lördag 23 maj 2015

Att köpa sig förbi sjukvårdsköerna

Väntetider i vården är något som det klagas på mycket i Sverige, och trots att vi har toppkvalitet på den vård man slutligen får så drar kötiderna ner vår ranking när olika länders sjukvårdsläge jämförs. Att det finns en kö över huvud taget är dock knappast något man kan beklaga, det visar snarare att vi är generösa med att ge alla medborgare rättigheter till vård till en relativt billig penning.

Man skulle enkelt kunna förkorta köerna genom att helt enkelt privatisera vården och lyfta bort dem som inte skulle ha råd att försäkra sig eller att betala avgift över disk för sina behandlingar. Detta är kanske något som tilltalar vissa av de välbärgade, men för vanliga människor gäller nog regeln att man hellre står i kö än inte blir vårdad alls. Ett annat sätt att förkorta köerna vore väl att tillföra mera resurser till sjukvården och/eller omfördela resurser inom vården. I vilken mån detta är möjligt låter jag för närvarande vara outsagt.

Kan man då tänka sig ett slags kompromiss mellan betalförmågans princip och rättigheternas, d.v.s. att man kan köpa sig förbi kön? Många ryggar nog tillbaka för en sådan lösning eftersom man anser att ett kösystem är det mest rättvisa när det finns begränsade resurser. Det bör dock betänkas att ju dyrare det är att köpa sig förbi kön desto mera nya resurser kommer in till sjukvården. Det är mycket möjligt att det finns vissa människor i kön som anser att man kan ta lite längre kötid om de får ännu bättre sjukvård när de väl kommer fram (alternativt kan kanske köerna bli kortare om folk får köpa sig förbi, om det är så att pengarna som kommer in räcker till att anställa flera människor i vården).

Å andra sidan finns det troligen andra som inte kan tolerera att stå längre i kö, även om vården skulle få mera resurser av att folk köper sig förbi kön. Och eftersom kön består både av denna kategori och den ovannämnda är det problematiskt med lösningen att köpa sig förbi, såvida man inte entydigt kan avgöra detta genom demokratisk omröstning.

Däremot torde en tolerabel lösning vara att enskilda människor tillåts sälja sin plats i kön. Kön skulle genom detta inte bli längre, så de som framhåller köns "rättviseaspekt" kan knappast klaga på detta. De som håller benhårt på rättigheten till sin plats skulle stå kvar på samma plats som förut. Och de som anser att de kan vänta en smula längre kan ta pengarna och ställa sig sist i kön. Möjligen kan man även ha en modell där den som köper en plats också måste betala en extra avgift till sjukvården så att alla patienter gynnas något av detta förfarande. (Däremot har jag svårt att realistiskt tänka mig den "altruistiska" lösningen att köpeskillingen i sin helhet går till landstinget.)

Jag har svårt att vi första påseendet se några större nackdelar med ett sådant system. Möjligen kan man hävda att vissa fattiga människor nästan skulle känna sig tvingade att sälja bort sin hälsa, ungefär som man kan känna sig "tvingad" att sälja en njure för att man är så fattig. I en svensk kontext ter sig dock detta som en ganska svag invändning. Mycket få svenska medborgare är så fattiga att de anser sig behöva sälja bort sin hälsa p.g.a. ren ekonomisk desperation (och om det finns sådana människor så är det inte självklart att de ska förhindras från detta). En annan invändning vore att simulanter ställer sig i kö endast för att kunna sälja sin köplats, men jag vill tro att läkarnas kompetens är tillräcklig för att de inte ska boka in människor för behandlingar som de inte behöver.

fredag 15 maj 2015

Profitörernas moral (fördjupning)

När jag hävdar att profitering (i betydelsen att otillbörligt dra nytta av någon för egen vinning) är omoraliskt så kan man givetvis undra vad detta omdöme bygger på. Om ett sådant omdöme bygger på något slags känslomässig ryggmärgsreflex mot "orättvisor" så tror jag man står på en smula skakig grund. Rikedom eller ojämlikhet i sig anser jag inte vara grund för moraliskt fördömande.

Om man däremot utgår från att lidande i sig är något dåligt och njutning/välbefinnande i sig är något gott, så har man en fastare grund att stå på. Kombinerat med uppfattningen att vi har en moralisk plikt att minska lidandet och öka välbefinnandet så kommer man ytterligare ett steg på vägen. (Och detta andra steg ter sig ganska rimligt, då det vore konstigt att hävda att lidande och välbefinnande är det enda som i sig är gott respektive ont, men att vi inte bör främja det goda.)

Sålunda kan man hävda att profitören som gör stora vinster genom att utnyttja människor i svåra situationer handlar omoraliskt. Detta eftersom vinsterna i totalt välbefinnande troligen skulle vara större om profitören gjorde avkall på vinsten och minskade lidandet för de människor som befinner sig på andra sidan av transaktionen. En person som anställer t.ex. tjugo människor till usla villkor och samtidigt gör en stadig vinst på 10 miljoner kronor per år, skulle kunna göra stor skillnad i de anställdas liv (öka deras välbefinnande) om hen avstod från - låt oss säga - hälften av denna vinst i syfte att förbättra arbetssituationen för de anställda. Den välfärdsökning som var och en av de anställda får skulle tillsammans vara större än den välfärdsminskning som den rika människan får genom att halvera sin vinst.

Hur kan detta resonemang tillbakavisas? För det första kan man givetvis hävda att man inte delar den moraliska grundpremissen, d.v.s. anse att lidande och välbefinnande är moraliskt irrelevanta (och att vi därför inte kan ha någon plikt att ta hänsyn till sådant). Intuitivt finner jag inte detta tilltalande, men det är svårt att argumentera emot en sådan hållning. Att lidande är något ont (och att njutning är något gott) är något som man själv måste känna inom sig, och om någon inte känner det är det svårt att göra något åt saken.

En mera vanlig invändning skulle nog vara att hävda att lidande och välbefinnande är moraliskt relevant, men att det finns andra saker som också är moraliskt relevanta, t.ex. vissa regler som man inte får bryta oavsett konsekvenserna. Det är dock svårt att se vilka sådana regler som skulle spela roll i det ovanstående exemplet, eftersom sådana regler oftast handlar om saker som att inte ljuga, inte skada någon o.s.v. Men mera fundamentalt så anser jag själv att om man ska hålla sig med sådana regler så bör de vara "tumregler" och inte absoluta regler, och de bör motiveras med att deras efterföljande faktiskt främjar ett ökat välbefinnande i världen. M.a.o. avvisar jag personligen alla regler som inte kan motiveras på detta sätt.

Ett tredje sätt att argumentera emot profitörens plikt att ge avkall på vinsten kunde vara att gå med på att man bör göra vad man kan för att maximera välbefinnandet i världen, men att man troligen inte skulle göra det genom att hjälpa sina anställda ytterligare. Den minst trovärdiga varianten av denna invändning torde vara att hävda att man faktiskt får ut så mycket extra njutning av en vinst på 10 miljoner jämfört med 5 att det är bättre att behålla pengarna. Denna invändning tror jag emellertid går på tvärs mot både sunt förnuft och lyckoforskning. En mera invecklad invändning skulle kanske kunna handla om långsiktiga effekter på ekonomin om anställda förväntade sig att s.a.s. få hjälp uppifrån så fort de hade problem - att detta skulle urholka arbetsmoral o.s.v. Att bemöta en sådan invändning här skulle dock ta upp alltför stort utrymme.

Trots dessa invändningar tror jag nog att många läsare fortfarande är med på tåget. En sista invändning kan emellertid få en del att hoppa av: om det är så att vi har de moraliska plikter som anförts ovan, skulle vi då inte vara tvungna att avstå från alla bekvämligheter i livet så länge som det finns människor som lider mera än vi själva? Skulle vi vara tvungna att varje månad tömma våra bankkonton på det överskott som finns kvar efter att vi betalt det nödvändiga och skänka pengarna till mera behövande?

Där skulle jag nog svara att i en osäker värld som vår, så är ett visst mått av trygghet av nöden. Att ha pengar på banken för oförutsedda händelser är alltid förnuftigt och moraliskt rimligt. Att därtill använda en del av sitt överskott till extra bekvämligheter eller nöjen (dock på en ganska blygsam nivå) är inte heller orimligt, ty vi är ju själva en del av det samlade välbefinnandet i världen och om alla bara levde för andra människors skull kan man fråga vad meningen med denna "rundgång" skulle vara. Jag tror dock de flesta inser att grundfrågan inte handlar särskilt mycket om den "vanliga" människans plikter. Även om vi alla kanske kan göra något för att minska lidandet i världen så är det lätt att inse att förmågan (och sålunda plikten) att hjälpa ökar ju mera resurser vi har till vårt förfogande.

fredag 8 maj 2015

Profitörernas moral

"Dra otillbörlig fördel av, utnyttja"; så definierar en uppslagsbok ordet profitera. Nyckelordet i definitionen är uppenbarligen "otillbörlig". Varje drag "utnyttjar" vi och drar fördel av varandra utan att det är något konstigt med det. Jag utnyttjar livsmedelsbutiken för mina syften (att fylla mitt kylskåp med mat) och livsmedelsbutikens ägare utnyttjar mig (för att få pengar). Men när skulle vi kunna hävda att ägaren till livsmedelsbutiken otillbörligt utnyttjar mig (och blir en profitör)?

I en situation med konkurrens är det kanske svårt att se hur en livsmedelsbutik skulle kunna profitera på mig, eftersom jag har andra butiker att välja på. Det "rena" profiterandet tenderar att uppstå i desperata situationer - ett klassiskt exempel är när det land hamnar i en krigssituation och snabbt behöver materiel för detta ändamål ("gulaschbaroner" kallade man sådana profitörer under första världskriget). Ett annat exempel kan vara när en stor flyktingvåg till ens land gör att man behöver skaffa fram boende till dessa flyktingar snabbt.

Om man bara har ett eller ett litet fåtal alternativ så tvingas man alltså ta de priser som erbjuds. Den moraliska frågan handlar om vilka priser man bör erbjuda om man befinner sig i den potentiella profitörens sits. Det handlar således om hur hög vinst det är moraliskt att göra. Troligtvis finns det sådana som anser att inga vinster är omoraliska, givet att det finns en frivillig överenskommelse i botten, medan många andra t.ex. skulle se det som omoraliskt att sälja mat och vatten till groteska överpriser till någon som behöver mat nu för att överleva (och inte har möjlighet att välja mellan olika säljare).

Var ska man då anse att gränsen går för omoraliskt profiterande? Många upprörs när människor anställs till dålig lön och dåliga arbetsförhållanden (nyligen har taxibranschen diskuterats i detta sammanhang), och detta handlar oftast (får man förmoda) om arbetstagare som näppeligen har några realistiska möjligheter att få jobb någon annanstans. Här får man nog ställa arbetsvillkoren i relation till vinsten för att göra en moralisk bedömning. Det ter sig knappast rimligt att anställa (desperata) människor till urusel lön medan man själv gör en kraftig vinst från år till år. En sådan arbetsgivare bör betraktas som omoralisk.

Problemet med denna värld är dock att det ibland är svårt att råda bot på sådan omoral. Skatteinstrumentet och annan typ av lagstiftning kan endast råda bot på detta till viss del. Den värsta profiteringen på arbetsmarknaden förhindras t.ex. genom arbetslöshetsunderstöd eller bidrag som gör att man inte behöver acceptera vilka slavliknande arbetsvillkor som helst. Men ju lägre bidragsnivåerna sjunker desto mera ökar profiteringsmöjligheterna. Detsamma sker ju mera staten söker sig till privata aktörer för att kunna tillförsäkra människor deras rättigheter (om staten garanterar vård till alla, men själv inte driver några sjukvårdsinrättningar, så måste man helt enkelt ta de priser som erbjuds på marknaden).

Vissa av dessa saker kan vi ändra på, men givet att ett visst mått av "kapitalism" måste råda i samhället så måste också en viss profitering accepteras (jag förmodar att kapitalets rörlighet i en globaliserad värld är det som sätter käppar i hjulen för alltför mycket statsingripanden). Däremot behöver man inte låta bli att kalla profitörer omoraliska, och att i sociala sammanhang låta dem veta hur omoraliska de är, precis som vi fördömer människor som beter sig på ett ytterst ohyfsat, om än inte olagligt, sätt. Samhället skulle bli en ganska kall plats om det enda vi krävde av våra medmänniskor var att de följde lagen.