fredag 19 februari 2016

Företagsdemokrati och behovet av politisk ontologi

Innan man ska föra politisk-teoretiska resonemang är det ofta bra att ha klart för sig vad politik är och vad staten är. Att försumma sådana ontologiska diskussioner kan leda till märkliga resultat. I senaste numret av Political Theory argumenterar Hélène Landemore och Isabelle Ferraras för att man kan göra en analogi mellan stater och företag, och att företag därför bör styras demokratiskt. Mera tekniskt uttryckt så hävdar de följande: alla sammanslutningar av typen x bör styras demokratiskt; både stater och företag är sammanslutningar av typen x; alltså bör båda styras demokratiskt.

De diskuterar olika invändningar mot analogin stat-företag, t.ex. Milton Friedmans idé om att staten och företaget har olika syften, där det senares uppgift endast är att maximera vinsterna åt ägarna, medan statens syfte handlar om att främja alla medborgares välfärd. Detta avvisar artikelförfattarna med rätta, men inte precis av rätt skäl. De hävdar nämligen att stat och företag i bred bemärkelse kan sägas ha samma syfte, d.v.s. att säkra sin egen sammanslutnings ekonomiska överlevnad. Själv skulle jag dock hävda att syftesdiskussionen är helt irrelevant i sammanhanget, eftersom en sammanslutnings syfte är just en av de saker som man ska besluta om (det finns m.a.o. inget "essentiellt" svar givet på förhand), t.ex. genom den demokratiska metoden. Att tala om en sammanslutnings syfte innan man avgjort frågan om styrelseskicket är sålunda att spänna vagnen framför hästen.

Hur som helst så handlar min huvudinvändning mot Landemore och Ferraras om att de bortser från en av de mest traditionella definitionerna på vad en stat är, nämligen en sammanslutning som har monopol på våldsutövning inom ett specifikt geografiskt område. Detta ter sig åtminstone för mig som en ganska rimlig definition; men om man antar den så får analogin stat-företag rätt så absurda konsekvenser. Argumentet skulle isåfall vara att alla sammanslutningar som gör anspråk på våldsmonopol bör styras demokratiskt. Och för att detta argument ska fungera måste man hävda att företag kan göra anspråk på våldsmonopol inom sitt eget område, vilket i praktiken skull betyda att företag har rätt att bryta sig ur staten och bilda en egen stat, ty det kan ju inte finnas mer än ett våldsmonopol inom samma geografiska område. Jag tror emellertid inte att det var författarnas avsikt att framföra en sådan "anarko-syndikalistisk" lösning på frågan.

Sedan kan man förstås försöka få analogin att funka genom att avvisa våldsmonopolsdefinitionen av en stat, men jag har svårt att se någon rimlig definition som över huvud taget inte innehåller vålds- och tvångselementet. Skulle man t.ex. kunna hävda att alla sammanslutningar av alla typer bör styras demokratiskt? Det vore ett ganska meningslöst anspråk eftersom det ändå inte finns några sanktioner mot dem som vägrar att följa de demokratiska besluten. Företagsdemokrati skulle inte vara till mycket nytta om ledningen inte på något sätt kan tvingas att följa de anställdas majoritetsbeslut. De missnöjda anställda skulle förstås ha möjligheten att säga upp sig, men möjligheten att säga upp sig och söka sig till mera demokratiska företag finns redan i vårt nuvarande system.

En invändning mot stat-företag-analogin som Landemore och Ferraras tillbakavisar handlar om att medlemskap i staten är ofrivilligt, medan "medlemskapet" i ett företag är frivilligt. Här svarar Landemore och Ferraras att medlemskapet i ett företaget inte alls behöver betraktas som frivilligt, givet att arbetare sällan har den praktiska möjligheten att säga upp sig (och att det i realiteten kan vara lättare att byta land än att byta anställning).

Det är en komplicerad filosofisk fråga vad som ska betraktas som "frivilligt", men jag tror ändå att vi kan göra en kategorisk skillnad mellan ofrivillighet som beror på faktiska tvingande sanktioner (ytterst med hot om våld och/eller frihetsberövande) och ofrivillighet som beror på fattigdom, emotionell bindning och dylikt. Staten bygger på den förra typen av ofrivillighet, medan marknadsekonomin och det civila samhället bygger på den senare. Jag tror det vore svårt att med någon analytisk skärpa hävda att det rör sig om samma slags ofrivillighet och sedan hävda att alla sammanslutningar som man ofrivilligt är medlem av bör styras demokratiskt. Inte minst måste man försöka komma på var gränsen går för frivilligt och ofrivilligt beteende. Kan jag vara så emotionellt bunden vid min kyrka att jag kan betraktas som ofrivillig medlem av den, och måste isåfall kyrkan styras demokratiskt? Kan jag vara så beroende av min släkt eller klan att jag kan betraktas som ofrivillig medlem av den och isåfall kunna kräva demokratiskt styre av den? Hur många procent av en sammanslutning måste betraktas som ofrivilligt anslutna för att demokrati ska kunna krävas?

Man hamnar således i problem om man inte börjar med att lösa den ontologiska frågan om vad staten är för något, innan man börjar resonera om vilka sammanslutningar som har samma fundamentala karakteristika som staten. Den mest rimliga beskrivningen av vad en stat är vore nog något i stil med "en organisation som gör anspråk på ensamrätten att med tvångsmedel avgöra målkonflikter inom ett geografiskt område med hjälp av i stort sett förutsägbara procedurer". Det är svårt att göra en analogi mellan stater och företag med en sådan definition.

Jag vill alltså tillbakavisa påståendet att man kan kräva företagsdemokrati på rent begreppsmässiga grunder, d.v.s. genom att hävda att staten och företag i grunden är samma slags sammanslutning. Om man ska argumentera för företagsdemokrati bör man försöka göra det på "substantiella" grunder, alltså hävda att staten - som överliggande suverän våldsutövare - bör lagstifta om företagsdemokrati för att det är mera effektivt, gynnar jämlikhet, maximerar lyckan, gynnar dygd och ansvarstagande, eller vad man nu kan komma på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar