måndag 19 januari 2015

Rikedom som maktmedel

Ett intressant inslag i P1:s program Studio ett idag diskuterade stigande rikedomsklyftor i världen (åtminstone om man ska tro Oxfam). Medan Agneta Berge (ekonom på LO) främst menade att de stora ekonomiska klyftor är ett makt- och demokratiproblem, så ansåg den liberale debattören Fredrik Segerfeldt att idén om att pengar kan köpa makt är en "marxistisk" vanföreställning.

Att man diskuterar ojämlikheterna i makttermer är mycket intressant och det ter sig som mera fruktbart än att hävda att ojämlikheterna i förmögenhet i sig är orättvisa eller omoraliska, vilket allt färre tycks göra. Om man inte ser ojämlikheten i sig som något orättvist så blir frågan t.ex. om man kan tänka sig ett samhälle där de fattiga skulle ha det bättre - i absoluta termer - än i det nuvarande, och om man skulle kunna åstadkomma detta genom mera ekonomisk utjämning. "Kapitalisten" skulle troligen hävda att det inte går att tänka sig förbättringar för de sämst ställda utan fortsatt liberalisering av marknaden, medan "socialisten" hävdar motsatsen. Detta är dock en fråga (en i stort sett empirisk sådan) som jag inte ska gå in vidare på.

Däremot är det intressant att fråga sig om Segerfeldt har rätt i att det inte går att köpa sig makt. För många ter det sig nog en smula märkligt att hävda att diskursen om politiska möjligheter inte skulle kunna påverkas av kapitalstarka grupper. Att nå ut med sina idéer - speciellt om man vill nå in i maktens korridorer med dem - är inte gratis. Segerfeldt försöker vederlägga tesen att pengar är lika med makt med att inga rika svenska företagare lyckades hindra ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav i Sverige. Samtidigt är det svårt att tänka sig att den svenska politiska diskursen inte påverkats av den ideologiska offensiv som näringslivet satte igång under 1970-talet (t.ex. genom tankesmedjan Timbro).

Frågan om vilken politik som är möjlig handlar i mycket om att framställa olika alternativ som trovärdiga. Den som har gott om pengar har stora möjligheter att få just ens egna favoritalternativ att framstå som mest trovärdiga (och i någon mån som mera moraliskt högtstående). Att man sedan inte vinner kampen helt och fullt betyder knappast att ens pengar inte spelade någon roll i idékampen. Wallenberg och kompani lyckades inte hindra socialdemokraterna att styra 1932-1976, men är det troligt att den socialdemokratiska politiken skulle sett likadan ut om det inte hade förekommit några påtryckningar från kapitalstarka intressen (och omvänt, skulle den borgerliga alliansens politik sett likadan ut utan fackföreningsrörelsens närvaro i debatten)?

onsdag 7 januari 2015

Plikten att hjälpa - var går gränsen?

I science fiction-filmen Snowpiercer (från 2013) har jordens temperatur sjunkit drastiskt (till följd av ett experiment i syfte att motverka den globala uppvärmningen) och de enda överlevande i världen vistas på ett tåg som utan uppehåll cirklar runt jorden. Många på tåget, som skapats och ägs av en viss Wilford, lever ett någorlunda gott liv, medan de som bor längst bak i tåget lever i yttersta misär och under största förtryck. Med vissa mellanrum gör tågets underklass uppror, och filmen skildrar något som ter sig som ett revolutionsförsök.

Det intressanta, moralfilosofiskt sett, är förstås att den underklass som bor längst bak har blivit upplockade av Wilford, och de har (får man förmoda) möjligheten att lämna tåget när de vill (och löpa stor risk att dö i kylan). Så frågan är: har denna underklass, som i någon bemärkelse vistas som "gäster" hos Wilford någon legitim rätt att klaga på sina levnadsförhållanden? Är det faktum att Wilford äger tåget en "ursäkt" för att behandla människor hur som helst så länge de frivilligt väljer att stanna kvar?

Ett liknande scenario (fast lyckligtvis i en mindre akut och grotesk skala) utspelades under julen i Sverige då ett antal flyktingar skulle placeras på en förläggning i Jämtland. Ett antal av dem vägrade acceptera detta boende, bl.a. för att det var kallt och isolerat (dessutom ansåg de sig blivit lurade av migrationsverket om vart de skulle föras). Återigen ställs vi inför samma frågor: vilka moraliska plikter har man mot människor som sökt skydd hos en och vilka krav kan flyktingar legitimt ställa på sina värdar?

Här kan man självklart tänka sig olika svar. En libertarian med äganderätten som grundprincip skulle troligen hävda att man visserligen kan anses som omoralisk i sitt handlande om man som tågets ägare beter sig som i Snowpiercer, men rätten att bestämma reglerna på sin egendom är å andra sidan okränkbar. Passar det inte så är det bara att ta sitt pick och pack och gå. Ur utilitaristisk synvinkel däremot är det endast mängden av lidande som är det viktiga. Om flyktingarnas stora lidande kan minskas genom vissa uppoffringar av de som har det bekvämare så bör denna omfördelning ske, oavsett vem som äger vad (dock alltid med reservation för incitament till framtida produktion o.s.v.). Det tredje moraliska huvudalternativet är troligen något slags dygdetik som säger att man har en plikt att alltid handla på vissa sätt mot sina medmänniskor.

Scenariot med Snowpiercer bör var ganska okontroversiellt för de flesta. Endast den mest konsekventa libertarianen (eller anarkokapitalisten) skulle kunna hävda Wilfords rätt att behandla sina medpassagerare enligt eget gottfinnande. Det svenska exemplet är dock svårare. Det ligger nära till hands att hävda att vilka bekvämligheter man kan kräva som skyddssökande hos någon annan (och på någon annans bekostnad) är mycket begränsat. Klart är dock att många länder tycks behandla sina asylsökande på ett sätt som ligger på fel sidan om gränsen. Även de som lever på andras nåder har rätt att ställa vissa krav. Exakt vilken flyktingförläggning man ska bo på verkar dock inte i mina ögon vara ett av dessa rimliga krav (givet att alla förläggningar har ungefär lika bra standard).