fredag 19 februari 2016

Företagsdemokrati och behovet av politisk ontologi

Innan man ska föra politisk-teoretiska resonemang är det ofta bra att ha klart för sig vad politik är och vad staten är. Att försumma sådana ontologiska diskussioner kan leda till märkliga resultat. I senaste numret av Political Theory argumenterar Hélène Landemore och Isabelle Ferraras för att man kan göra en analogi mellan stater och företag, och att företag därför bör styras demokratiskt. Mera tekniskt uttryckt så hävdar de följande: alla sammanslutningar av typen x bör styras demokratiskt; både stater och företag är sammanslutningar av typen x; alltså bör båda styras demokratiskt.

De diskuterar olika invändningar mot analogin stat-företag, t.ex. Milton Friedmans idé om att staten och företaget har olika syften, där det senares uppgift endast är att maximera vinsterna åt ägarna, medan statens syfte handlar om att främja alla medborgares välfärd. Detta avvisar artikelförfattarna med rätta, men inte precis av rätt skäl. De hävdar nämligen att stat och företag i bred bemärkelse kan sägas ha samma syfte, d.v.s. att säkra sin egen sammanslutnings ekonomiska överlevnad. Själv skulle jag dock hävda att syftesdiskussionen är helt irrelevant i sammanhanget, eftersom en sammanslutnings syfte är just en av de saker som man ska besluta om (det finns m.a.o. inget "essentiellt" svar givet på förhand), t.ex. genom den demokratiska metoden. Att tala om en sammanslutnings syfte innan man avgjort frågan om styrelseskicket är sålunda att spänna vagnen framför hästen.

Hur som helst så handlar min huvudinvändning mot Landemore och Ferraras om att de bortser från en av de mest traditionella definitionerna på vad en stat är, nämligen en sammanslutning som har monopol på våldsutövning inom ett specifikt geografiskt område. Detta ter sig åtminstone för mig som en ganska rimlig definition; men om man antar den så får analogin stat-företag rätt så absurda konsekvenser. Argumentet skulle isåfall vara att alla sammanslutningar som gör anspråk på våldsmonopol bör styras demokratiskt. Och för att detta argument ska fungera måste man hävda att företag kan göra anspråk på våldsmonopol inom sitt eget område, vilket i praktiken skull betyda att företag har rätt att bryta sig ur staten och bilda en egen stat, ty det kan ju inte finnas mer än ett våldsmonopol inom samma geografiska område. Jag tror emellertid inte att det var författarnas avsikt att framföra en sådan "anarko-syndikalistisk" lösning på frågan.

Sedan kan man förstås försöka få analogin att funka genom att avvisa våldsmonopolsdefinitionen av en stat, men jag har svårt att se någon rimlig definition som över huvud taget inte innehåller vålds- och tvångselementet. Skulle man t.ex. kunna hävda att alla sammanslutningar av alla typer bör styras demokratiskt? Det vore ett ganska meningslöst anspråk eftersom det ändå inte finns några sanktioner mot dem som vägrar att följa de demokratiska besluten. Företagsdemokrati skulle inte vara till mycket nytta om ledningen inte på något sätt kan tvingas att följa de anställdas majoritetsbeslut. De missnöjda anställda skulle förstås ha möjligheten att säga upp sig, men möjligheten att säga upp sig och söka sig till mera demokratiska företag finns redan i vårt nuvarande system.

En invändning mot stat-företag-analogin som Landemore och Ferraras tillbakavisar handlar om att medlemskap i staten är ofrivilligt, medan "medlemskapet" i ett företag är frivilligt. Här svarar Landemore och Ferraras att medlemskapet i ett företaget inte alls behöver betraktas som frivilligt, givet att arbetare sällan har den praktiska möjligheten att säga upp sig (och att det i realiteten kan vara lättare att byta land än att byta anställning).

Det är en komplicerad filosofisk fråga vad som ska betraktas som "frivilligt", men jag tror ändå att vi kan göra en kategorisk skillnad mellan ofrivillighet som beror på faktiska tvingande sanktioner (ytterst med hot om våld och/eller frihetsberövande) och ofrivillighet som beror på fattigdom, emotionell bindning och dylikt. Staten bygger på den förra typen av ofrivillighet, medan marknadsekonomin och det civila samhället bygger på den senare. Jag tror det vore svårt att med någon analytisk skärpa hävda att det rör sig om samma slags ofrivillighet och sedan hävda att alla sammanslutningar som man ofrivilligt är medlem av bör styras demokratiskt. Inte minst måste man försöka komma på var gränsen går för frivilligt och ofrivilligt beteende. Kan jag vara så emotionellt bunden vid min kyrka att jag kan betraktas som ofrivillig medlem av den, och måste isåfall kyrkan styras demokratiskt? Kan jag vara så beroende av min släkt eller klan att jag kan betraktas som ofrivillig medlem av den och isåfall kunna kräva demokratiskt styre av den? Hur många procent av en sammanslutning måste betraktas som ofrivilligt anslutna för att demokrati ska kunna krävas?

Man hamnar således i problem om man inte börjar med att lösa den ontologiska frågan om vad staten är för något, innan man börjar resonera om vilka sammanslutningar som har samma fundamentala karakteristika som staten. Den mest rimliga beskrivningen av vad en stat är vore nog något i stil med "en organisation som gör anspråk på ensamrätten att med tvångsmedel avgöra målkonflikter inom ett geografiskt område med hjälp av i stort sett förutsägbara procedurer". Det är svårt att göra en analogi mellan stater och företag med en sådan definition.

