fredag 20 mars 2015

Feministens plikter enligt Wollstonecraft

Plikter kan i huvudsak vara av två slag: negativa och positiva. Om du har en negativ plikt så åligger det dig att avstå från att göra saker, t.ex. att skada andra människor, medan en positiv plikt kräver att du aktivt gör saker, t.ex. att skänka pengar till fattiga. Exakt vilka plikter man har beror sedan på vilken övergripande moral man är anhängare av, liksom tankar om huruvida plikten bör lagfästas eller ej.

Vilka plikter har man då att främja jämlikhet mellan könen? Många hållningar är möjliga: för det första har vi frågan om man har sådana plikter över huvud taget; sedan huruvida dessa plikter ligger på det privata planet eller om det endast gäller att genomföra politiska reformer. Därefter kan man fråga om kvinnor och män har samma plikter och huruvida dessa plikter är negativa eller positiva. Det finns således ett otal möjliga kombinationer här.

Mary Wollstonecraft (1759-1797) - en av feminismens största klassiker - får nog sägas inta en hållning som inte är särskilt populär i dagens jämställdhetsdebatt. Hennes verk A Vindication of the Rights of Woman genomsyras av tanken att män till största delen har negativa plikter - främst att sluta utestänga kvinnor från utbildning, politik och dylikt - medan kvinnor har ganska krävande positiva plikter - att anamma en livsstil som går på tvärs med den "kvinnlighet" som männen enligt Wollstonecraft konstruerat för att passa dem själva. Dessa positiva plikter hävdas till den grad att åtminstone en kommentator kallat Wollstonecraft för anhängare av en "feministisk misogyni" (S. Gubar, "Feminist Misogyny: Mary Wollstonecraft and the Paradox of...", Feminist Studies 1994).

Hur kan man då rent intellektuellt nå fram till detta slags feminism? Svaret tycks ligga både i Wollstonecrafts starka upplysningsideal och i hennes religion. Upplysningsidealet kommer till uttryck i en ganska extrem dyrkan av lärdom och förnuft. På detta område kan män göra sin (negativa) plikt att sluta göra vetenskap och dylikt till ett privilegium för deras kön, medan kvinnor har en plikt att ta chansen att upplysa sig om de får möjligheten. För kvinnor som inte tar denna chans (utför denna plikt) tycks Wollstonecraft inte ha mycket till övers.

De som s.a.s. väljer den enkla vägen och fortsätter leva i enlighet med den "kvinnlighet" i vilken de uppfostrats går emot både upplysningsidealet och emot sin eviga själs frälsning. Det senare är ganska viktigt, ty Wollstonecraft tillstår själv att utan möjligheten till ett evigt liv skulle det ganska strävsamma människoidealet vara till ganska ringa nytta. Då kunde man lika gärna hänge sig åt de "simpla" nöjen som hon observerade att de flesta (medelklass)kvinnor sysselsatte sig med (hon är särskilt kritisk mot upptagenheten med kläder, utsmyckning och dylikt, men också mot saker som skvaller och sentimentala romaner).

Vad vi ser hos Wollstonecraft är således ett slags "moralism" som är ganska främmande för åtminstone den feminism som är mest synlig i media idag. Hennes uppmaning till kvinnor att nå jämlikhet "by reforming themselves to reform the world", ter sig nog främmande för många, då den tycks låta män komma undan ganska lindrigt. Det mesta av ansvaret tycks ligga på kvinnor - att sluta vara "kvinnliga" och bli mera som det universella förnuftsidealet - som Wollstonecraft inte har något emot att kalla ett maskulint ideal, om man med det menar ett ideal som män tagit monopol på, men som borde öppnas också för kvinnor. I den meningen anser hon att kvinnor bör bli mera maskulina.

Den största problematiken med Wollstonecrafts teori är troligen den disciplinerade strävsamhet som ligger i de plikter som hon ålägger särskilt kvinnor. Om hon nu till äventyrs har rätt i att "kvinnligheten" är konstruerad, särskilt genom uppfostran, så motsäger inte det att man faktiskt känner en viss njutning och tillfredsställelse i att leva i sin "kvinnlighet" och att det kan vara svårt att se fördelarna med att anta en helt ny livsstil som man inte omedelbart ser fördelarna med. Och särskilt om man inte kan räkna med den belöning i livet efter detta som Wollstonecraft förutsätter så blir det kanske svårt att övertyga människor till ett mera disciplinerat leverne.

