söndag 22 november 2015

Hur liberala är Liberalerna?

Så har då Folkpartiet liberalerna blivit bara Liberalerna. Det är inte konstigt att de försöker sig på någonting för att få upp de opinionssiffror som legat ganska dåligt under många år. Namnbytet lär dock knappast ändra på siffrorna, men möjligen kan ett partiledarbyte göra det, vilket troligen kommer att ske inom ett par år.

I själva verket känns namnbytet rätt onödigt, med tanke på att partinamn - och vilka ismer som ingår i det - spelar rätt liten roll nuförtiden. Lika lite som man kan vänta sig att de flesta europeiska "socialistiska" partier (till exempel president Hollandes parti) ska driva socialism enligt skolboken, kan man vänta sig att "liberala" partier ska driva något slags liberalism som skiljer sig särskilt mycket från vad övriga mittenpartier står för.

Oavsett vad partierna heter så finns det bara ett meningsfullt sätt att som väljare få en bra bild av vad de står för: att följa med i politiken. Alla som följer den politiska debatten (och har följt den åtminstone några år tillbaka) vet vad Folkpartiet i praktiken stått för, trots att själva namnet inte säger någonting om ideologisk tillhörighet. För dem som är intresserade av politik är således namnbytet helt irrelevant, såvida det inte följs av en stor förnyelse i den politiska inriktningen, vilket inte verkar troligt.

Men om man ska tolka namnbytet som en vilja att verkligen understryka något om partiet så är det självklart en koppling till socialliberalismen som åsyftas. Flera av Sveriges partier är dock i stort sett socialliberala (även Socialdemokraterna) så kopplingen till den ideologin säger kanske inte så mycket. Socialliberalismen kan beskrivas som en positiv hållning till grundläggande fri- och rättigheter, inklusive en ganska fri och öppen marknad, kombinerat med ett socialt skyddsnät, en del "kollektiva nyttigheter" i statens regi, samt vissa ambitioner att förbättra de reella livschanserna för de som fötts in i dåliga materiella förhållanden. Det finns självklart gradskillnader i detta, men ser man till exempelvis Socialdemokraternas och Folkpartiets praktiska politik så inser man att det är en ganska smal korridor inom vilken gradskillnaderna finns.

Det som ibland kallas klassisk liberalism kan Folkp... förlåt, Liberalerna knappast sägas vara principiella anhängare av, eftersom det brukar beskrivas som en så positiv syn på den fria marknaden att staten inte bör syssla med så mycket mer än att skydda medborgarna fysiskt från varandra (och från yttre hot) med hjälp av polis, militär och domstolar. I USA brukar en sådan hållning kallas "libertarianism", eftersom "liberalism" där per automatik tolkas som socialliberalism. (Nyliberalism är ungefär detsamma som klassisk liberalism.)

Kanske kan man se namnbytet som ett försök från Liberalernas sida att locka väljare från det klassiskt liberala hållet, men partiet är nog tillräckligt förnuftigt för att inse att libertarianer brukar ha hyfsad koll på vilken politik partierna i realiteten står för och därför knappast kommer luras av något namnbyte. Och somliga libertarianer kommer nog att fortsätta att kalla Liberalerna för falska liberaler, vilket är rätt tramsigt, eftersom socialliberalismen är etablerad som en form av liberalism.

Hur som helst så kan jag se åtminstone en väldigt negativ sak med att Folkpartiet byter namn - negativ för de flesta av oss, oavsett partitillhörighet. Från och med nu måste vi vara noga med om vi talar om liberaler (med litet l) eller Liberaler (med stort L) när vi diskuterar "liberala" idéer och ståndpunkter. Detta liknar det problem som finns med att tala om Demokrater, demokrater, Republikaner och republikaner i en amerikansk kontext.

torsdag 12 november 2015

Inkomstskattens moraliska huvuddilemma

Mona Sahlin lär en gång ha sagt att det är sexigt att betala skatt. Jag vet inte själv om man kan uttrycka det just så (jag har åtminstone aldrig fått några sexuella fördelar av att framstå som en god skattebetalare), men nog är det i alla fall moraliskt rätt att betala skatt?

Eftersom jag själv anser att vår moraliska plikt består i bidra till så mycket välbefinnande som möjligt i världen ter det sig naturligt för mig att förespråka materiella omfördelningar genom skattsedeln. Detta bygger på två huvudantaganden: (1) ju rikare man blir desto mindre extra lycka ger ytterligare pengatillskott; (2) omfördelningen kan effektivare skötas genom statens försorg än genom privat välgörenhet. (Antagande 2 kan kanske ifrågasättas när det gäller t.ex. väldigt korrumperade och odemokratiska stater, men knappast när det gäller Sverige.)

Progressiv beskattning (i syfte att omfördela resurser från rika till fattiga) är alltså motiverat enligt detta utilitaristiska synsätt. Men vad händer om höga skatter gör att högavlönade och rika slutar att anstränga sig, går ner i arbetstid för att slippa betala marginalskatt, låter bli att starta nya företag eller flyttar sitt kapital till skatteparadis? Blir inte denna utilitaristiska skatteregim kontraproduktiv, eftersom skatteintäkterna (och därmed de medel som står till förfogande för omfördelning) blir lägre?

Ja, det stämmer förstås att strategin kan bli kontraproduktiv. Men det gäller att man inte hymlar om varför den blir det. Det är inte för att vi ställer orättfärdiga krav på de framgångsrika och att vi tvingar människor att arbeta för andras skull trots att vi inte borde kräva det. Strategin kan bli kontraproduktiv för att vissa människor helt enkelt är omoraliska och inte tror på idén att man bör dela med sig till främlingar.

