lördag 23 augusti 2014

Den enkla majoritetens tyranni

Vi väntar alla med spänning på att se om det förestående riksdagsvalet kommer att ge egen majoritet åt något av de politiska blocken. Om vänsterblocket får 175 mandat av 349 så kan de sätta igång och ändra lagar som den borgerliga regeringen klubbat igenom under sin tid vid makten. Det finns dock många politiska tänkare som ansett att det inte borde vara så enkelt; att en enkel majoritet inte borde räcka för att genomföra ny lagstiftning (åtminstone inte när det gäller "viktiga" beslut). Och i realiteten finns många stater - vilka anses fullt demokratiska - där enkelt majoritetsstyre inte råder. I USA t.ex., kan presidenten lägga in sitt veto mot lagstiftning, varpå det krävs två tredjedels majoritet i kongressens båda kamrar för att kringgå vetot (och detta kringgående sker ganska sällan). Ekonomen Gordon Tullock (prominent inom public choice-kretsar) har en gång föreslagit att presidenten bör lägga i sitt veto mot alla lagförslag så att USA i praktiken skulle bli en stat där det alltid krävs två tredjedels majoritet för att ändra på något.

Ett system som alltid kräver kvalificerad majoritet kan man kalla ett konservativt system, även om man då inte menar konservativ i en "substantiell" mening (d.v.s. en ideologi med bestämt innehåll). Systemet skulle vara konservativt i den mening att det alltid gynnar status quo, oavsett vad det råkar vara. Om vi hade haft ett system med kvalificerade majoriteter (låt oss säga 2/3-majoritet) i Sverige och den borgerliga alliansen under sin tid haft två tredjedelar av mandaten så skulle allt de genomfört bli baslinjen, den status quo som skulle ha ett gynnat läge. Det skulle nu inte räcka med en enkel majoritetsseger i valet för vänsterblocket för att genomföra något väsentligt. De skulle behöva 67% av rösterna. Men man kan självklart tänka sig det omvända, d.v.s. att socialdemokraterna (stödda av vänstern) hade haft det massiva 67-procentiga stödet när de byggde upp alla välfärdsstatliga institutioner, vilket skulle göra det oerhört svårt för en borgerlig regering att ändra särskilt mycket.

Huruvida man bör stödja två tredjedels majoritet beror sålunda väldigt mycket på när man inför det. Om man ska vara opportunistisk så ska man självklart förespråka det just efter att man själv genomfört stora samhällsförändringar som man vill göra det svårt för motståndarna att förändra. Vad jag vet så har sådana röstregler dock aldrig (i modern tid) föreslagits i Sverige - troligen eftersom alla vet att det är näst intill omöjligt att samla en majoritet över sisådär 57% utom i vissa enskilda frågor där det råder i det närmaste konsensus. Men i den internationella teoretiska litteraturen kring demokrati lever alltjämt idén om kvalificerade majoriteter kvar. Det kommer aldrig att saknas författare som räds det som brukar kallas majoritetens tyranni.

Ett exempel på denna aversion mot enkel majoritet är Bryan Caplan, som i sin bok The Myth of the Rational Voter (från 2006) hävdar att majoritetsstyret måste inskränkas p.g.a. människors okunnighet - främst om ekonomi. Eftersom - hävdar han - det inte finns något positivt med handelshinder, så kan inte okunniga människor som tror att positiva sidor faktiskt finns få hindra de mera kunniga människorna från att skriva under frihandelsavtal. Caplan överväger t.ex. den gamla idén om att högre utbildade människor ska ha högre röstantal, vilket i praktiken innebär att om de outbildade vill genomföra något så måste de samla en kvalificerad majoritet, medan de högutbildade kan genomföra saker utan att ens ha en enkel majoritet.

Personligen tycker jag att (nästan) alla idéer om att hindra "majoritetens tyranni" bör tillbakavisas. Vad kritiker av (enkelt) majoritetsstyre menar när de använder ordet "tyranni" är i realiteten "politik som jag ogillar", inte tyranni i egentlig bemärkelse: godtycklig rättsskipning, undertryckande av yttrandefriheten, massiv korruption o.s.v. Och rent filosofiskt har jag aldrig stött på något argument för kvalificerade majoriteter som verkar någotsånär lyckat (med undantag för ett numera ganska ovanligt argument som handlar om [proto]empiriska resonemang om statens stabilitet). Caplans argument t.ex., faller för att han försöker reducera all lagstiftning till rena kunskapsfrågor. I princip alla politiska frågor innehåller dock värderingar och avvägningar baserade på normativa principer. Visst kan människor missta sig om faktafrågor, men det är svårare att argumentera för att de kan göra det i värderingsfrågor (åtminstone försöker Caplan inte göra det).

söndag 10 augusti 2014

Vilket regeringsalternativ kan hålla vad det lovar?

Den borgerliga alliansen kör nu hårt med sloganen "vi håller vad vi lovar!" Detta är självklart en enkel slogan att ha när man i princip inte lovar någonting. Så om man är helt nöjd med status quo så är det nog alliansen man ska rösta på. Man kan vara säker på att varken FP, C eller KD kommer att få särskilt mycket genomslag för sina hjärtefrågor under kommande mandatperiod heller (detta gäller tills det osannolika sker att något av partierna börjar överväga att lämna regeringen). Jo, nog vet man ganska bra vad man får.

Hur fungerar då det omvända: tar man en enorm risk att köpa grisen i säcken om man röstar på något av oppositionspartierna? Det tycks åtminstone vara det alliansen vill hävda. Röstar man på MP så kan man givetvis inte få exakt vad just det partiet lovar, eftersom de måste kompromissa med S och V (möjligen även FI). Egentligen är dock enda skillnaden mellan regeringsalternativen att vi nu har åtta års erfarenhet av hur alliansens partier i praktiken förhandlar med varandra (M bestämmer nästan allt), medan vi inte vet exakt hur kompromisser mellan t.ex. MP+S+V kommer att se ut (2002 kan man säga att förhållandet var det omvända).

Den egentliga frågan ska således ställas till vacklande väljare för S och MP. Kommer t.ex. en S-väljare få så urvattnad S-politik att det inte ens är värt att rösta på detta parti? Kommer hen att få en politik som mera är i linje med "ren" S-politik om alliansen får styra än om S måste kompromissa med MP och V? Ärligt talat har jag svårt att se den väljaren framför mig, liksom jag har svårt att föreställa mig den MP-väljare som tror att politiken blir mera grön med en alliansregering än med en S+V+MP-regering. I Sverige lyckas koalitionspartier vanligtvis kompromissa fram en politik som dessa partiers anhängare åtminstone anser vara bättre än att det andra blocket tar över. Historiskt sett har för övrigt regeringskriser oftare skett under borgerliga regeringar än under vänsterregeringar.

Jag tror således att även S, V och MP skulle kunna gå ut med samma slogan  ("vi håller vad vi lovar!"), ty jag tror att de partierna var för sig kan lova att även om de måste kompromissa så kommer deras väljare få en politik som är bättre ur deras egen synpunkt än fortsatt alliansstyre. Sedan tror jag att de flesta väljare är smarta nog att förstå att alla vallöften som inte är förhandlade på förväg av alla möjliga koalitionspartners tillsammans gäller som utgångspunkt för en förhandling och inget annat (förutom i de få frågor där enskilda partier varit galna nog att kräva att ett visst löfte uppfylls till punkt och pricka för att de ska stödja en regering.)