onsdag 29 april 2015

Feminismen och individens frigörelse

Vad ska feminism handla om, ifall det inte (åtminstone inte i första hand) ska handla om ekonomisk omfördelning och dylikt? Jag vill nog se feminismen som del i ett större projekt som handlar om mänsklig frigörelse, d.v.s. individens frigörelse från det kulturellt givna, det stereotypa och det förväntade. Köns- (eller genus-) aspekten av det hela gäller alltså både mäns och kvinnors strävan att slå sig fria från de bojor som bestämmer vad som är typiskt "manligt" och "kvinnligt" i det samhälle i vilket vi råkar leva.

Huvudalternativet (och kanske det dominerande alternativet) när det gäller att definiera feminism är nog mindre ambitiöst. Det går snarast ut på att resignera inför att det finns två huvudsakliga sätt att vara - ett kvinnligt och ett manligt - och att sedan se till att man inte ska få lida för att man råkar leva i enlighet med det ena eller andra. Detta är en mera bekväm hållning eftersom det inte kräver särskilt mycket ifrågasättande eller ansträngningar från ens egen sida. Man kan mera luta sig tillbaka och låta politiken sköta jämställdheten.

Möjligen är det individuella emancipatoriska projektet alltför krävande, speciellt om det innefattar frigörelse inte bara från könsroller, utan också från etniciteter och andra uttryck för grupptillhörighet (ty jag finner det svårt att inte s.a.s. köpa hela det individualistiska paketet). Den mest uppenbara kritiken handlar troligen om att människor behöver ett ankare i tillvaron - saker som helt enkelt tas för givna - och att försök till frigörelse (att leva autentiskt för att tala i existentiella termer) snarare leder till psykiskt skadlig rotlöshet o.s.v. Bättre då att låta män vara män, kvinnor vara kvinnor, svenskar vara svenskar etc.

Om den ovanstående kritiken är korrekt är således en sann individualism omöjlig, och det vore dåraktigt att definiera feminism som en strävan efter frigörelse från det "kvinnliga" (jag vet inte om det finns något motsvarande ord för mannens frigörelse från det "manliga" - ordet maskulinism tycks vara upptaget för andra ändamål). Emellertid vill jag personligen tro att individualismen är möjlig och att en värld där man ständigt överraskas istället för att ständigt få sina fördomar bekräftade skulle vara en bättre värld.

Men det kan vara att denna hållning beror på alltför mycket introspektion från min egen sida, som inte kan överföras till andra människor. Det är inte lätt för en enskild observatör att veta huruvida det är fallet eftersom människor i allmänhet sällan är tydliga med vilket läger de tillhör. Många tycks verbalt hävda individens möjligheter till frigörelse, medan de personligen i mycket lever i enlighet med en ganska tydlig kulturell mall (motsatsen förekommer nog också, men långt ifrån lika ofta). Möjligen handlar deras ideal om individens möjlighet att välja vilken kulturell mall man ska leva efter, men att det i praktiken är för svårt att sträva efter ren individualism. Och möjligen har den "vanliga" människan varken tid eller ork att staka ut sin genuint egna väg i tillvaron.

Nåväl, det frigörande projektet tycks i ganska liten utsträckning handla om politik, åtminstone vad det gäller resursfördelning mellan grupper. Det måste i grunden handla om ett eget val, exempelvis att inom en familj inte leva i enlighet med traditionella könsmönster. Att på politisk väg tvinga en familj till detta val (t.ex. genom att individualisera föräldraförsäkringen) kan man gissa är måttligt verkningsfullt när det gäller det större projektet för frigörelse. Om frigörelsen inte är önskad av individen själv är det svårt att tvinga fram den med politiska dekret. Feminismen i denna betydelse handlar mer om vad du och jag gör och hur du och jag försöker påverka vår närmaste omgivning.

måndag 20 april 2015

Individualiserad föräldraförsäkring som feministisk revolution

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet kallar sig feministiska, men agerar inte feministiskt. Så hävdade Mikael Feldbaum för någon vecka sedan på Dagens arena. De är hycklande i sin feminism eftersom de inte driver frågan om en individualiserad föräldraförsäkring. Underförstått: vill man inte ha individualiserad föräldraförsäkring så är man egentligen inte feminist.