Det är förstås min subjektiva uppfattning att det är moraliskt att dela med sig (genom att t.ex. betala skatt). Andra har kanske en annan uppfattning och är t.ex. etiska egoister. Det vore i så fall önskvärt att de är lika öppna gällande sin position som jag är. Om man till exempel klagar på att det inte "lönar sig" att utbilda sig p.g.a. höga skatter, så bör man också vara tydlig med att man inte heller ser något moraliskt värde i att anstränga sig för andras skull. Om man däremot, i likhet med mig själv, är (hedonistisk) utilitarist så bör man med glädje acceptera att man kan göra dubbelt gott genom att exempelvis utbilda sig till läkare om man både betalar hög skatt på sin höga inkomst och hjälper människor till bättre hälsa i sitt dagliga arbete.

Jag förväntar mig alltså inte någon moralisk revolution, men däremot en viss tydlighet gällande positionerna i debatten. Vad är det man gör när man klagar på att skatterna är för höga: hävdar man individens rätt att slippa hjälpa andra (d.v.s. rätten att vara egoistisk) eller hävdar man att vi beklagligt nog måste sänka skatterna p.g.a. egoistiska människors beteende? Det torde vara tydligt att även om dessa två linjer i praktiken kan likna varandra så är det oerhört upplysande om man som väljare får veta ifall skattesänkningar förespråkas av principiella egoistiska skäl eller som en eftergift i en icke-perfekt värld.

måndag 2 november 2015

Murray Bookchins ekologiska anarkism

En tänkare som kan exemplifiera komplexiteten hos (vänster)anarkismen som jag talade om i föregående inlägg är Murray Bookchin (1921-2006). För honom är det inte staten i sig som är problemet, utan snarare hierarkier. Med "hierarki" menar han "the cultural, traditional and psychological systems of obedience and command, not merely the economic and political systems to which the terms class and State [...] refer. Accordingly, hierarchy and domination could easily continue to exist in a 'classless' or a 'Stateless' society" (The Ecology of Freedom, s. 4).

Den jämlikhet Bookchin strävar efter är alltså något djupare än ekonomisk jämlikhet och frånvaro av det slags exploatering som marxister oftast har talat om. Målet är en social och psykologisk ordning av icke-dominans som Bookchin anser ha existerat långt tillbaka i historien, innan "[t]he vision of social and natural diversity was alterted from an organic sensibility that sees different phenomena as unity in diversity into a hierarchical mentality that ranked the most miniscule phenomena into mutually antagonistic pyramids erected around notions of 'inferior' and 'superior'" (s. 7f). Staten är inte bara en samling byråkratiska och tvingande institutioner, utan ett "state of mind". Det finns en "inre stat" i våra psyken som gör att vårt beteende kontrolleras i långt högre grad än vad de faktiska tvångsinstitutionerna hos staten kan göra.

Speciellt för Bookchin är också hans åsikt att dominans över människor är kopplat till dominans över naturen, och därför behöver man se tillbaka och begrunda "primitiva" kulturers syn även på det senare. Mycket av det moderna miljötänkandet ("environmentalism") betraktade han med skepsis, eftersom det inte ifrågasätter "the most basic premise of the present society, notably, that humanity must dominate nature; rather, it seeks to facilitate that notion by developing techniques for diminishing the hazards caused by the reckless despoilation of the environment" (s. 22). Kan vi övervinna tanken att naturen ska domineras av människor, så kan vi nog lättare övervinna tanken att människor ska dominera varandra, tycks Bookchin anse.

Bookchin hämtar alltså inspiration från en förlorad "animistisk" och "organisk" tidsålder. Självklart vill han inte rakt av återvända dit, men hur ser han på den anarkistiska "revolutionens" former? Eftersom anarkism för Bookchin handlar om brist på hierarkier och dominans (i bredast möjliga bemärkelse) så är det just det man ska sikta på, och inte endast att fortsätta med business as usual, med skillnaden att statens formella institutioner är borta: "Revolution is [...] confronted not only with the task of smashing the State and reconstructing administration along libertarian lines; it must also smash society, as it were, and reconstruct human consociation itself along new communal lines" (s. 127). Detta synsätt är helt väsenskilt från "höger"-anarkismen, som ofta förordar kapitalism kombinerat med sociala hierarkier och traditionella livssätt (d.v.s. det som vi idag brukar kallar det "traditionella"), även om det finns (ett fåtal) anarkokapitalister som tror (och hoppas) att en anarkistisk (och kapitalistisk) framtid också kommer att kunna upplösa normer och traditioner.

Att Bookchins huvudmål är att avskaffa dominans (och inte staten i sig) gör att det är möjligt för honom att förespråka (direkt) demokrati som anarkistisk styrelsemodell. Den representativa demokrati som vi alla är vana vid är en metod att styra en stat, medan de olika typer av "direkt aktion" som präglar ett tillstånd av icke-dominans kan institutionaliseras i en typ av demokrati där gemensamma angelägenheter fattas ansikte mot ansikte av alla berörda - utan att man för den delen har skapat en "stat".

Sammanfattningsvis ser vi här kontrasten mellan höger- och vänsteranarkism mera konkret exemplifierad. I förstone skulle man kanske kunna tro att alla anarkister skulle kunna samlas kring målet att avskaffa staten. Men så enkelt är det alltså inte. Någon som Bookchin skulle knappast kunna gå med på att man helt enkelt successivt sänker skatterna till 0% och förklarar staten upplöst. Man måste också ha en idé om vad som ska komma därefter, och om det är ett tillstånd där psykologiska och sociala hierarkier verkar lika kraftigt som förut så är det knappast den rätta sortens anarkistiska revolution.