torsdag 4 december 2014

Budgetkrisens konsekvenser för demokratin

De flesta har idag klart för sig gårdagens händelser i riksdagen: när SD:s budgetförslag föll valde de att lägga sina röster på alliansens budget. Därmed fanns en majoritet för denna budget och inte för regeringen Löfvens. Eftersom alla försök till blocköverskridande förhandlingar tycktes ha strandat blev Löfven nödgad att utlysa extra val.

Vissa tankar har hörts om hur man skulle kunna förhindra att sådana situationer uppstår. Per Molanders förslag (Ekot 4 december) är att alla riksdagsledamöter enligt regeringsordningen endast skulle ha en röst när budgeten ska klubbas igenom, vilket vore en formalisering av det som tidigare varit oskriven praxis (d.v.s. att man lägger ner sin röst om den budget man först röstar för faller). Detta skulle alltså innebära att samtliga budgetförslag ställs emot varandra i en enda omröstning, och den budget som får flest röster går igenom.

Ett sådant förfarande skulle likna s.k. first-past-the-post-system som t.ex. tillämpas när parlamentsledamöter väljs i Storbritannien, eller när USA:s president väljs. Endast en ledamot vinner varje valkrets, d.v.s. den som fått flest röster, oavsett om det är en majoritet eller ej. Den nuvarande budgetomröstningen liknar istället det system som finns för att välja president i Frankrike. Om ingen kandidat får majoritet i första omgången så blir det en ny omgång där de två populäraste alternativen ställs mot varandra.

Personligen anser jag att det finns stora demokratiska problem med det första systemet, eftersom det i realiteten kan innebära att ett land styrs av en minoritet. Detta problem skulle alltså föras över till den svenska riksdagen, då en majoritet av folkets representanter aktivt röstat emot den budget som ska ligga till grund för statens verksamhet (de ledamöter som lägger ner sina röster antas dock tolerera budgeten - i praktiken en ja-röst).

Dessutom kan man undra om det skulle ha förhindrat den nuvarande krisen, eftersom SD helt enkelt kunde ha struntat i att lägga fram en egen budget och helt enkelt röstat på alliansens budget i den enda budgetomröstningen. Vad som skulle krävas för att totalt förhindra den nuvarande situationen vore i så fall att alla partier måste lägga fram en budget, antingen själva eller tillsammans med andra partier, och att de måste rösta på sin egen budget. Den demokratiska problematiken med minoritetsstyret skulle dock kvarstå.

Men är då minoritetsstyre då så farligt, med tanke på att Sverige ofta har minoritetsregeringar, kan man fråga. Sanningen är dock att de minoritetsregeringar vi har haft (och de statsbudgetar som lagts fram) alltid har en majoritet bakom sig, om man räknar dem som lägger ner sina röster och s.a.s. tolererar regeringen ifråga. Även om vi alltså har haft många minoritetsregeringar så har de alltid regerat med med aktivt stöd eller tolerans från en majoritet (även Ola Ullstens lilla folkpartiregering 1978-79 tolererades av en majoritet i riksdagen). En reform som den Molander föreslår skulle dock föra oss in i faktiskt minoritetsstyre (åtminstone när det gäller utformandet av budgeten, vilket dock är regeringens grunduppgift), där regeringen kan styra trots aktivt motstånd (icke-tolerans) från en majoritet av folkets representanter.

Så här på rak arm ser jag en variant som ter sig rimligare: att återgå till den ordning där en statsminister regelmässigt sitter kvar efter ett val tills en majoritet i riksdagen står bakom ett annat regeringsalternativ (vilket skulle ha inneburit att Reinfeldt - eller hans ställföreträdare - skulle suttit kvar tills vidare). Fast detta löser dock bara själva regeringsbildarfrågan. Det är troligen problematiskt att tillämpa samma princip också på budgeten eftersom det knappast går att s.a.s. låta fjolårets budget "sitta kvar" på samma sätt som en regering. Men om det vore möjligt vore detta kanske en lösning på dilemmat. Precis som det är rimligt att när det gäller lagstiftning låta status quo gälla så länge en majoritet inte kan samlas bakom en förändring, så vore det måhända rimligt att låta statens utgifter och inkomster vara konstanta om ingen majoritet finns för att förändra dem. Frågan är dock om den ekonomiska realiteten tillåter ett sådant statiskt förfarande.

Fast i slutändan går nog inte allt detta att lösa tekniskt. Om man har en så låst politisk kultur som vi i nuläget har i Sverige och om man samtidigt vill styra enligt majoritetsprincipen, så finns det ingen annan lösning än att utlysa extra val och hoppas på det bästa. Och om samma läge uppstår igen så kanske den tragiska slutsatsen blir att vi får lämna demokratin (så som jag vill definiera den) och övergå till faktiskt minoritetsstyre. När allt kommer omkring så är en demokrati sällan livskraftig om det s.a.s. finns tre stater i staten som vägrar att fungera som kommunicerande kärl.