söndag 27 juli 2014

Den enskilda handlingens trubbighet

Upprördhet över dålig djurhållning är något som hörs ofta. När det gäller dansk djurhållning så har ibland känslorna varit så upprörda att vissa handlare bojkottat kött därifrån. Detta gäller dock vissa enstaka butiker; de stora kedjorna har inte tagit några centrala beslut om bojkott - vilket inte är så underligt, eftersom efterfrågan på billigt kött fortsatt är stort, trots debatten om djurhållningen. Köttimporten från Danmark har i själva verket ökat med 13 procent under årets första månader, om man ska tro den statistik som Sveriges Radios webbsida skriver om idag.

Är det alltså så att det endast är en mycket liten majoritet som tar upprördheten om t.ex. rutinmässig svanskupering så långt att de bojkottar köttet ifråga? Är alla andra helt likgiltiga för hur djuren behandlas? Jag tror svaret på den senare frågan är nej. Men priset på köttet är alltid en faktor sm måste vägas in i dessa beslut. Människan är i grunden en "svag" varelse: man har en uppfattning om vad man anser vara rätt, men olika omständigheter får en att ändå handla på annat sätt, även om man själv anser att man på något plan gjorde något orätt. Därför är bojkott ofta ett mycket trubbigt instrument, i synnerhet om plånboken ställs mot samvetet.

En parallell kan dras till välgörenhet. Om vi inte hade någon statlig hjälp till fattiga över huvud taget så kan man räkna med att understödet inte skulle komma i närheten av de nivåer som delas ut i rik välfärdsstat. Detta trots att många medborgare fortfarande skulle anse att det är rätt att alla sjuka, arbetslösa, pensionärer etc. ska ha en dräglig tillvaro. Problemet skulle återigen vara att när beslutet att ge ligger hos enskilda människor så skulle ängeln på vår ena axel bråka med djävulen på den andra (som det brukar se ut i tecknade filmer). Ofta är det vår egen bekvämlighet och njutningslystnad som vinner på bekostnad av det vi själva "idealt" sett anser vara det rätta.

Men om man lyfter upp sådana frågor på lagstiftningsnivån så blir läget ett annat. Ju mer jag kan vara säker på att inte endast jag tar mig i den moraliska kragen och gör det rätta, desto mer benägen är jag nog att faktiskt göra det rätta. En tia i en tiggares kopp kan verka som en droppe i havet; då kan man lika gärna avstå. Om man däremot vet att alla Sveriges skattebetalare ger en tia till en gemensam pott som i sin tur kan användas till en mera rationell och systematisk bekämpning av fattigdomen, så är nog de flesta benägna att ge inte bara en tia, utan mycket, mycket mer. Likaså om beslutet att köpa eller inte köpa danskt kött flyttas över till politiken (förbjuda köttet eller införa tullar) så känner vi att vi kan göra det rätta utan den "frestelse" det innebär att få några extra kronor över i plånboken efter besöket i matbutiken.

Vill man åstadkomma stora saker här i världen så är vanligtvis inte enskilda beslut den rätta vägen. Sådant kan bara lyckas om en riktigt massiv opinion snabbt blommar upp och upprätthålls genom starka folkrörelser. För det mesta tror jag att vi behöver kollektivt bindande beslut, genom statens och demokratins förmedling. På den öppna demokratiska arenan kan vi i lägre grad ta med oss den småaktiga lilla djävul som vill få oss att strunta i att göra vår lilla del i projektet att göra världen bättre. Och att flytta moraliska frågor till den politiska arenan är troligen mera trivsamt, rent socialt, än att gå runt och anklaga enskilda människor för att de gör det mänskliga misstaget att sätta sig själv främst när de ska sätta ihop sin hushållsbudget.

söndag 13 juli 2014

Den liberala och den kollektivistiska feminismens dilemman

Igår publicerade DN en kolumn av Lena Andersson med rubriken "Könsrollerna är roten" - ett mycket intressant inlägg i feminismdebatten, som jag dock inte tror kommer att röra om så mycket. Andersson förespråkar nämligen en typ av feminism som är ganska impopulär just nu - d.v.s. det slags feminism som vill göra människan fri, i bemärkelsen mindre formad av de roller som ens omgivning inpräntar, och som anser att män och kvinnor i grunden är i stort sett lika och har samma kapacitet att utnyttja denna frihet för att bli individer och inte representanter för ett genus.

Andersson anser att Feministiskt initiativ "har helt rätt i att jämställdhetsanalysen måste börja i könsrollerna och de genusnormer som fungerar som armeringsjärn", ty dessa "armeringsjärn" förhindrar människors "emancipation" som individer. Och denna emancipation handlar för Andersson om att förkasta idén om att "könsrollerna är oföränderligt sprungna ur biologin". Mellan raderna framkommer ett ideal om den autonoma individen som tänker fritt och självständigt och inte formas av sin miljö.

Hon tycks dock inte hålla med FI om att politiken har en stor rolla att spela för denna emancipation. Problemet är nämligen att "analysen av tingens nuvarande ordning alltför ofta hos kollektivistiskt lagda ideologier leder till och frammanar just det skillnadstänkande och den specialbehandling som behöver göras upp med". Jag läser Andersson som att hon menar följande: politik som aktivt siktar till att omfördela resurser, makt och dylikt mellan könen gör inte att upptagenheten av könsroller minskar. För henne "bryts" istället "genusnormerna successivt av otaliga medvetna handlingar i det som utgör livet".