Frågan är givetvis av stor vikt, med tanke på att inkomstskillnaden mellan män och kvinnor till stor del tycks förklaras just av de senare tar så stort ansvar för barnen i en relation (Feldbaum hänvisar till en studie från IFAU). En mamma kan vanligtvis se sin inkomstutveckling stanna av helt när hon föder barn, medan pappans inkomst fortsätter att öka i jämn takt - detta eftersom den typiske pappan tar ut betydligt mindre VAB-dagar, betydligt mindre del av föräldraledigheten och mera sällan går ner i arbetstid.

Kontentan är alltså, enligt Feldbaum: "Utan individualiserad föräldraförsäkring och kvoterade vabbdagar kan vi glömma ekonomisk jämställdhet. Det är först när arbetsgivaren på goda statistiska grunder på anställningsintervjun frågar Erik om han tänkt skaffa barn, som den feministiska revolutionen är här."

Leder dessa praktiska åtgärder med automatik till denna "feministiska revolution"? Har vi kommit till den punkt där våra könsroller är så flytande att det endast är vår snålhet som fäller avgörandet om vem som ska ha huvudansvaret för barnen? Om det är så är det givetvis fantastiskt (givet att vi kan råda bot på snålheten). Men kan inte resultatet istället bli att kvinnorna tar ut sin halva och att männen fortsätter ta ut ungefär lika lite som förr? Detta skulle måhända råda bot på en del av löneskillnaderna (eftersom arbetsgivarna antar att kvinnor kommer att vara borta något mindre än förut), men någon feministisk revolution skulle knappast vara här.

Jag skulle nog vilja reservera uttrycker "feministisk revolution" till den tid när det faller sig naturligt för männen att ta halva ansvaret för barnavården (och för kvinnorna att inte göra det). När dessa överväganden sker på grundval av ekonomiska kalkyler eller politiska diktat så ter det sig som en tämligen artificiell revolution. Jag ställer mig tveksam till att man kan uppnå feminism genom att justera socialförsäkringssystemen. En äkta feministisk revolution borde börja med en omvandling av vår gemensamma kultur (eller fortsätta den omvandling som påbörjades för några årtionden sedan, men som i mycket har gått i stå), vilket i längden troligen kommer att resultera i ekonomisk jämställdhet.

Men jag är inte helt negativt inställd till individualiserad försäkring. Om den leder till ökad ekonomisk jämställdhet är den kanske ett steg i riktning mot upplösning av våra ingrodda genusföreställningar (vilket är målet för den feminism jag förespråkar). Jag är däremot inte så pepp på en värld som ser ut precis som den gör nu, med den enda skillnaden att män och kvinnor tjänar lika mycket. Det är väl mer än så den feministiska kampen går ut på?

lördag 11 april 2015

Etikens domän och motstridiga principer

Vad etik i grunden är till för torde vara att på ett systematiskt sätt yttra sig om vilka handlingar som är önskvärda, påbjudna, förbjudna o.s.v. Kan man då kalla en moralisk lära som endast yttrar sig om dessa saker på ett ofullständigt sätt för en fullfjädrad etik? Denna ofullständighet kan t.ex. uppkomma genom att man tillhandahåller svar på vilka handlingar som är förbjudna, men inte vilka som är påbjudna.

Det finns åtskilliga filosofer som gjort det till en grundprincip i sin "etik" att endast slå fast vad som är förbjudet. De mest slående exemplen är troligen libertarianska filosofer, exempelvis Murray Rothbard, som faktiskt kallat sitt (icke-ekonomiska) huvudverk för The Ethics of Liberty. Och den libertarianska "etiken" går som sagt ut på att ange vad man inte bör göra, inte vad man bör göra.

Hur långt skulle man kunna ta detta sätt att filosofera, utan att urvattna etiken så mycket att det inte längre rör sig om någon vettig handlings-lära över huvud taget? Skulle vi kunna hävda som enda princip att det är absolut förbjudet att svära och att alla andra handlingar ligger utanför vad etiken yttrar sig om? Skulle detta kunna kvalificera som en "etik" på något meningsfullt sätt?

Jag skulle nog vilja hävda att libertarianism inte kan kallas en "etik" i den här stipulerade (men ytterst rimliga) meningen. Däremot kan den troligen kallas en politisk filosofi, då vi med det politiska oftast brukar mena det som ligger inom (den fysiska) maktutövningens domän. Kan man då (eller vill man) klara sig med bara en politisk filosofi, men ingen etik?

