måndag 28 december 2015

Har vi råd att ta emot flyktingar?

För några få (huvudsakligen sverigedemokrater, föreställer jag mig) handlar flyktingfrågan kanske om att skydda svensk "kultur" eller "identitet", men grundproblemet tycks för de flesta andra vara huruvida vi har råd att ta emot många flyktingar eller ej. Därför tänkte jag till denna debatt bidra med några principiella kommentarer gällande frågan vad man kan sägas ha råd och inte råd med (diskussioner om våra faktiska nationalräkenskaper överlämnar jag åt andra).

När kan man säga att en människa definitivt inte har råd att hjälpa en annan människa? Möjligen finns det helgonlika människor som skulle säga emot, men nog tror jag att det är berättigat att hävda att den som själv inte har mat för dagen, kläder på kroppen och tak över huvudet inte har råd att hjälpa någon annan (det är snarare just de som behöver hjälp från oss andra). Det finns inte stor mening med att dela sin sista brödbit med någon annan så att båda får otillräckligt med föda och förgås.

Men ju längre man kommer från tillfredsställandet av de grundläggande behoven desto mindre meningsfullt är det att tala om att man inte "har råd" med saker och ting. Man kan självklart tala om det i en rent teknisk bemärkelse - Bill Gates kanske har råd att köpa 100 lyxvillor, men han "har inte råd" att köpa 101 stycken - men för en välbeställd människa är det nog mera rättvisande att tala om prioriteringar. Jag tror det flesta av oss skulle hävda att en förälder som inte säger sig ha råd att köpa en vinterjacka till sitt barn, men som samtidigt köpt en ny stereo åt sig själv, i själva verket har råd med jackan, men att hen har prioriterat något annat.

Utan tvekan har Sverige råd att ta emot åtskilligt fler flyktingar än vad som redan har kommit. Frågan är om man vill prioritera det. Många svenska hushåll har under lång tid haft pengar över att spendera på resor, extravagant boende och heminredning, elektronik, restaurangbesök o.s.v. Detta är tydligen något man prioriterar framför att hjälpa främlingar i nöd.

Hur kommer det sig då att en del människor ändå hävdar att vi inte har råd med flyktingar? Uppenbarligen är det ett svepskäl och att det egentliga skälet är något annat. De främsta kandidaterna till sådana egentliga skäl tror jag är (i) en moralisk övertygelse om att man inte har något ekonomiskt ansvar för främlingar, (ii) det nationalistiska argumentet jag nämnde i början, samt (iii) ren oreflekterad egoism. Det vore alltså bra om de som hävdar att "vi inte har råd" öppet anger vilket av dessa synsätt de egentligen är anhängare av.

(Sedan är det en annan fråga hur man ska hjälpa människor om man faktiskt vill prioritera detta - genom skattsedeln eller genom enskilda handlingar. Den frågan är för komplicerad för att diskutera här och nu.)

måndag 14 december 2015

Reklampaus

Reklam är vanligtvis ett oproblematiskt fenomen, i synnerhet när det är tydligt vad man får i utbyte för uppoffringen man gör genom att utsättas för reklamen. Reklamfinansierade gratistidningar och webbsajter är ett par uppenbara exempel: du ger mig en tidning eller en webbtjänst (som jag själv valt att efterfråga) och jag tittar i gengäld på annonserna (åtminstone finns det en möjlighet att jag gör det). När människor klagar på den allestädes närvarande reklamen så är det nog inte i första hand detta slags reklam man tänker på.

Mera problematisk är den reklam som är näst intill omöjlig att undvika; den som finns på gator och torg, på bussar, tågstationer o.s.v. Varför är denna reklam mera problematisk än det scenario som beskrevs ovan? Ett klagomål kan förstås vara att reklamen helt enkelt gör omgivningen fulare, men det går nog att formulera sin kverulans på ett mera sofistikerat (eller åtminstone mera mätbart) sätt.

Som vi såg så finns det viss reklam som bygger på ett "rent" utbyte. Man gör en uppoffring och vet precis vad man får i utbyte. När man åker med en buss och får sitt synfält skymt av reklam som täcker ett gott stycke av fönstret man tänkt titta ut genom så är det mera oklart vad man får i gengäld för denna uppoffring. Gör annonseringen att biljettpriserna blir lägre? Möjligen. Men hur mycket? Om ett månadskort i Stockholmsområdet skulle kosta 820 kr (istället för 790) p.g.a. bristen på reklam i bussar och i tunnelbanan kanske väljarna (som genom landstinget kontrollerar dessa transportmedel) skulle förorda ett stopp för reklam. Om påslaget var 200 kr skulle man kanske inte göra det. Men ge oss gärna siffrorna svart på vitt, så vi kan göra en avvägning själva.

Problematiken i bussfallet är alltså att man kanske får något i gengäld för sin uppoffring. Hur är det då i fallet med reklambanderoller på hus? Om jag anser att en gigantisk reklambanderoll för ett klädföretag stör min upplevelse av stadsmiljön, vad får jag i utbyte för denna uppoffring? Lägre priser på kläderna i detta företags butiker? Här finns ett kanske som är betydligt starkare än i bussfallet. Även om det i princip går att ta reda på hur mycket lägre bussbiljettpriserna blir till följd av reklamen, så är det ytterst svårt att ta reda på hur mycket billigare min nya jacka blev p.g.a. den uppoffring jag gjorde genom att titta på klädföretagets reklam (om den nu blev billigare över huvud taget - den kan lika gärna ha blivit dyrare, eftersom det i slutändan är konsumenten som betalar reklamen). Och om jag aldrig handlar av detta företag, vad får jag i gengäld då?

