lördag 21 juni 2014

Är värdenihilismens pris för högt?

Troligen upplever många det som en nackdel om det inte går att "bevisa" att ens egen moraliska ståndpunkt är bättre än någon annans, eftersom debatter i så fall inte kan få något definitivt slut. Man kan bara konstatera att andra sidan inte accepterar vissa grundläggande moraliska ställningstaganden, och eftersom de inte gör det så kommer de troligen inte godta mera praktiska/politiska ställningstaganden som härleds från grundprinciperna. Därmed är förmodligen diskussionen slut och var och en kan gå hem med sina gamla åsikter intakta. Denna "kvietism" eller "relativism" som omöjligheten att bevisa sina moraliska ståndpunkters överlägsenhet ibland anses leda till, kan alltså ses som ett pris man får betala för denna metaetiska nihilism.

Men finns det även ett pris att betala om nihilismen är osann - om man kan bevisa sina moraliska principers riktighet? Den frågan ställde James Flynn i en artikel 1974 ("Do We Really Want a Moral Justification of Our Basic Ideals?") Vi tänker oss att när princip A och princip B står emot varandra, så anser jag (låt oss säga anhängare av A) att det går att framföra bevis för att A är bättre än B. Det gäller alltså för mig att hänvisa till en bakomliggande princip (Z) som s.a.s. gör A sann. Problemet, enligt Flynn, är dock att om Z är en annan moralisk princip så verkar det som att Z är en viktigare princip än A (eftersom A endast är härledd från Z). Vi måste s.a.s. överge princip A för att kunna bevisa dess sanning - och det vill man i allmänhet inte, eftersom man ofta inte vill att ens principer ska omhuldas endast av instrumentella skäl.

Lösningen tycks vara att inte bevisa princip A:s riktighet med hjälp av den bakomliggande moraliska principen Z, utan att åkalla icke-moraliska principer. Historiskt sett så har sådant skett genom metaetiska doktriner som naturalism eller intuitionism. I det förra fallet hänvisar man t.ex. till "fakta" om människans natur och i det senare till människans moraliska "sinne". Dessa lösningar anses dock ofta dra in en i stora svårigheter, varför de förkastas av många (inklusive Flynn). 

En alternativ väg till icke-moraliska kriterier på moralisk riktighet finns dock i hänvisningen till vissa argumentatoriska regler som man anser moraliska principer måste uppfylla. Flynn vill själv plädera för en version av universaliserbarhetskravet (R. M. Hare är annars en känd modern förespråkare för detta). Det handlar här om ett krav på "logical consistency", närmare bestämt detta: "if an opponent claims to have certain moral principles and if he wants us to take them seriously, then he must take them seriously - which means that if he appears to abandon them whenever they become inconvenient, he must give reasons, reasons which explain away his apparent lack of consistency".

En moralisk princip kan alltså bevisas vara bättre än en annan om den är mera konsistent, d.v.s. inte innehåller till synes godtyckliga undantag (undantag som kanske t.o.m. direkt motsäger grundprincipen). Har man i och med detta lyckats peka på ett icke-moraliskt kriterium för rättfärdigande? Det är ytterst tveksamt. Att vara konsistent eller inte i sin argumentation (och i förlängningen konsekvent eller ej i sitt handlande) är i sig ett val man kan göra. Många människor (troligen de flesta) handlar i själva verket helt utan att fråga sig om de har konsistenta moraliska principer eller ej, och de kan byta åsikt från en dag till en annan helt utan rationell förklaring. Vad man gör när man hänvisar till vissa argumentatoriska kriterier på riktighet är sålunda inte att lägga fram en icke-moralisk princip, utan snarare att hävda att människor bör vara mera konsistenta i sitt tänkande - en moralisk princip således, om hur världen och dess invånare bör vara beskaffade! Självklart kan man hänvisa till någon bakomliggande princip, t.ex. att världen skulle vara en lyckligare plats om folk resonerade mera stringent, men då är vi bara tillbaka till början igen: hur bevisar vi att denna lycklighetsprincip är den "sanna" principen?

