fredag 22 januari 2016

Den förnuftiga dialogens möjligheter

I dessa dagar är kulturkrockar ett av de hetaste debattämnena. En definition på kultur är "that complex whole which includes knowledge, belief, art, morals, law, custom and any other capabilities and habits acquired by man as member of society" (E.B. Taylor, citerad på Wikipedia). Vad används då begreppet "kultur" till? Det tycks kunna användas antingen förklarande eller normerande. Den första aspekten är inte särskilt problematisk: om vi vill förstå en viss praktik som ter sig mystisk och annorlunda för oss så kan vi försöka förklara dess existens genom kulturella faktorer.

Den normerande funktionen är emellertid det som ställer till alla kulturkrockar och "intergrationsproblem". För många tycks det vara nödvändigt att en enda kultur ska råda inom ett visst geografiskt område. Många tycks också se det som helt oproblematiskt att hänvisa till sin kultur när man ska motivera tingens ordning (och vissa tycks anse att det räcker med att hänvisa till sin "identitet" - ett ännu diffusare begrepp). Det räcker ofta som argument att säga "jag har rätt att göra X eftersom X är en del av min kultur"; "du har inte rätt att göra Y här, eftersom det går emot den kultur som råder här".  Detta sätt att resonera kan i sig sägas utgöra en särskild argumentationskultur - alltså åsikten att en hänvisning till ens kultur räcker som argument. Denna kan vi kalla den traditionalistiska argumentationskulturen.

En motsatt argumentationskultur kan vi kalla den upplysningsfilosofiska. Här är grundtanken att förnuft och vetenskaplig observation ska ligga till grund för våra åsikter. Således kan ingen upplysningsmänniska motivera sina val (vi förutsätter här att ett slags "existentialistisk" ståndpunkt att det verkligen rör sig om val, för vilka man har ett visst ansvar) vad gäller lag, moral, sedvänjor, religion o.s.v. endast genom att hänvisa till sin "kultur". Man kan kanske säga att den upplysningsfilosofiska argumentationskulturen är ett slags anti-kultur, i det att ens kultur i sig inte kan ha någon normerande funktion utan tillägg av oberoende förnuftsargument.

Det som vi i vardagstal ser som allvarliga kulturkrockar - konflikter mellan den "svenska" kulturen och andra kulturer - är i grunden tragiska. Det rör sig oftast om konflikter inom den traditionalistiska argumentationskulturen - konflikter som är svåra att lösa, eftersom de inte bygger på andra argument än det blotta konstaterandet att man tillhör en viss kultur och därmed basta. Om människor med olika kulturer däremot alla delade den gemensamma upplysningsfilosofiska argumentationskulturen så skulle kulturkrockarna troligen bli mindre tragiska, ty upplysningsfilosofin kan också sägas bygga på en viss optimism gällande det förnuftiga samtalets makt att förena människor. Om vi alla kunde samlas och resonera förnuftigt om de olika komponenterna i vår kultur så finns det större möjlighet till samförstånd än om vi alla ska slå varandra i huvudet med föreskrifter om vilka man inte kan argumentera.

Men givetvis finns en gräns där samförstånd inte kan nås, bl.a. eftersom det är omöjligt att få alla att dela samma moraliska grundprinciper (axiom). När den gränsen har nåtts är det knappast meningsfullt att fortsätta diskutera, utan där får det demokratiska beslutsfattandet lösa den gordiska knuten. Men att sluta den förnuftiga dialogen - att sluta utbyta och granska argument - långt innan man nått denna gräns är något som bara göder kulturell separatism och intolerans. 

fredag 8 januari 2016

Radikalism, inkrementalism och demokrati

Att vara "radikal" kan beskrivas som att vilja ha stora samhällsförändringar inom relativt kort tid. Någon som har en vision om ett helt annat samhälle, men som placerar detta i den avlägsna framtidens töcken (en traditionell utopist), är det nog olämpligt att kalla radikal. Själva otåligheten kan heller inte ensamt känneteckna den radikala människan; den som vill ha relativt små samhällsförändringar, men vill ha det mycket snabbt, kan inte heller kallas radikal.

Radikalism är något som många människor förhåller sig skeptiska till. Delvis beror det nog på många avskräckande exempel i historien, men det kan också bero på en viss "inneboende" konservatism hos människan. "Konservatism" ska då förstås som ett sinnelag, snarare än som en specifik ideologi, vilket innebär att t.ex. en socialdemokrat också kan vara "konservativ".

