onsdag 19 november 2014

Svante Nycander och liberalismens historia

Quentin Skinner - en av 1900-talets främsta idéhistoriker - har varnat för vad han kallar "the mythology of doctrines", som i synnerhet politiska idéhistoriker ofta hemfaller åt. Huvudsakligen handlar det om att historikern först har bestämt sig för att en viss doktrin existerar och sedan gäller det att finna denna doktrin hos olika tänkare, utan närmare hänsyn till att denna doktrin närmast är en konstruktion av oss själva och kanske inte alls förekom i de historiska personernas medvetande.

Just denna "mythology of doctrines" är något som Svante Nycander till stor dels tycks vara anfäktad av i Liberalismens idéhistoria (2:a uppl., 2013). Han postulerar en ideologi, "liberalism", och sedan ska en stor mångfald tänkare pressas in i den. Det är dock problematiskt, minst sagt, att definiera liberalism så att det samtidigt innefattar följande tänkare: Spinoza, Locke, Machiavelli, Montesquieu, Paine, Kant, Bentham, Constant, Tocqueville, Mill, Spencer, Fouillée, Green, Brentano, Hobson, Hobhouse, Dewey, Keynes, Hayek, Lippmann och Rawls (m.fl.).

Att beskriva det som att dessa författare verkade i en och samma tradition är just att lägga ett förenklat raster över idéhistorien. Och att kalla alla dessa författare "liberaler" är inte bara historiskt besynnerligt, men det är också analytiskt meningslöst, åtminstone utanför den mest grovhuggna politiska retorikens domäner - detta eftersom en hänvisning till "liberala" argument ändå kräver ytterligare specifikationer för att man ska förstå vad det är för slags argument man talar om. Inte heller skulle liberalism av detta slag kunna vara ett slagord att samlas under, eftersom de inbördes striderna bland de som samlats under den fanan snabbt skulle bli okontrollerbara.

Läser man Nycanders bok så kan man sålunda få intrycket att de gemensamma nämnare som kännetecknar en "liberal" i stort sett är ett avvisande av omfattande ekonomisk planering (från staters sida), avvisande av alltför militant nationalism samt avvisande av överdriven "irrationalism" (t.ex. i form av religion eller känslobaserad "relativism") i politiken. I de flesta frågor finns dock en mycket stor bredd. Ett exempel är demokratins utbredning: vissa liberaler framhåller maktdelning, konstitutioner som ska motverka folkviljan och alltför mycket politiskt deltagande etc. medan andra framhåller parlamentariskt envälde från en folkvald kammare med en aktiv medborgarkår - från de rika till de fattiga. Ekonomiskt finns stora skiljelinjer, från dem som framhåller nattväktarstaten och ohöljd socialdarwinism till dem som omhuldar alla välfärdsstatens program (och ännu mera).

Liberalismens idéhistoria är inte ointressant, men en lämpligare titel vore något i stil med 400 års tänkande kring frihet. Ett annat alternativ vore att utöka boken en smula och helt enkelt kalla den Västerlandets politiska idéhistoria eller liknande, eftersom den redan innehåller de flesta namn som brukar förekomma i sådana översiktsarbeten. Sedan kan man också tillägga att bokens upplägg gör de flesta diskussioner lite väl korta. Om man pressar in så mycket på under fyrahundra sidor så går det varken att diskutera argumentens hållbarhet eller den historiska kontexten tillräckligt för att få en förståelse varför idéerna såg ut som de gjorde. Det finns sålunda en fördel med böcker som antingen fokuserar på argument (och i sådana fall kan man huvudsakligen bortse från den skinnerska kritiken) eller på historisk kontext.