Jag vill alltså tillbakavisa påståendet att man kan kräva företagsdemokrati på rent begreppsmässiga grunder, d.v.s. genom att hävda att staten och företag i grunden är samma slags sammanslutning. Om man ska argumentera för företagsdemokrati bör man försöka göra det på "substantiella" grunder, alltså hävda att staten - som överliggande suverän våldsutövare - bör lagstifta om företagsdemokrati för att det är mera effektivt, gynnar jämlikhet, maximerar lyckan, gynnar dygd och ansvarstagande, eller vad man nu kan komma på.

fredag 5 februari 2016

Utbildningens planekonomi

Den senaste tiden har det förts en diskussion om kvaliteten i den högre utbildningen, med berättelser om studenter som gör allt sämre prestationer, men ändå blir godkända. Alla håller inte med om att studenterna blir sämre, men många håller med om att det finns ett fel i statens sätt att ge resurser till högskolorna, d.v.s. principen att finansieringen beror på antalet godkända studenter. Men oavsett finansieringsmodell så tycks de flesta inom akademin anse att det behövs mycket mera pengar för att kunna möta de pedagogiska utmaningar som uppstått till följd av den kraftiga utbyggnaden av högskolan som skett under slutet av 1900- och början av 2000-talet.

Men möjligen bör man stanna upp ett ögonblick och fråga sig om så många människor bör läsa på högskola. Hur stort antal studenter är det "rätta" antalet? Att tillhandahålla utbildning är en tjänst, och antalet tjänster (och varor) som behövs låter vi ofta "marknaden" avgöra. Om den högre utbildningen var helt privatiserad så skulle marknadens efterfrågan på utbildningar avgöra hur många som utbildades, hur många universitet det skulle finnas, vilka pedagogiska metoder man skulle använda o.s.v.  Ur ett marknadsperspektiv ter det sig alltså märkligt att staten helt enkelt ska bestämma hur många som ska gå på högskola, ungefär som det skulle vara konstigt att medelst statliga beslut bestämma hur mycket bröd som ska bakas eller hur många kullager som ska tillverkas i Sverige. Vi vet av historien hur sådana planekonomiska beslut kan leda till ganska absurda diskrepanser mellan vad som produceras och vad folk i realiteten vill köpa.

Man kan förstås hävda att utbildning är en annan sak (än brödlimpor och kullager). Och så är det i viss mån. Vi har faktiskt - i demokratisk ordning - bestämt att alla ska gå i grundskolan och därmed kan vi ganska väl tillämpa planekonomiska principer när det gäller hur många grundskollärare som måste utbildas (detsamma gäller i stort sett avseende gymnasiet). Vi har också bestämt att det bör utföras forskning inom en rad ämnen - forskning vars lönsamhet omöjligen kan beräknas, exempelvis inom historia och filosofi. Uppenbarligen måste vi då se till att det utbildas ett antal historiker och filosofer som kan fortsätta denna forskning.

Sålunda kan vi planekonomiskt avgöra att ett visst antal studenter är nödvändiga: lärare i grundskolan och gymnasiet samt ett litet antal studenter som kan fortsätta grundforskningen inom de olika ämnena. Till detta kan läggas utbildningar till andra verksamheter vars personalbehov är relativt enkla att beräkna (eftersom deras arbetsuppgifter är mycket väl definierade), exempelvis sjuksköterskor och poliser. Givet de demokratiskt fattade besluten om vad ska staten ska syssla med så kan man fatta planekonomiska beslut om ungefär hur många lärare, forskare, sjuksköterskor, poliser etc. som bör utbildas.

Det finns alltså en viss efterfrågan på utbildade människor som är ganska konstant och inte överdrivet svår att beräkna i förväg. Problemen uppstår när man går utöver dessa yrkeskategorier. Hur många människor behövs som har t.ex. en fil.kand. (eller bara enstaka kurser) i filosofi, geografi, litteraturvetenskap, nationalekonomi, genusvetenskap, tyska eller statsvetenskap? Självklart finns alltid en viss efterfrågan på människor med sådan utbildning, men det vore konstigt om politikerna anser att efterfrågan på dem ökat lavinartat över en natt, vilket man tycks ha antagit när man byggde ut högskolan så kraftigt på kort tid.

Det finns förstås andra perspektiv att lägga på utbildningspolitiken. Man kan t.ex. se utbyggnaden som en allmän sysselsättningsåtgärd eller som ett sätt att göra befolkningen mera bildad och kultiverad. Men om man anser dessa ambitioner vara lovvärda så finns det troligen bättre åtgärder man kan vidta för mindre pengar. Vi måste komma ihåg att allting har en prislapp, och om man ska försöka vara planekonom så kan man åtminstone försöka vara det på ett mera inkrementalistiskt sätt. Om utbyggnaden av högskolan hade varit mera modest så hade vi bättre kunna följa konsekvenserna av att fler och fler utbildas och vi hade inte fått ett stort överskott av människor som hamnar i arbetslöshet med studieskulder att betala eller i relativt lågavlönade jobb för vilka de är överkvalificerade.

Ironin i det hela är förstås att jag själv - med mina medelmåttiga gymnasiebetyg - kanske inte skulle kommit in på universitetet om politikerna följt linjen som diskuterats ovan. Om mitt 36-åriga jag skulle kunna övertala mitt 19-åriga jag om förträffligheten i en mera modest utbildningspolitik låter jag således vara osagt.