex. den relativt lättlästa boken Is Democracy Possible Here?) Han tänkte sig att vi skulle föreställa oss ett hypotetiskt scenario där vi utan att veta någonting om oss själva väljer vilken typ av fördelning av resurser vi skulle anse vara rimliga. Till skillnad från t.ex. John Rawls (som hade liknande utgångspunkter) trodde Dworkin inte att vi skulle komma framtid en garanti att de som hade det sämst i samhälle skulle ha det så bra som möjligt, utan han ansåg att vi nog skulle enas om att försäkra oss mot olika svårigheter i livet, och finansiera det med skatter. Detta är något som inte säger något bestämt om ekonomiska förhållanden mellan olika grupper (som Rawls i viss mån gör), och den respekterar kanske mera det personliga ansvaret hos individen.

Troligen skulle många svenskar kunna ställa sig bakom en liknande tanke. Om vi inte visste hur våra egna liv skulle gestalta sig, så skulle vi nog vilja se till att vi är försäkrade för vissa eventualiteter. Allt naturligtvis beroende på vilken ekonomisk nivå man uppnått. Dworkin är noga med att påpeka att det gäller att avsätta en viss procent av välståndet till socialförsäkringar - teorin handlar som sagt inte om ekonomisk utjämning som något gott i sig. En måttfull, men inte alltför torftig, ersättning i fall av t.ex. sjukdom och arbetslöshet tror jag hur som helst att de flesta skulle kunna ställa sig bakom, givet att de inte s.a.s. fått förhandsinformation om hur deras egna livslotter kommer att falla ut.

Man kan däremot fråga sig om människor hypotetiskt sett skulle komma fram till den byråkrati (och dylikt) som på många sätt har utvecklats kring socialförsäkringarna idag. Att t.ex. skyfflas runt på åtgärder som upplevs som meningslösa för den som är arbetslös, eller att betraktas som arbetsförmögen (och inte berättigad till sjukpenning) såvida man inte ligger flämtande framför dödens portar, är troligen inte principer som någon skulle komma fram till om de inte själva visste hur stor chans de hade att bli arbetslösa eller sjukskrivna. Om det är lätt för de flesta att enas om rimligheten i skattefinansierade socialförsäkringar, varför är det så svårt att enas om att man ska bemötas med värdighet när man tvingas använda sig av dem?

Så kanske en fråga till partiledarna i den kommande valrörelsen borde lyda: "hur skulle du vilja bli bemött om du blev sjuk eller arbetslös? Med värdighet och respekt eller med blåslampa och skamlös paternalism?" Jag skulle vilja se den politiker som utan darr på rösten väljer det sistnämnda.