För någon med en libertariansk politisk filosofi är det nog klokt att avstå från att utveckla en etik utanför det politiska, eftersom konflikter härvidlag kan uppstå mellan olika principer (och en etik kan knappast tillåta att motsatta handlingar är påbjudna), såvida man inte är ytterst tydlig med att den libertarianska politiska principen är överordnad de frivilliga handlingarnas etik. Här kan man t.ex. tänka sig att man enligt hedonistiska principer bör maximera välbefinnandet i världen så länge det inte innebär att man kränker någon människas egendom (och att man bör bestraffa dem som inte maximerar välbefinnandet med icke-politiska sanktioner). Man kan självklart ersätta hedonismen med någon annan moralfilosofi, men här skulle vi i alla fall ha en fullödig etik och inte endast en politisk filosofi.

Det gäller dock att man kan motivera varför den libertarianska principen ska vara överordnad t.ex. den hedonistiska principen. Varför ska den senare alltid ge vika för den första när principerna ger motstridiga rekommendationer (om man t.ex. kan förbättra välbefinnandet för många människor genom att kränka någons libertarianska rättigheter)? Alla normativa principer måste i botten ha någon intuition som grundval och kanske kan man hävda att man intuitivt kan "känna" att den ena principen är viktigare än den andra. Tar man detta som lösning på detta dilemma måste man nog också vara öppen med att andra människor kan "känna" det motsatta och anse att libertarianism bör ge vika om den kommer i konflikt med hedonismen.

Kan man istället "rationellt" bestämma vilken princip som ska vara överordnad? Förvisso kan man det, men isåfall har vi att göra med en ny princip som tycks vara överordnad både libertarianismen och hedonismen. Principen kan t.ex. vara att vid konflikter mellan dessa båda teorier så ska man välja den handling som ligger mest i linje med det omgivande samhällets traditioner. Här uppstår dock genast ett nytt rangordningsproblem som måste lösas antingen genom hänvisning till en annan överliggande princip eller också till en intuitiv känsla som säger oss att traditionsprincipen är överordnad den libertarianska principen (som i sin tur är överordnad hedonismen).

Är en rangordning av intuitioner en tillfredsställande lösning på problemet med den ofullständiga etiken, eller kan man kräva att en etik bör vara "heltäckande", d.v.s. utgå från en etisk princip som säger både vad som är förbjudet och vad som är påbjudet? För mig tycks inte det sistnämnda som ett nödvändigt krav, givet att man verkligen kan presentera en rangordning av intuitioner. Däremot tror jag knappast att det är lätt att presentera en rangordning som har stora utsikter att delas av de flesta människor.

Givetvis finns alternativet att fortsätta att endast uttala sig om politisk-filosofiska spörsmål och hävda att etik inte är något vi bör syssla med. Frågan är dock varför man i så fall anser att vi inte behöver någon etik. Om det är för att det skulle vara ganska lönlöst, då människor ändå är oeniga om vilka (frivilliga) handlingar som ska anses goda och onda, så torde detta även drabba den politisk filosofin. Om det är för att världen skulle bli bättre om folk sysslade mindre med etik, så tycks det här finnas en bakomliggande etisk(!) princip om vad som är en bra värld. Problemen hopar sig på nytt.

torsdag 2 april 2015

Terry Pinkard om Hegel

"Hegel är en av de tänkare som nästan alla bildade människor tror att de vet någonting om". Så börjar Terry Pinkard sin biografi om Hegel (Hegel. A Biography, 2000). Många anser sig veta att Hegel inspirerade Marx, men till skillnad mot materialisten Marx var Hegel idealist "i bemärkelsen att han ansåg att verkligheten i grunden var andlig [spiritual] och att den utvecklades i enlighet med processen tes/antites/syntes". Vidare ska Hegel ha glorifierat den Preussiska staten och hävdat att den var "Guds verk, helt perfekt och slutpunkten för människans historia", och att "Preussens alla medborgare ovillkorligt måste erkänna dess överhöghet och att denna stat kan göra vad den behagar med dem". Hegel ska ha spelat en stor roll för framväxten av nationalism, envälde och militarism med sina "kvasi-mystiska hyllnigar av vad han pretentiöst nog kallade det Absoluta".

Allt detta är dock enligt Pinkard helt fel - helt uppenbart fel. Ändå förekommer fortfarande liknade beskrivningar av Hegels filosofi i uppslagsverk och dylikt. Lyckas då Pinkard förmedla en sannare bild av Hegel? Jag har själv inte läst särskilt mycket av och om Hegel så jag kan inte direkt bedöma om Pinkards bild är mera sann än någon annan. Men klart är i alla fall att den Hegel han beskriver inte stämmer överens med den schablonbild som anfördes ovan.