Personligen tror jag dock att det ligger något i att jämlikheten mellan könen gynnas av att fler och fler kvinnor avvisar det "kvinnliga"; men en lyckad argumentation kräver nog dessutom att fler och fler män också avvisar det "manliga" - om vi med det senare inte menar det "maskulina" förnuftsideal som Wollstonecraft talar om (ty vi skulle nog alla tjäna på att bli lite mera av upplysningsmänniskor), utan snarare de rent kulturella markörerna för "manlighet". Det skulle nog gynna jämställdheten om både män och kvinnor hade dessa positiva plikter att "reformera sig själva för att reformera världen".

Men att denna strategi skulle vara enkel kan man nog inte hävda. Den kräver målmedvetenhet och ett visst försakande av det välbefinnande man kan få av att leva i sin nuvarande "identitet". Den kräver ett slags privat moralism som många är obekväma med. Då är det kanske enklare att koncentrera sig på att mildra sjukdomens (ojämlikhetens) symptom, genom olika typer av kvotering etc.

tisdag 10 mars 2015

Att bedöma konsekvenser opartiskt

Många moraliska perspektiv kräver att vi ibland gynnar andra människor på vår egen bekostnad (det främsta undantaget torde vara libertariansk rättighetsfilosofi, där all uppoffring måste vara frivillig). En konsekvensetik t.ex., är oftast inte egoistisk, utan kräver att alla konsekvenserna för alla som berörs av en handling undersöks. Det är härvidlag oväsentligt om den som utför handlingen kan råka ut för vissa negativa konsekvenser ifall det är den handling som för alla inblandande sammantaget har bäst konsekvenser. I många fall ter sig detta troligen ganska rimligt. Betrakta följande exempel, anfört av Roger Crisp (i Reasons and the Good):

Du står framför två dörrar. Om du inte går in genom någon av dem kommer du att få en mycket smärtsam elstöt. Om du går in genom dörr A kommer du att uppleva ett smärre sting i ditt ben. Om du går in genom dörr B händer ingenting med dig, men någon icke närvarande främling kommer att få en mycket smärtsam elstöt.

Många skulle troligen välja dörr A, med tanke på den lindriga smärta man själv behöver utstå. Men hur blir det om man ökar smärtan man åsamkas i dörr A. Crisp ber oss t.ex. att tänka oss att man får en stöt som är mindre smärtsam de "extrema" stötarna, men ändå fullt kännbar och starkt obehaglig. Här anser Crisp att det inte kan krävas av oss att välja dörr A, trots att ännu större smärta för främlingen kan undvikas genom att välja den. Orsakerna är dock en smula oklara, men det har något att göra med det faktum att den agerandes välbefinnande är just ens eget och att det måste spela roll i sammanhanget.

Uppenbarligen finns här någon brytpunkt när ens eget välbefinnande blir relevant - en brytpunkt som i detta fall ligger någonstans mellan det smärre stinget och den starkt obehagliga stöten. En helt opartisk och icke-egoistisk moralteori skulle förstås endast tillåta att man väljer dörr B så länge den egna smärtan (genom att stanna eller gå in genom dörr A) överstiger den smärta främlingen skulle få. (Om smärtan är exakt lika stor för dig själv som för främlingen kanske den totala opartiskheten skulle kräva att man singlar slant om valet, såvida man inte har ett socialt "kontrakt" som säger att man alltid ska välja samma dörr vid upprepande av samma situation.)

Jag skulle nog själva vilja ställa mig på den opartiska ståndpunkten - i princip. Ur moralisk synvinkel kan jag inte ge mitt eget välbefinnande högre vikt än andras, bara för att det är mitt eget. Men i praktiken tror jag att vi ändå har skäl att gynna oss själva i fall där vårt eget välbefinnande väsentligt hotas, trots att någon annans välbefinnande hotas till större grad av vårt handlande. I en värld där alla alltid var opartiska skulle jag aldrig behöva gynna min själv, eftersom jag skulle veta att alla andra skulle ta lika hänsyn till mig när deras handlingar involverar mig. Så fort någon bad mig om en favör, och fallet är att min förlust skulle vara mindre än den andras vinst (i lycka), så skulle det vara helt oproblematiskt för mig att ge denna favör, eftersom jag skulle veta att jag skulle bli gynnad av någon annan så fort jag behövde en favör. Tyvärr lever vi dock inte i denna opartiska värld. Jag kan inte skänka bort alla mina pengar till välgörenhet, ty när jag sedan står utan pengar kan jag inte lita på att någon annan kommer att ge nya pengar till mig för att klara mitt uppehälle.

Och troligen kan vi aldrig nå så långt som till total opartiskhet, med tanke på att det alltid kommer att finnas kvar ett osäkerhetsmoment gällande andra människors handlande i enlighet med det sociala "kontraktet". Min egen smärta kan jag däremot alltid (eller för det mesta) ha full kunskap om. Däremot tror jag att vi alla kan bestämma oss för att ta vissa små smärtor om vi vet att våra uppoffringar leder till mera märkbara ökningar av välbefinnandet hos någon annan. Och här är den koordination som politiska lösningar kan erbjuda av stort värde. Att t.ex. som relativt välbärgad person betala en blygsam del av sin inkomst i skatt till fattighjälp ter sig som rimligt, men att betala all sin inkomst i skatt för att sedan hoppas på att den allomfattande opartiskheten/altruismen sedan ger mig i bidrag allt jag behöver vore nog att sätta den mellanmänskliga tilliten alltför mycket på prov. I principernas utopi funkar det kanske, men i praktikens verkliga värld funkar det inte.

söndag 1 mars 2015

Moral och ryggmärgsreflexer

De flesta av oss kan nog vara överens om att kvalitén på forskning inte ska handla om slutsatsernas popularitet. Forskningsresultat inom t.ex. medicin eller naturvetenskap blir inte osanna för att "vanligt folk" anser (eller känner på sig) att de är osanna. Inom normativ forskning (huvudsakligen praktisk filosofi och politisk teori) stöter man dock ibland på detta slags invändning, d.v.s. att slutsatser ska anses tveksamma för att de alltför mycket strider mot "vanligt folks" moraliska "sensibilitet" eller dylikt. Ett exempel på detta är följande passage i Folke Tersmans introduktionsbok till moralfilosofi Hur bör du leva?:

"Nozicks teori har konsekvenser som de flesta skulle rygga tillbaka för. Exempelvis kan den användas för att legitimera ojämlikheter av det slag man finner i världens fattigaste länder. Om våra innehav är berättigade så har vi ingen skyldighet att dela med oss till någon annan, oavsett hur stort lidandet är omkring oss, och oavsett vilka som är drabbade. Det spelar exempelvis ingen roll om de lidande är barn som inte har något eget ansvar för sin situation. Många anser att detta är tillräckligt för att man ska förkasta teorin."

Frågan är om det är intressant för en filosof att diskutera vad "de flesta skulle rygga tillbaka för", och vad "många anser" etc. Likt annan vetenskap så borde normativa resonemang (även sådana aldrig kan bevisas på samma fundamentala sätt som deskriptiv vetenskap) utgå från en granskning av argumentets premisser. Klagomål som utgörs av ryggmärgsreflexer inför vad som följer av premisserna hör dock mera hemma inom politisk retorik. Det handlar då om argumentationsgrepp som brukar höra till de logiska felsluten, t.ex. hänvisningar till en ståndpunkts popularitet (argumentum ad populum) eller till lyssnarnas medlidande (argumentum ad misericordiam).

Det finns självklart tillfällen när en ståndpunkts popularitet kan vara intressant för en forskning. Det gäller t.ex. i stor grad för s.k. implementeringsforskning, som studerar genomförandet av olika policies. Det är lätt insett att det kan uppstå stor problematik om politikerna försöker införa något som är ytterst impopulärt bland folket i stort. Om det var libertarianismens implementering som Tersman ville diskutera så skulle hans popularitetsinvändning vara relevant.

I rent normativ forskning bör däremot inte ryggmärgsreflexer eller popularitetshänsyn inför slutsatser räknas som legitima invändningar. Inte heller bör man (vilket inte så sällan förekommer) försöka bygga ett argument genom att först hävda en slutsats som man t.ex. av känslomässiga skäl gillar för att sedan s.a.s. leta efter de premisser som kan leda till denna slutsats. Detta torde vara mycket vanligt i politiken, då många på skakiga (eller helt känslomässiga) grunder skaffar sig åsikter i unga år som de först senare hjälpligt försöker underbygga med mera rigorösa argument. När det senare sker så är man dock så emotionellt (måhända också socialt och/eller professionellt) bunden till sina ryggmärgsåsikter att man knappast kan låta dålig argumentation stoppa en från att hålla fast vid de åsikter man håller kära.