Detta resonemang kanske inte bör leda till att man förbjuder reklam i "offentliga rum". Men resonemanget kan i alla fall förklara något av (den måhända undermedvetna) irritationen över viss reklam.

onsdag 2 december 2015

Perspektiv på fackets makt och arbetsmarknadens trösklar

I många länder - men kanske särskilt i norden - var 1900-talet en tid då fackföreningsrörelsen lyckades förhandla fram goda villkor för arbetare. Om man har en fast anställning hos ett seriöst företag i Sverige så kan man räkna med att inte bli alltför illa behandlad, ty facket har alltjämt något att sätta emot trilskande arbetsgivare. Men man kan undra hur framtiden ser ut? Var 1900-talets stegvisa förbättringar en parentes, och kommer vi gradvis att få vänja oss vid ett mera otryggt arbetsliv (likt gamla tiders "daglönare")? Senast idag kom nyheten att de finländska facken kommer att få minskad makt till följd av ny lagstiftning som minskar rollen för centrala förhandlingar på arbetsmarknaden (källa: Sveriges radio).

Alla beklagar nog inte fackets minskade makt. Ett traditionellt argument mot fackföreningar är att de stänger ute människor som är villiga att arbeta till sämre villkor än dem som facket framförhandlat. Arbetslösheten blir sålunda högre än vad den skulle kunna vara, eftersom de arbetsgivare som vill anställa människor med lägre anspråk inte kan det. De måste nämligen betala de "artificiellt" höga löner som kollektivavtalen stipulerar. Samma argument brukar anföras i länder där det finns en statligt bestämd minimilön. Logiken är här att människor kan erbjuda olika grad av produktivitet till en arbetsgivare och om lönen blir för hög i förhållande till produktiviteten så blir det inte lönsamt att anställa. En mycket okvalificerad människa har inte mycket att erbjuda en arbetsgivare i form av produktivitet, men om lönen tillåts bli hur låg som helst så finns det en gräns där de flesta människor blir anställningsbara. Finns det däremot en bestämd minimilön så stängs de lågkvalificerade ute från arbetsmarknaden.

Om man nu skulle acceptera detta argument om fackens och minimilönens skadlighet, följer det som en självklarhet vad man bör göra, d.v.s. applådera (och påskynda) fackens minskade makt och kämpa för borttagande av minimilöner i länder där sådana finns? Ser man denna väg som självklar så är man verkligen anhängare av "den enda vägens politik" (som Carl Bildt uttryckte det en gång i tiden). En annan väg som står öppen är emellertid det som brukar kallas "den svenska modellen". Denna går ut på att de "utestängande" effekter som de etablerade arbetarnas goda villkor förorsakar kompenseras genom aktiva (och effektiva) arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade till de oetablerade arbetarna. Men om inte denna solidaritet finns mellan "insiders" och "outsiders" så är det klart att facken kan tyckas en smula osolidariska om de förhandlar fram goda villkor för dem som har turen att få de allt färre trygga jobben, medan övriga lämnas helt åt sitt öde.

En annan dimension i debatten handlar om i vilken mån det är hedervärt att gynna det egna landets arbetare på bekostnad av människor som kommer från andra länder och vill verka utanför de etablerade kollektivavtalen. Vi minns väl alla Vaxholmskonflikten, då arbetsgivarorganisationer och borgerliga politiker starkt kritiserade att en fackombudsman skrikit "Go home!" åt lettiska arbetare. Implicit handlar alltså kritiken om osolidariskt gynnande (t.ex. med hjälp av blockader) av en viss nations arbetare, trots att man borde vara solidarisk med alla jordens arbetare och inte neka de fattiga chansen att konkurrera genom att arbeta för lägre löner. 

De vore emellertid intressant att veta hur långt dessa kritiker är villiga att sträcka denna solidaritet. Om det ska anses osolidariskt för en fackförening att på olika sätt gynna sina egna arbetare så torde det också kunna ses som osolidariskt för arbetsgivarorganisationer att försöka gynna sina egna företag. Och hur solidariskt är det att gynna människor i det egna personliga nätverket när man ska anställa människor? Någonstans går förmodligen en gräns när det ska vara accepterat att vara osolidarisk (som förälder behöver man kanske inte gynna andras barn lika mycket som sina egna). Men var går gränsen? Är det så självklart att man har passerat gränsen när man gynnar medlemmar i ens egen sektion av en fackförening - personer som mycket väl kan vara ens goda vänner? Eller går gränsen vid gynnande av medlemmar i ens fackförening? Eller vid gynnande av det nationella fackförbundets samtliga medlemmar?

Kritiken mot fackens brist på solidaritet kan alltså lätt slå tillbaka mot en själv, såvida man inte är ett helgon själv när det gäller solidaritet. Dessutom kan, som sagt, bristen på solidaritet kompenseras genom att en del av de vinster man får av att bli gynnad av "sina egna" spenderas på att hjälpa de övriga. När man står inför problemet att många nya svenskar ska introduceras på arbetsmarknaden så finns det alltså inte bara ett enda val: att "sänka trösklarna" in på arbetsmarknaden genom att försämra löner och andra villkor. Ett annat val skulle kunna vara att höja skatterna för väletablerade och välbetalda arbetare, vilket skulle ge pengar för investeringar som kom de nya svenskarna till del. Vilken väg man väljer beror förstås på ens värderingar och jag har inte argumenterat för någon särskild värdering i denna text. Däremot har jag pekat på att det faktiskt finns valmöjligheter, vilket man i dessa tider ibland kan glömma.