Det är sålunda två typer av feminism som står mot varandra: den ena säger att politik och resursöverföringar som gynnar kvinnor per definition är feministiska, den andra säger att könsroller bör brytas ner genom individuella handlingar som successivt omformar kulturen. Den sistnämnda linjen är en slags liberalfeminism, som i princip hävdar att statens roll i det hela handlar om att garantera samma formella rättigheter åt båda könen, med tillägget att individer i alla sociala sammanhang bör sträva efter att bekämpa könsrollstänkande. Här är förstås dilemmat att de flesta liberaler ställer upp på det första ledet, men betydligt färre på det senare (de anser istället att om folk väljer att leva enligt bestämda könsroller så är det inget vi bör klaga på). Hur ska man då som feminist se på situationen om man lever i ett liberalt samhälle där könsroller och genusroller fortsätter att vara cementerade (eller förändras i en hopplöst långsam takt)?

Ett annat dilemma med Anderssons "radikala" liberalfeminism är att den "kollektivism" hon beklagar när det gäller jämställdhetspolitik inte nödvändigtvis behöver leda till kollektivistisk politik som sker av andra skäl. Man kan mycket väl anse att FI:s politik har vissa fördelar trots att den bygger på vad man anser är en felaktig feministisk analys (t.ex. kan förkortad arbetstid förespråkas på helt andra grunder än den feministiska). I den mån som feminism handlar om att bekämpa cementerade könsroller så är jag benägen att hålla med Andersson om att det i första hand inte är en politisk uppgift, men om man man vill förkasta "kollektivism" i allmänhet (vilket Andersson troligen vill göra) så måste det ske med andra argument.

Dessutom måste man ha ett svar på vad man ska göra om man lever i ett samhälle där formell jämställdhet råder mellan könen, men där ändå inget händer på könsrollsfronten. I sådana fall finns det nog saker politiken kan göra, men det gäller att man i så fall inte glider ner i skillnadstänkandet igen - att t.ex. med politiska medel höja löner för kvinnodominerade arbeten kan mycket väl vara kontraproduktivt om man vill motverka cementerade idéer om vilka arbeten som är kvinnliga och manliga. Här kan man förstås återgå till den "biologistiska" synen och säga att kvinnor rent genetiskt passar för vissa yrken, och då är det inte mer än rätt att man höjer lönerna i deras yrken, eftersom det vore orättvist att kvinnor i jämställdhetens namn skulle behöva söka sig till arbeten som de är determinerade att trivas sämre med. Men om det är en sådan typ av feminism man förespråkar så bör man vara öppen med det - och det är på denna punkt många svenska feminister är oklara.

torsdag 3 juli 2014

Utilitaristiskt slaveri - invändningar mot en invändning

En invändning man kan få höra mot utilitarismen är att den, åtminstone i teorin, kan tillåta vissa ojämlikheter som intuitivt verkar absurda. Man kan t.ex. tänka sig att det finns en liten grupp i samhället som blir så extremt lyckliga av att få vissa tillgångar att utilitarismen skulle kräva att resten av mänskligheten endast arbetar för att tillhandahålla denna grupp med det som gör dem lyckliga. Om vi ska förenkla det kan vi tänka oss fem individer (A, B, C, D och E) och två scenarion. I scenario 1 är lyckonivåerna 4,4,4,4,4 (sammanlagt 20) och i scenario 2 är nivåerna 1,1,1,1,17 (sammanlagt 21). Utilitarismen tycks alltså kräva att scenario 2 förverkligas eftersom den erbjuder största möjliga lycka.

Detta sätt att resonera biter dock knappast på utilitarismen (åtminstone inte den typ av utilitarism jag förespråkar). För mig är det nämligen svårt att föreställa mig hur en individ skulle kunna vara sjutton gånger lyckligare än någon annan. Njutning kan knappast betraktas som något man gränslöst kan addera för en och samma individ, särskilt om man betraktar en människas lyckonivå som en helhetsbedömning över en viss tid. Vissa stora njutningar går helt enkelt bara att uppleva under mycket korta stunder med långa intervall emellan och vi kan knappast (t.ex. när vi ska göra politiska avgöranden) bedöma en persons lyckonivå på basis av sådana kortvariga kickar.

Om vi alltså tänker oss helhetsbedömningar av människors lycka så är det rimligare att ha en skala med ganska få steg med ett minimum och ett maximum. Man kan betrakta det som människans kroppstemperatur (vilket i sig är en rimlig parallell, eftersom lyckokänslor också är ett fysiologiskt fenomen som skiljer sig extremt lite mellan olika individer). Likväl som det finns en kroppstemperatur där det helt enkelt inte är möjligt att höja den mer (utan att man dör), så finns det tillstånd där vi kan konstatera att en människa knappast kan bli mycket lyckligare (eller olyckligare). Rimligast vore nog att bedöma lycka i en skala mellan 1 och 5 eller liknade, där de flesta människor ligger på 2, 3 eller 4 (men där 1 och 5 inte heller är särskilt ovanliga).

Det exempel jag tog upp i början hamnar sålunda i annan dager. Utilitarismen kan knappast förespråka att en stor del av mänskligheten ska vara slavar för en liten klick av människor som till följd av detta system har så höga lyckonivåer att systemet därmed blir moraliskt riktigt. Sedan kan man också tillägga att om det vore möjligt med gränslös lycka hos enskilda individer (vi kan t.ex. tänka oss att utomjordingar med helt andra fysiologiska förutsättningar när det gäller njutning bosätter sig hos oss) och den teoretiska invändningen således skulle lyckas, så skulle denna absurda fördelning knappast gå att genomföra i praktiken ändå, givet att vi i första hand bör vara demokrater, och endast i andra hand utilitarister (vilket är min egen övertygelse).