fredag 17 oktober 2014

Leder enhällighet till frihet eller tyranni?

Om man söker största möjliga frihet i sociala sammanhang så tycks ett krav på enhällighet säkra detta. Ett fritt handelsutbyte t.ex., kan inte bli av såvida inte 100% av parterna är överens om villkoren, likväl som en överenskommelse bland 11 vänner att bilda ett fotbollslag inte kan förverkligas utan enhällighet bland de inblandade (vi förutsätter här att någon som faller för grupptryck och dylikt i själva verket ska anses som fri och otvingad). Utsträcker man detta till alla beslut, även sådana som brukar räknas som "politiska", så uttrycker enhällighetskravet ett anarkistiskt ideal. Ingen behöver m.a.o. tvings göra något som man inte explicit har gått med på. Den (negativa) friheten för individen tycks vara maximerad.

Om man däremot överför enhällighetskrav till ett traditionellt politiskt sammanhang så tycks man få motsatsen: största möjliga tyranni - med undantag för den politiska församlingens första generation. För vissa kan det låta rimligt att om ett antal människor samlas för att grunda en stat så behålls största möjliga frihet om man stipulerar ett enhällighetskrav för all lagstiftning. Om man från början antog lagarna A, B och C med enhällighet så tycks dessa lagar vara helt legitima samtidigt som ingens frihet är kränkt, eftersom alla de facto har gett samtycke till lagarna. Frågan är dock hur läget är efter - låt oss säga - hundratrettio år. Vi kan anta att ingen av dem som gett samtycke till A, B och C fortfarande lever. Samtidigt skulle det kunna vara fallet att 99% av de levande (som alltså aldrig samtyckt till dessa lagar) skulle vilja modifiera A och B, medan 1% skulle vilja behålla dem som de är. I det fallet skulle lagarna ändå inte kunna ändras, eftersom lagstiftningen bygger på enhällighet.

Enhällighet tycks alltså vara en tvivelaktig idé inom politisk filosofi, såvida man inte är fullt konsekvent och blir anarkist. Men appliceras tanken på en politisk konstitution så tycks man få motsatsen av det man var intresserad av, d.v.s. största möjlig frihet i betydelsen aktivt samtycke till samhällets regler. I själva verket tycks enkelt majoritetsstyre vara den metod som säkrar största möjliga samtycke kring lagarna (i en icke-anarkistisk ram). Om vi - som i det ovanstående exemplet - står inför att avskaffa lagen C så tycks mesta möjliga samtycke inte säkras om vi kräver t.ex. 2/3-majoritet för lagstiftning, eftersom vi skulle kunna få ett läge där 65% vill avskaffa lagen med 35% vill ha den kvar. Det alternativ som ger största möjliga samtycke (avskaffa C) skulle m.a.o. inte genomföras, vilket dock skulle vara fallet om det räckte med 50% plus en röst för att avskaffa C.

Sedan kan man förstås undra om det över huvud taget skulle kunna finnas några lagförslag som skulle kunna klubbas igenom med enhällighet, eller om någon politisk konstitution skulle kunna skapas på det sättet, bortsett från stater med något hundratal invånare eller så. I det senare fallet skulle det också - i konsekvensens namn - krävas en folkomröstning (med enhällighetskrav) kanske var 30:e år för att se till att alla som då lever ger sitt samtycke till konstitutionen. Det skulle sannolikhet bli ganska kortlivade stater med detta system.

fredag 3 oktober 2014

Rätten att diskriminera - i det offentliga och i det privata

Att diskriminera handlar i grunden om att göra vissa val - att välja bort vissa människor framför andra. Detta gör vi var och en i våra egna liv, t.ex. då vi väljer vilka människor vi ska umgås med, vilka vi vill ha som vänner och vilka vi vill ha som ännu intimare följeslagare. Ett mindre emotionellt exempel är när vi som konsumenter diskriminerar vissa företag till förmån för andra. De flesta anser att vi som individer bör ha denna makt att diskriminera (och somliga libertarianer anser att om vi har rätt att diskriminera i vårt privatliv så måste vi också ha rätt att diskriminera i egenskap av t.ex. VD:ar för stora företag; och omvänt, om vi inte har rätten att diskriminera mellan människor som VD:ar så kan vi inte heller ha rätten att diskriminera mellan människor när vi väljer vem vi ska gifta oss med - det senare ska naturligtvis vara en så absurd tanke att rätten till fri diskriminering på alla områden måste vara rätt).

På andra kanten finns diskriminering som nästan alla anser vara helt orättfärdig. Exempel på detta är att inte göra offentliga byggnader tillgängliga för funktionshindrade eller att utfärda eller inte utfärda fortkörningsböter beroende på om föraren har svart eller vit hudfärg. Men det finns naturligtvis också en mångfald av kontroversiella gränsfall. Får universitet diskriminera till förmån för dem som har bra betyg? Får företagsägare diskriminera till förmån för män när de utser sin styrelse? Får pubägare diskriminera människor med en sexuell läggning som de ogillar? Dessa kontroversiella frågor vill dock somliga lösa med politiska ingripanden - och troligen kan politiken göra en hel del för att stävja viss diskriminering (om man nu önskar stävja den typ av diskriminering vi talar om i det enskilda fallet).

Frågan är dock om vi inte mera borde diskutera den typ av diskriminering som politiken inte kan göra så mycket åt. För många människor är det värsta med diskrimineringen att det försämrar deras livschanser. Det mest uppenbara torde vara att man inte får något arbete för att man är född i ett annat land (eller har föräldrar som är det). Politiken tycks inte kunna göra så oerhört mycket för att minska denna typ av diskriminering. Som vi alla vet så är det personliga nätverket av stor betydelse för chansen att få ett bra arbete, och då tycks vi hamna i den där privata sfären, där de flesta tycker att man ska ha rätt att diskriminera. Men om det nu är fallet att mycket att diskrimineringens negativa effekter härrör från denna "accepterade" diskriminering så kanske man borde anklaga de människor som vill minska (den skadliga) diskrimineringen i samhället, men som samtidigt utesluter de människor som skadas av diskrimineringen ur sina nätverk, för något slags hyckleri.

Sålunda kan diskriminering kanske inte endast vara en politisk fråga, utan i viss mån också en fråga om privatmoral. När du frågar dig varför arbetslösheten är så stor bland vissa grupper med utländsk bakgrund och anklagar arbetsgivare för att diskriminera dem, så bör du kanske också fråga dig själv i vilken mån dessa grupper finns representerade i ditt personliga nätverk. Och om du och dina bekanta tillhör de grupper i samhället som faktiskt har makt att anställa människor eller att rekommendera anställningsbara människor till andra så bör du nog fråga dig om inte du själv är en del av problemet, innan du lägger hela ansvaret på politikerna.