Är den instinktivt negativa hållningen gentemot radikalism på det stora hela av godo eller ondo? Personligen tror jag att skepticismen mot radikalism mestadels är bra. De mest uppenbara fallen då det ter sig berättigat att i någon mån göra avkall på skepticismen är när radikalismen är riktad mot ett "återställande" till en situation som rådde innan en missriktad radikalism ställt till oreda - t.ex. att radikalt omstörta ett totalitärt samhällssystem som kommunism eller nazism - eller när miljökatastrofer eller dylikt kräver ett åsidosättande av ett vedertaget levnadssätt i syfte att säkerställa den blotta överlevnaden.

En person som - till skillnad från radikalen - vill ha samhällsförändringar i mera måttlig takt och som ställer upp mindre målande beskrivningar och löften om det framtida samhället, kan man kalla en inkrementalist. Inkrementalisten vill åstadkomma samhällsförändringar genom små steg ("inkrement"), vilket tillåter en att modifiera färdplanen allteftersom de gradvisa reformerna ger goda utslag eller ej.

Logiken bakom inkrementalismen är grovt sett att t.ex. ett land kan placeras på en stigande kurva, där den önskade variabeln (exempelvis välstånd, frihet eller jämlikhet) kan observeras öka ju mer man ändrar andra variabler. Om man således anser att ett land som är mera "kapitalistiskt" också ger breda folklager bättre "levnadsstandard" så bör man kunna observera hur levnadsstandarden gradvis ökar ju mera kapitalistiskt landet blir. Ett inkrementalistiskt argument blir alltså svårare att ro hem om man anser att det först måste bli avsevärt sämre för att det senare ska kunna bli bättre (d.v.s. att det behövs ett "stålbad" för att saker ska kunna bli bättre).

Själv har jag ett så konservativt sinnelag att jag hellre först vill observera positiva effekter av gradvisa samhällsförändringar än att acceptera helt teoretiska argument som hävdar att saker och ting med nödvändighet måste bli bra, bara vi gör den eller den stora och omedelbara förändringen av vårt samhällssystem. Om någon hävdar att ett mera "socialistiskt" Sverige vore en god idé så vill jag först gärna se exempel på länder som ligger närmare socialismen än Sverige och som på det stora hela kan beskrivas som ett bättre land att leva i. Motsvarande resonemang kan föras om alla andra ideologier (och vi kan självklart också jämföra t.ex. kommuner inom ett land istället för hela länder).

Om det inte finns tidigare exempel att tillgå - vilket innebär att man anser att Sverige (eller kanske någon av landets kommuner) bör utgöra avantgardet i en viss riktning - så anser jag att samhällsförändringar bör vara inkrementalistiska, med goda utvärderingar av alla steg i förändringsprocessen. Når man inte de variabelökningar som man utlovat så kan det finnas skäl att överge den inslagna vägen, såvida det inte finns ytterst goda argument för att en stålbadspolitik är nödvändig.

Den största anledningen att radikaler och inkrementalister är oense är emellertid inte oenighet gällande nödvändigheten av stålbad eller revolutioner, ty en sådan oenighet om medlen förutsätter i grunden en enighet om målet (den variabel som ska öka). Oenigheten härrör vanligtvis från olika uppfattningar om själva målen, och radikalism är oftast något man tar till när man förfäktar en minoritetsposition gällande målen: de flesta tycks anse att ett gott liv handlar om att leva i enlighet med principen X, medan den "korrekta" principen att leva efter är Y. Det är nog därför många radikaler - åtminstone historiskt sett - varit negativt inställda till demokrati. Eftersom många olika moralprinciper (uppfattningar om vilka "variabler" som är viktiga) måste samsas i en demokrati så tenderar demokratisk politik att bli inkrementalistisk snarare än radikal.

En övertygad demokrat har alltså inte så mycket att välja på. Man måste bli inkrementalist, såvida man inte är mycket optimistisk när det gäller möjligheten att övertyga människor om det rätta i ens egen (radikala) ståndpunkt. Vid vissa tidpunkter har det visserligen varit möjligt att få bred uppslutning för relativt stora samhällsförändringar, så man bör självklart aldrig sluta att försöka övertyga andra människor. Men man måste vara medveten om att det någonstans finns en gräns för vilken grad av radikalism som är möjlig i en demokratisk kontext - och den gränsen bör ej överskridas.