onsdag 24 september 2014

Nozicks fiende: låga inkomstskillnader eller skatter?

Ekonomen Andreas Bergh försökte häromdagen åkalla Robert Nozicks ande i en SvD-kolumn. Han påminde först om Nozicks berömda liknelse om basketspelaren Wilt Chamberlain. Vad vi ska föreställa oss är att Chamberlain ställer en särskild låda utanför stadion där han ska spela, vari åskådarna vid inträdet får lägga en slant som oavkortat går till Chamberlain. Nozick undrar därpå på vilka grunder man skulle kunna hävda att Chamberlain inte förtjänar alla de pengar som människor frivilligt skänkt till honom.

Huvuddelen av Berghs artikel handlar om en parallell till Minecraft-skaparen Markus Persson. Denne gjorde något liknande, d.v.s. skapade ett spel som han lät folk frivilligt betala för att spela. Persson tjänade en slant på det hela - miljarder, tydligen. Dessa pengar förtjänar Persson, enligt Bergh, eftersom han följt en rättvis procedur när han tjänade dem (d.v.s. han tvingade ingen att betala för sin produkt). Att Markus Persson är miljardär är således rättvist.

Denna moralfilosofi som hävdar att rättvisa procedurer är det viktiga - inte utfallet av proceduren - är ett perspektiv "som borde anläggas oftare i den svenska debatten", enligt Bergh. Då måste man nog också fråga sig till vilken grad Bergh ställer upp på Nozicks hela resonemang. Huvudpoängen i denne filosofs resonemang är nämligen inte att den inkomstskillnad som uppstår mellan Chamberlain/Persson och andra medborgare skulle vara orättvis. Historien handlar i grunden inte om att det är "uddlöst att fördöma inkomstskillnader utan att betrakta hur de uppstått", vilket är Berghs käpphäst i denna text.

Nozicks poäng är nog snarare att Chamberlain har rätt till hela den inkomst han får av ovannämnda frivilliga bidrag. Staten har alltså ingen rätt att gå emellan och ta en del av denna inkomst - det liknar Nozick vid slavarbete. Historien handlar alltså snarare om statens roll i frivilliga transaktioner mellan människor (om staten t.ex. skulle ta 0.001% av Chamberlains inkomst så skulle det knappast utjämna någon inkomstskillnad, men det skulle likafullt vara omoraliskt). Vad det gäller inkomstskillnader i sig så måste troligen Nozicks teori betraktas som "agnostisk", eller likgiltig. Om ett samhälle med fria individer råkar ha små eller stora inkomstskillnader får proceduren i sig visa. Blir resultatet små skillnader (vilket det mycket väl skulle kunna bli i en viss kulturell kontext) så har jag svårt att Nozick skulle ha sett något fel i det.

Nozick vill alltså huvudsakligen propagera för avskaffandet av skatter. Vill Andreas Bergh också propagera för det? Om inte, så tror jag han borde åberopa någon annan än Nozick - annars riskerar han att tillskrivas åsikter som han inte hyser (och om han verkligen skriver under på hela Nozick-paketet så borde han vara öppen med det).

onsdag 17 september 2014

Rasismen, demokratifientligheten och yttrandefriheten

Bör yttrandefrihet utsträckas till alla åsikter, även nazism, rasism och dylikt? Denna fråga dryftades i senaste avsnittet av Filosofiska rummet i P1. En av deltagarna i detta samtal - juristen Peter Nobel - hävdade i stort sett att Sverige bör följa de internationella konventioner (främst FN:s rasdiskrimineringskonvention) som Sverige skrivit på, vilka säger att rasistiska åsikter bör stävjas och t.o.m. att organisationer som propagerar för rasdiskriminering ska förbjudas. De övriga som medverkade i programmet, Anna-Lena Lodenius och Magnus Jiborn satte dock yttrandefriheten i främsta rummet, och den senare sa bl.a. att FN:s beslut inte alltid ska behöva övertrumfa den svenska yttrandefriheten.

Att frågan så mycket tycks handla om rasistiska och inte odemokratiska åsikter anser jag dock vara ett problem. Anledningen till att vi har yttrandefrihet är att det är en nödvändig del av ett demokratiskt system, och därför bör partier som öppet strävar efter att avskaffa demokratin kunna förbjudas. Att använda yttrandefriheten för att främja en antidemokratisk politisk agenda är i ordets skarpaste mening ett skadligt missbruk av denna frihet.

Men frågan om rasism ter sig annorlunda. Rasistiska åsikter är med nödvändighet inte antidemokratiska (i synnerhet inte med dagens mycket vida definition på rasism). Naturligtvis kan rasism höra samman med en antidemokratisk hållning, t.ex. om man hävdar att vissa svenska medborgare, p.g.a. sin "ras", ska fråntas de demokratiska rättigheter som tillkommer andra medborgare. Om rasism däremot handlar om att t.ex. omedelbart stoppa all asylinvandring eller ta bort all finansiering till integrationsåtgärder, så är det uppenbart att det inte rör sig om antidemokratiska argument (och det finns sålunda ingen grund till förbud av ett parti som förespråkar sådant, trots dess "rasism").

Min slutats: förbjud partier eller organisationer som öppet förespråkar ett avskaffande av demokratin. Rasism eller ej bör inte vara proberstenen i sammanhanget. Det ska dock tilläggas att det finns gränsfall. Jag finner det t.ex. svårt att motivera ett förbud mot ideologier eller politiska filosofier som på mycket lång sikt och på ett fredligt sätt (d.v.s. där de enskilda stegen mot "utopin" sker med demokratiska medel) vill införa ett annat styrelseskick. Det kan t.ex. röra sig om libertarianer/anarkister som gradvis vill minska statens inflytande över våra liv tills i princip inget av statsmakten återstår (eller kommunister som vill göra det motsatta). Sådana spörsmål kan förhoppningsvis de ansvariga domstolarna hantera.

söndag 7 september 2014

Strukturtänkandets nödvändighet

"Företagaren och styrelseproffset" Pernilla Ström kritiserar i SvD "kulturvänsterns snudd på patologiska behov av att gruppera och etikettera människor". Hennes korta text utmynnar främst i att "strukturtänkande" inte bör förekomma när man talar om kvinnors karriärmöjligheter och dylikt, ty enligt henne kan man alltid peka på kvinnor som brutit igenom detta förmodade glastak. Alltså kan man nästan säga att detta glastak egentligen inte finns.

Man bör dock hålla i tanken att "strukturtänkande" och "etikettering" knappast kan ses som samma sak. Att tilldela sig själv en identitet (eller bli tilldelad en) är något som jag tror man bör vara kritisk mot. Denna sorts etikettering "utplånar oss som självständigt tänkande individer", som Ström skriver, och detta är onekligen (oftast) en negativ sak. Jag är ju själv anhängare av något jag själv kallat "identitetsminimalism", d.v.s. att vi bör sträva så mycket som möjligt efter att inte ha någon identitet.

Att tala om "struktur" är emellertid ett nödvändigt vetenskapligt verktyg. Det är ovedersägligt att världen och vårt sociala liv är strukturerat på ett visst sätt, d.v.s. mycket få saker är helt slumpmässiga (det finns t.ex. ingen struktur som avgör vem som vinner på lotto - där är vi alla jämställda). Så fort man observerar ett mönster i en människomassa så har vi de facto en struktur: om vi kan observera att män tycks ha större lön än kvinnor så är det tydligt arbetslivet är strukturerat på ett visst sätt.

Sedan är det en annan sak om enskilda individer s.a.s. skyller på strukturen för att de inte nått så långt i karriären som de hade velat. Ström befarar att många har "låtit sig invaggas i passivitet och hopplöshet av dessa strukturtänkandets krösamajor, denna olycksaliga människoförkrympande identitetsvänster". Självklart kan det vara bra för vissa människor att agera som om glastaket inte fanns - de kan av denna fiktion få det självförtroende som behövs för att bryta sig igenom. Man får dock inte blunda för det faktum att glastaket faktiskt existerar. Många kvinnor som försöker ta sig uppåt kommer att slå i det (liksom andra grupper kommer att slå i sina egna glastak).

Det är ett typiskt retoriskt knep för borgerliga ideologer att peka på de individer som lyckas bryta sig ut ur strukturernas grepp, för att sedan kunna hävda att strukturerna därför inte finns; eller att alla människor kan bryta sig ur dem bara viljan finns. För Pernilla Ström tycks det inte vara en "legitim" ursäkt för en som misslyckats nå sina karriärmål att man hindrats p.g.a. ingrodda strukturer. Faktum är dock att många har hindrats just p.g.a. detta (annars skulle ju dessa strukturer inte ha observerats från början).

Givetvis är det dock fallet att man inte, när det gäller enskilda människor, på förhand kan säga om deras misslyckanden berodde på strukturerna eller brist på vilja etc. Men ingen politik kan ändå försvaras eller attackeras på grundval av enskilda individers exempel - det är då man har nått den ideologiska tomma retorikens nivå. Det duger inte att säga till en person som tillhör en minoritetsgrupp med 60% arbetslöshet att dennes arbetslöshet inte beror på att arbetslivet är strukturerat på ett visst sätt, utan att det beror på brist på vilja och ambition. Det är uppenbart (åtminstone för många) att politiken bör göra något för denna grupps räkning, för att förändra denna struktur, liksom politiken kan göra något för att förändra den struktur som gör att kvinnor inte har samma möjligheter som män (och i förekommande fall vice versa).