torsdag 22 maj 2014

Arbetsförmedlingen impopulär - vem bryr sig?

Sifo har undersökt förtroendet för olika myndigheter (se artikel i SvD). Som vanligt en dålig notering för arbetsförmedlingen, som i denna undersökning hamnar på sistaplatsen. Det är dock inte konstigt att denna myndighet ständigt åtnjuter mycket lågt förtroende hos befolkningen, då det sällan är tack vare arbetsförmedlings handläggare som folk får jobb. Arbetsförmedlingen är mest en kontrollinstans, som ser till att människor gör rätt för sina bidrag, d.v.s. bevisar att de är aktivt arbetssökande och villiga att jobba.

Det är heller inte konstigt att politiker (oavsett politisk färg) inte gör särskilt stora ansträngningar för att öka arbetsförmedlingens popularitet. Myndigheter vars syfte det är att kontrollera medborgarna (alltså inte tillhandahålla efterfrågad service) har knappast som uppgift att vara populära. När den gamla erans fattighjälp avskaffades i England på 1800-talet och en mera modern syn på arbetslöshet kom att prägla politiken gjordes det en klar poäng av att de arbetshus där arbetslösa skulle spendera sina dagar och göra rätt för sitt understöd inte skulle vara några bekvämlighetsinrättningar. Det skulle vara hårt och stigmatiserande att vara arbetslös.

Denna mentalitet har präglat politiken i olika grad i Sverige under 1900-talet. Jag föreställer mig att den inte var så stark under tiden då vi hade mycket låg arbetslöshet i Sverige (grovt sett från 1960 till 1990), men sedan dess har den återkommit med förnyad kraft. Efter en viss tid med fritt arbetssökande har man som arbetslös inte mycket annat att välja på än att gå in i den moderna varianten av 1800-talets arbetshus igen, numera i form av praktikplatser eller kurser med tvivelaktigt värde för den arbetssökande.

Jag betvivlar att 1800-talets arbetshus var särskilt populära, och det finns ingen anledning att arbetsförmedlingen skulle vara populär heller. Ty det är just det som är poängen - att vara arbetslös ska inte vara populärt, det ska vara så jobbigt, hårt och förnedrande som möjligt (bara försämrad privatekonomi anses ofta som otillräcklig drivkraft så länge som man klarar att täcka sina basbehov med understödet). När arbetsförmedlingen är impopulär så har politikerna - enligt denna teori - gjort sitt jobb.

tisdag 20 maj 2014

Intuitioners roll i moraliska argument

Moraliska intuitioner är ett problematiskt, men nödvändigt, inslag i normativa argument. Någonstans i ett moraliskt argument måste det förekomma en bör-sats som inte kan hänföras bakåt till andra påståenden, vilket innebär att man måste acceptera att intuitioner används i argumentationen. Samtidigt kan man knappast tillåta vilka intuitioner som helst i ett moralisk resonemang, eftersom det inte skulle bli särskilt meningsfullt att på ett systematiskt sätt diskutera meningsskiljaktigheter över huvud taget i sådana fall.

Ofta används dock intuitioner ganska slapphänt i moraliska diskussioner, oftast i form av invändningar (snarare än som medvetna byggstenar i uppbyggandet av ett argument). Ibland verkar man anta att det räcker som invändning mot ett moralfilosofiskt argument att man kommer fram till slutsatser som "rimmar illa" med vad folk i allmänhet ser som intuitivt rimligt. Denna typ av "sociologiska" observationer tycker jag dock man bör avstå från att åberopa i filosofiska sammanhang.

För att intuitioner ska fungera som invändningar mot moraliska argument måste vi nog ta intuitionerna på mera allvar. Ett slags grundvillkor för moralisk argumentation torde vara att man är motsägelsefri; det är dock lätt hänt att intuitioner inte kommer att vara motsägelsefria om man alltför ofta anför intuitioner som mot-"argument". Och de moralfilosofier som framstår som mest "rimliga" är sådana där det finns en moralisk grundintuition, efter vilken alla tillämpningar följer mer eller mindre logiskt. Huvudexemplen där torde vara utilitarism och rättighetsfilosofi som bygger på negativ frihet.

Personligen anser jag att etisk argumentation i så hög grad som möjligt bör följa det mönstret. Intuitioner bör ses som en time-out: de är en tillåten och helt rimlig del av "spelet", men liksom i de flesta sporter så bör även inom etiken endast en time-out vara tillåten under en "match". Om man anför en intuition som invändning så bör det implicit antas att denna intuition är grundläggande för ens egen etik. Detta förhindrar att man i immuniseringssyfte bara kastar intuitioner baserade på det "allmänna rättsmedvetandet" eller dylikt mot sin motståndare. Det senare argumentationssättet är helt enkelt inte seriöst. (Däremot kan det naturligtvis legitimt förekomma om man t.ex. diskuterar genomförbarheten av en politisk ideologi etc. under icke-ideala förhållande, d.v.s. där det inte finns allmän uppslutning kring principerna ifråga)

De ovannämnda filosofierna, rättighetslibertarianism och utilitarism, drabbas ofta av oseriösa intuitiva invändningar. En libertarian kan t.ex. få invändningen att det är intuitivt orimligt att man inte har någon skyldighet att hjälpa dem som har det mycket värre än en själv. Om man ska ta en sådan invändning på allvar så bör den tolkas så att den som anför invändning själv har som grundbult i sin etik att man faktiskt har en sådan skyldighet (vilket innebär att ingen annan intuition man senare anför får motsäga denna grundintuition). Och om så inte är fallet så bör man avstå från invändningar baserade på intuitioner och istället försöka visa att tillämpningen (slutsatsen) ifråga inte följer från de uppställda premisserna.

Kort och gott kan man säga att time-out-principen förhindrar att intuitioner blir motsägande (vilket självklart inte får förekomma om man vill argumentera systematiskt för en speciell moraldoktrin). En utilitarist kommer inte att kunna anföra anti-utilitaristiska intuitioner som invändningar mot andra människors argument. Och omvänt: om någon anför en anti-utilitaristisk intuition som invändning mot en utilitarist så är vi berättigade att anta att denna anti-utilitaristiska intuition är en princip som kontrahenten själv har som grund för sin egen etik; om samma kontrahent därtill senare anför helt andra intuitioner som inte är sammanhängande så har denne s.a.s. straffat ut sig själv ur diskussionen.

fredag 9 maj 2014

Samvetsfrihet i yrkeslivet

I radioprogrammet Människor och tro uppmärksammades en barnmorska som försökt driva principen om "samvetsfrihet" för anställda i vården, d.v.s. principen att man ska kunna vägra att utföra arbetsuppgifter som strider mot ens övertygelser utan att förlora jobbet. I programmet fick vi dock höra att diskrimineringsombudsmannen lyckligtvis har släppt fallet med just denna barnmorska (som emellertid tycks vara inställd på att driva fallet i diverse europeiska instanser istället).

Här tycks det mig som att motståndarna till denna samvetsfrihet (som troligen är rätt så brett utspridda mellan höger och vänster i Sverige) har de bästa argumenten. Principen tycks förutsätta att det är en rättighet att ha vissa jobb även om man inte vill utföra alla de uppgifter som hänger samman med den jobb-beskrivning som arbetsgivaren tillhandahåller. Om jag vet att barnmorskor som jobbar i svenska landsting har som arbetsuppgift att göra aborter så ska jag alltså ändå kunna ta anställning som barnmorska, men sedan vägra att utföra aborter.

Man kan fråga sig om jag skulle kunna ta anställning på en matbutik under de föreskrivna premisserna att jag ska kunna hantera alla sorters livsmedel, sedan ändå vägra att hantera kött för att jag är militant djurrättsaktivist och därpå kräva att få ha jobbet kvar eftersom vi måste ha "samvetsfrihet". Visst kan det finnas skäl att lagstifta om olika typer av orättmätiga avskedanden, men avsked till följd av vägran att utföra i förväg specificerade arbetsuppgifter hör knappast till den kategorin.

Sedan är det förstås en kvistigare fråga när det gäller "känsliga" arbetsuppgifter som tillkommer efter att man börjat jobba någonstans. Kan jag rättmätigt vägra att utföra aborter om denna arbetsuppgift tillkommer efter att jag verkat tjugo år i det yrket? Min preliminära åsikt är nog att man ändå får ta och lämna yrket om man inte kan stå ut med den nya arbetsuppgiften - men rimligtvis bör man inte under den eventuella uppsägningstiden behöva utföra den. Det skulle vara en ganska absurd situation om en arbetsgivare inte kan ge sina anställda nya arbetsuppgifter (givet att de nya uppgifterna inte förutsätter lagbrott) utan att riskera att få diskrimineringsombudsmannen efter sig.