Nej, att hitta icke-moraliska beviskriterier för moraliska principer är ett fruktlöst företag. Men jag är dock inte så säker som vissa andra på att priset man får betala för detta är särskilt högt. Att ens principer inte på ett slutgiltigt sätt kan bevisas vara sanna betyder inte att man behöver överge sina egna moraliska intuitioner eller att sluta kämpa för dem politiskt. Och inte heller innebär det att man behöver sluta att påvisa brister i andra människors bristfälliga argument, både när det gäller empiriska felaktigheter som ingår i argumenten och felaktiga slutledningar (baserade på moraliska grundprinciper som man i sig inte behöver ifrågasätta). Värdenihilism innebär m.a.o. inte att man behöver resignera och hänfalla åt uppgiven relativism (låt var och en tycka vad de vill utan att över huvud taget ifrågasättas). Men det måste erkännas att om folk i slutändan inte vill argumentera för sina ståndpunkter (och att kräva det av varandra är i många fall orimligt) så är det inte mycket vi kan göra - och det är därför vi fattar kollektiva beslut med hjälp av valurnor med majoritetsutslag och inte filosofiska seminarier med enhällighetskrav.

tisdag 10 juni 2014

Justitieministern prioriterar hämndlystnad framför förebyggande

Huvudalternativen när det gäller synen på straff är i allmänhet två stycken: straff som hämnd eller straff som förebyggande mot vidare brott. Justitieminister Beatrice Ask tycks (i en debattartikel i SvD) placera sig i det första lägret. Hon skriver: "Syftet med att skärpa straffen är inte att straffen ska framstå som mer avskräckande. Straff ska motsvara det allvar och den kränkning som brottet faktiskt har betytt för den drabbade och för samhället i övrigt".

För mig framstår detta som en primitiv straffteori. Man föreställer sig att det en slags kosmisk ordning återställs genom att man tar öga för öga, tand för tand. Eller förresten: en öga för öga-teori vore en aning mera konsekvent än Asks teori, eftersom det är relativt enkelt att utröna det rätta straffet - en person som dödat ska dödas, en person som stulit 1000 kr ska få 1000 kr stulna från sig själv (efter att först ha betalat tillbaka de första 1000 kronorna, får man förmoda). Ask däremot verkar anse att man kan finjustera den hämnd-baserade skalan för att återställa den kosmiska rättvisan. Straffen skärps för grov misshandel t.ex., men hur vet vi att tio års fängelse istället för fem är den "korrekta" hämnden för grov misshandel?

Om vi tar den avskräckande teorin för straff så kan vi åtminstone (mer eller mindre) vetenskapligt observera vilka strafflängder som tycks avskräcka från brott i framtiden. Denna teori är dock framåtblickande: den syftar till att färre ska drabbas av kränkningar i framtiden, medan hämndteorin är bakåtblickande: den ska ge brottsoffren ett slags lättnad i sina hämndbegär. Man måste dock fråga sig hur "effektiv" en hämndbaserad lagstiftning är. Ett brott kan aldrig göras ogjort genom simpel hämnd - den enda nettoeffekten är att offret (och/eller dess närstående) mår en smula psykiskt bättre (om de nu faktiskt gör det). Straff som bygger på avskräckning ser å andra sidan till att färre människor hamnar i denna offersituation över huvud taget.

Det mest tillspetsade fallet är kanske mord. Inget straff kan göra så att den döda människan kan bringas tillbaka, och den döda personen kan själv inte ha någon glädje av någon upprättelse (liksom hen inte kan beklaga sig över den situation hen nu har hamnat i - eftersom personen inte längre existerar). För mig är det således uppenbart att straffen för mord endast bör handla om framåtsyftande aspekter: hur ser vi till att människor i framtiden besparas det lidande som det innebär att förlora någon de håller av eller att behöva vara rädd för att bli överfallen och dödad. 

Man bör således besinna sig när det gäller längden på straffen och inte falla till föga för sin primitiva hämndinstinkt, och istället fundera på vilka straff (och förebyggande åtgärder) som förhindrar framtida brott. Och detta har ingenting att göra med att försöka beräkna var olika brott hamnar på en allvarlighets- och kränkningsskala. Det handlar om empiriska observationer och jämförande studier av straffskalor och brottsfrekvens i olika system. Men sådant kan självklart vara svårt att föra fram bland vissa väljargrupper. Vad Ask gör är i själva verket att på ett mycket "populistiskt" sätt vädja till en av de mest primitiva instinkterna hos människan.