Den Hegel som framkommer i Pinkards bok är knappast någon stockkonservativ person, särskilt inte med den tidens mått. Hegel hyste stor beundran för franska revolutionen och Napoleon och han önskade för egen del se en mera "rationell" världsordning i upplysningens anda. Han ansåg dock att alltför snabba reformer av samhället var dömda att misslyckas om de inte tog hänsyn till traditionella livsstilar. Han hade många kontakter med tidens liberala personligheter och på det stora hela tycks han ha velat involvera människor mera i det politiska styret och att öka friheten (även om han inte trodde att folket på hans tid var "moget" för att delta i den politiska processen enligt premissen en man-en röst).

Vad det gäller "förgudningen" av den Preussiska staten så tycks denna bild helt vara ett resultat av missförstånd och avsiktliga förvridningar. Vissa av Hegels meningsmotståndare fann det nyttigt att antyda att han hade nära band med det Preussiska styret, medan hans förhållande till makten i själva verket var mycket spänt, och speciella favörer fick han knappast. Dessutom kan man tillägga att myndigheterna mycket snart efter Hegels död gjorde allt för att försöka utradera hans inflytande på det intellektuella livet (t.ex. genom att utse den konservative meningsmotståndaren Schelling till den professorsstol som Hegels skilts från i och med sin död 1831).

Mycket av Hegels filosofi blev snabbt förvanskat och det är troligen därför han levt vidare i det allmänna medvetandet som en ytterst "mystisk" tänkare, med obegripliga eller nonsensartade idéer (särskilt analytiska filosofer har ansett det senare). vad som framkommer i Pinkards bok är dock en Hegel som sysslar med i grunden ganska konkreta ting, t.ex. att utröna varför vissa politiska reformer lyckas och andra inte, och hans ökända begrepp Geist ska snarast översättas med ett folks livssätt, identitet och föreställningar eller dylikt (och till skillnad mot den konservative Savigny ansåg inte Hegel att ett folks Geist måste accepteras för vad den är - den kan underkastas rationell reflektion). Man kan också konstatera att Hegel i början av sin bana hade ambitioner att vara en slags "folkupplysare", att skriva för allmänheten på ett lättfattligt språk. Olyckligtvis lyckades dock poeten och vännen Hölderlin övertyga honom att han borde vara mera "kompromisslös" på det språkliga området och utveckla sin egen stil och sina egna begrepp. Och Hegels filosofiska språk kan tveklöst skapa missförstånd.

Begreppen tes/antites/syntes var som sagt inte myntade av Hegel, utan av en av hans uttolkare. Det ska ge en slags bild av att historien är bunden av vissa lagar och att alla epoker innehåller vissa motsättningar som måste uppgå i en ny syntes o.s.v. Hegel var dock själv starkt emot alla tankar om några historiens "lagar". Han använde mest sin teori om Geist för att förstå historien - varför vissa kollektiva strävanden misslyckas etc. - och inte för att förutsäga framtiden. Hur människan ser på sig själv förändras ständigt och därför kan man inte dra några allmänna slutsatser om hur historien är determinerad att fortsätta.

En av de mest kända citaten från Hegel är troligen "det verkliga är det rationella, och det rationella är det verkliga", vilket ofta har tolkats som att betyda "det som är, är rätt och det rätta existerar just nu" - ett slags ärkekonservativ fras för att rättfärdiga Preussens rättfärdighet. Anledningen till att det missförstods så gott som omgående var att Hegel använde en terminologi som förutsatte kunskap om hans tidigare filosofi som de flesta läsarna inte hade. Vad han enligt Pinkard menade var att "inget kan fungera som en faktisk etisk princip ifall inte den handlande själv identifierar sig med principens skäl, ifall skälen inte kan motivera den handlande, och att rent utopiska, blott och bart ideella principer alltid kommer att misslyckas av skälet att ingen på allvar kan skriva under på dem". Kort sagt menade han att "det som räknas som rationellt är det som är effektivt".

Jag är som sagt mycket av en novis när det gäller Hegels tänkande, men jag måste tillstå att Pinkards biografi gjorde mig mera intresserad av honom. För övrigt fick jag också frågan om Hegels död utredd: det har ofta sagts att han dog i den koleraepidemi som hemsökte Berlin 1831, men med all sannolikhet dog han av en helt annan åkomma som den tidens läkarvetenskap hade svårt att särskilja från kolera.